Några hjärtans dag

Frågan är väl om februari inte är en av årets tristaste månader. Halva månaden är det fortfarande mörkt både när man är på väg till och när man är på väg från jobbet. Här i den stora staden har det varit så i nästan 100 dagar. Det är riktigt surt. Men nästan mitt i den här snötunga månaden ligger ”Alla hjärtans dag” och glimmar rött av kärlek. Här måste undertecknad dock erkänna att om det inte vore för att det bjöds på röda sockerdoppade gelé-hjärtan på jobbet så hade ”Alla hjärtans dag” gått mig helt obemärkt förbi i år. Men vad skall en sådan som jag med en kärlekshälsning till och vad skall en räv med sura rönnbär?

Nu var det ju egentligen druvor den där räven i Aisopos fabel inte kunde komma åt och som den därför intalade sig själv nog ändå var rätt osmakliga. Men här översatte vi dessa, förmodligen väldigt söta druvor, till sura rönnbär och fabelns sensmoral blev därmed egentligen helt obegriplig. Aisopos levde för c:a 2.600 år sedan och lär ha varit en riktig hejare på att berätta historier, många så bra att dom fortfarande lever kvar. Man kan ju undra lite hur många som fortfarande minns Camilla Läckberg om 2.600 år. Men mänskligt beteende tycks vara helt tidlöst och faktum är att några av Aisopos fabler har lite anknytning till Sverige på 2000-talet.

Ta t.ex. den om ”myran och cikadan” där myran, hela dagarna och hela sommaren, arbetar och samlar mat inför vintern under tiden som cikadan spelar sin musik, njuter av livet och sommaren och när vintern sedan kommer och cikadan, som nu håller på att svälta ihjäl, ber myran om lite mat, får nobben med förklaringen att den som inte arbetar inte heller skall äta. Man kan tolka sensmoralen på olika vis. Man kan tycka att myran borde dela med sig ändå, men för många är det förmodligen självklart att den som bara sysslar med musik, konst eller annan kultur gott kan dö av svält eftersom han/hon bara ägnat sig åt sådana dumheter. Empatin har idag nästan förlorat matchen mot egoismen.

Arbetslinjen eller musiklinjen. Bild: Raymund B. Villanueva

För undertecknad och många med mig är det istället uppenbart att en värld och ett liv som enbart består av arbete utan musik och annan kultur är det nästan lika bra att man slipper. Nåja, det är lätt att säga när man lever här där svält inte är en norm. Men hur många tycker egentligen, innerst inne, att det viktigaste är att leva för att arbeta och inte istället att arbeta för att leva? För att kunna svara på det måste man naturligtvis definiera ”arbete” och i mitt förra inlägg, i samband med pensionsåldern, skrev jag att för vissa är ”arbete” sitta, lyssna, prata, resa, läsa och luncha och diskutera med intressanta personer. Allt det är ju verkligen värt att leva för.

Men att sitta i en snabbköpskassa åtta timmar om dagen eller att städa en industrilokal sent på kvällen och hundratals andra arbeten är kanske inte det man hoppades att hela ens liv skulle bestå av. Jo, det är arbeten som behöver utföras och någon måste göra det, men varför talas det alltid om att lönen skall kompensera den som har studerat och som har ”ansvar” och aldrig om att lönen också skulle kunna kompensera för att man utför ett tungt, smutsigt, enformigt och själsdödande arbete? Det är ju uppenbarligen viktigt att det blir gjort eftersom ”någon måste göra det”.

Bild: Banksy

Men tillbaka till februari, i år. Eftersom det ”naturliga året”, alltså jordens omloppstid, i själva verket är 365,2422 dygn så skulle årstiderna så småningom förskjutas så att t.ex. februari hamnade mitt i sommaren. Så för att undvika detta har man kommit på att om vi vart fjärde år trycker in en extra dag i kalendern så blir det bättre ordning. Att man lade till denna dag just i februari var väl bara naturligt eftersom det var den kortaste månaden. Den där dagen kallar vi ”skott-dagen” och hela året för ”skott-år”. Varför det heter så i svenskan har jag ingen aning om, på engelska heter det ”leap-year” och det är ju kanske mer logiskt ändå.

Enligt en urgammal tradition, som visst lär ha sitt ursprung på Irland för 1600 år sedan, får kvinnor fria på skottdagen. Det lär väl vara ett av de äldsta och förmodligen ett av de minsta stegen för jämlikhet mellan könen i Europas historia. Möjligen jämförbart med när borgmästaren i den franska staden Cesson-Sévigné i Bretagne beslutade att från den 1 januari i år så skulle titeln ”mademoiselle” slopas och som nu spridit sig till hela Frankrike(SvD svt), eller tramsiga diskussioner om det skall heta ”han”, ”hon” eller bara ”hen”. Tragiska snömos-diskussioner kring en jätteviktig fråga (DN). I vilket fall som helst så återstår det fortfarande att se om skottdagen passerar lika obemärkt som ”Alla hjärtans dag” för undertecknad.

Ärligt talat har jag nu, ännu en gång, tappat bort vad det var jag egentligen ville komma fram till i den här texten. Det var visst något om hur februari är den månad när vi till slut tömt alla våra förråd på energi, värme, ljus och allt annat vi laddat med under förra våren och sommaren. Nu kryper vi nästan på knäna och hungrar efter ljus och värme och är det inte värme i själen vi saknar så är det motståndskraft mot virus och bakterier. Februari är den månad när vi är sjuka som mest och det är inte för inte som februari går under namnet ”VABruari” på skolorna, för aldrig måste så många föräldrar stanna hemma för vård av barn som den här månaden. Sen ville jag ju ha med lite om kärleken i februari texten också

Men jag tappade lusten lite när moderaterna just på ”alla hjärtans dag” drog igång kampanjen ”Vi älskar människor” och deras kommunikationschef Hedvig Andersson i en intervju i Fokus förklarar detta med att: ”Vi värnar främst om ordning och reda i ekonomin och arbetslinjen vilket skapar frihet för människor. Det är ett slags kärlek. Självklart värnar vi om barn också” (Fokus) Ja vad säger man? Jag tror visst att moderaterna och deras allianskamrater älskar vissa människor, men dom älskar inte långtidsarbetslösa, långtidssjukskrivna, handikappade (GP AB) och andra som inte kan eller orkar följa arbetslinjen. Men nu slutar vi och det med med Sofia Karlssons underbara version av Steve Earle‘s ”Valentine’s day”

Om Peter Larson

"Fool me once, shame on you. Fool me twice, shame on me"
Det här inlägget postades i Okategoriserade och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Några hjärtans dag

  1. Selma skriver:

    Du skriver så klokt! Kan man verkligen säga sig älska människor om man vägrar att ge alla förutsättningar att klara sig.

  2. Krönikören skriver:

    Räven behöver nog inga sura rönnbär men alla vi människor behöver få en kärleksförklaring då och då.

    Det märks nu att vi går mot ljusare tider, härligt. Jag har flera gånger suttit och jobbat och missat tiden – eftersom det inte har blivit mörkt!

    Svar: Tack för orden om kortnovellen, de gör mig så glad!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s