Världens minsta stadspark "Mill End's Park" i Portland, Oregon, USA

I staden Portland, i delstaten Oregon, i landet som gärna alltid hävdar att dom står för allt som är bäst eller i alla fall störst, nu även när det gäller utlandsskuld, ligger världens minsta officiella stadspark, Mill End’s Park. Parken eller vad man nu vill kalla den är endast 0,3 m² men har ändå en intressant bakgrundshistoria som innehåller allt från en journalists plötsliga infall till representanter för den irländska folktrons ”Leprechaun”, diverse flyttningar fram och tillbaka och annat fantasieggande. Men det där får ni som är intresserade läsa om någon annanstans. Idag är den lilla parken nämligen blott den här textens inledande infallsvinkel

Undertecknad kom att tänka på den lilla ”parken” när jag läste Stockholms stadsmiljöborgarråds, Per Ankersjö (c) idéer om att naturen är till för människan här i SvD och att den enda anledningen till att ha naturområden är att människor skall vistas där och, om det roar oss, eventuellt få se ett djur eller en växt. Ankersjö skriver bl.a.: ”Den grundläggande frågan är förstås för vem vi bevarar grönområden. Är det för skalbaggarna och ekorrarna eller är det för människorna?” Det borde man ju begripa att man kan inte ha grönområden för djurens skull, ska det nu nödvändigtvis finnas djur så får dom allt lov att hålla sig till trappuppgångar, gator, torg och sopcontainrar som alla andra hemlösa.

En sopcontainer är väl ett utmärkt ide för björnar, eller hur Per Ankersjö?

Det är nästan otäckt skrämmande att inse att den som är högsta ansvarig för miljöfrågorna i Stockholm inte ser naturen som något annat än människans lekplats. Om inte naturen går att exploatera och dräneras på något vinstgivande ämne eller om den inte duger till att bygga hus, vägar eller köpcentrum på, då skall den, för att överhuvudtaget få finnas kvar endast fungera som ett realistiskt dataspel för stadsmänniskan att klafsa omkring i. Helst högljutt då, så att envisa ekorrar, fåglar och andra djur ger sig iväg någon annanstans där inte Ankarsjös jurisdiktion når.

Ankersjös egen partiledare, Annie Lööf, har som motto att: ”Inget är omöjligt, en del saker tar bara lite längre tid!” och när det gäller att fullständigt rubba den ekologiska balansen och klimatet så har det ju visat sig att det inte alls var omöjligt och nu, idag kommer det inte ens att ta så mycket längre tid. I Alliansregeringens egen miljöskrift ”Ett grönare Sverige” står det ”Den biologiska mångfalden är en hörnsten i regeringens miljöpolitik” men denna  ”mångfald” gäller då förmodligen inte ekorrar och skalbaggar. Det råder tyvärr ingen tvekan om att det är svårare att konstruera en snytbagge än att bygga en sådan här mackapär:

För en grönare värld?

Enligt Ankersjö och naturligtvis alla hans åsiktsfränder är människan inte längre en del av det ekologiska systemet utan det är istället så att naturen är en enda stor buffé av arter, företeelser, ämnen som vi ska glufsa i oss och vår planet är egentligen en enda stor present till människan. En present som vi både kan och får göra vad vi vill med eftersom vi är smartast, har dom dödligaste vapnen och mest pengar. Så här ska inga löjliga småfåglar, vargar eller liljekonvaljer tro att dom kan stå i vägen för oss och vår ekonomiska tillväxt.

Insikten om att ”naturen” faktiskt är en förutsättning för att vi ens existerar, att ”naturen” fanns före oss och (om än i en genmanipulerad, radioaktiv form och med ett fullständigt rubbat klimat) kommer att finnas kvar när vi människor har fått lämna över vårt ögonblick på evolutionens scen till andra livsformer, den insikten och det ansvar det faktiskt medför för den ”intelligentaste” (?) av varelser är uppenbarligen lika mikroskopiskt liten hos Per Ankersjö som chansen att vinna ett snöbollskrig mot en bengalisk tiger

"Okej och nu är det min tur"

Nu har forskarna hittat multiresistenta ESBL-bakterier även i Antarktis (SvD DN svt GP). Det betyder dels att dessa bakterier nu finns över hela jorden men det betyder också att dom kommit till Antarktis med oss människor som kommit dit först under de senaste 190 åren och då i synnerhet under 1900 och 2000-talet. Under alla de resor jag själv gjort till den ”vita kontinenten” är alltid den hygieniska aspekten oerhört rigorös. Ingen får uträtta några s.k. ”behov” på land eller i vattnet, alla stövlar desinficeras noga såväl före som efter varje gång man gått iland och fartygens toaletter töms först när det är tillbaka från Antarktis. Men naturligtvis har även jag påverkat Antarktis ekologiska system, trots att jag gjort allt jag kan för att minimera just detta.

Men enligt Stockholms centerpartistiske miljöborgarråd så är det väl först under senare tid som Antarktis fått något riktigt värde, nu när människan också hittat dit. Innan dess var det enligt hans resonemang bara en vit, outforskad, dum kontinent befolkad av tjattrande pingviner, lata sälar, stinkande valar, krill och annat fullständigt värdelöst. I synnerhet sedan valjakten förbjöds i området. Men nu när människan får komma dit, då får Antarktis ett värde. Om än fortfarande kraftigt begränsat eftersom man (ännu) inte  får borra, gräva, spränga och ha sig i jakten på eventuell olja eller annat som kan generera ekonomiska vinster. I Arktis är vi på gång (SvD) och att Bildt är insyltad i detta tas upp här på Jinges ofta briljanta  sida

Är alla pingviner verkligen helt värdelösa när ingen människa ser dom?.

Nej vet ni vad, tar man på sig det politiska ansvaret för miljön, oavsett om det nu gäller Stockholm eller någon annanstans, så får man nog visa lite ödmjukhet inför så enkla fakta som att människan är ett av djuren som befolkar planeten jorden och inte något helt unikt som bara kan behandla planeten som vore den vår egen lilla pick-nick. Jag hoppas verkligen att vi kan fortsätta vistas i naturen och att inte fler undantag och begränsningar görs  i den svenska allemansrätten, utan att vi och kommande generationer skall kunna röra oss fritt i naturen och uppleva den, men då med stor respekt.

För närmare 200 år sedan sade H D Thoreau (ungefär) ”Den som vistas i naturen varje dag för att njuta riskerar att betraktas som en dagdrivare, medan den som tillbringar dagarna med att spekulera i hur man skall göra jorden flintskallig i förtid betraktas som en flitig och företagsam medborgare” och på tal om pick-nick så är ju just detta ett alldeles fantastiskt sätt att uppleva, såväl den ”riktiga” naturen som eventuellt konstruerade grönområden i våra städer även om Mill End’s Park kanske är i minsta laget. Men om denne Per Ankersjö, mot förmodan, ger sig ut på pick-nick så hoppas jag verkligen att naturen slår tillbaka

"Nature strikes back"

Rubriken till inlägget är förresten namne med ett stockholmsband från tidigt 80-tal. Bandet släppte en en enda singel med bl.a. låten ”Pappa, mamma, bilen och jag”. Det var sådär trettio år sedan, men jag tycker fortfarande det är ett grymt driv i både ”D”:s gitarr och ”B”:s röst. Lyssna själva:

"White on white" konstverk av Kazimir Malevich, 1917 (MoMA)

På The Museum of Modern Art i New York hänger den ryske konstnären Kazimir Malevich’s målning ”White on white” eller som den svenska titeln lyder ”Vit kvadrat på vit botten”. Jag minns att jag när jag  strax innan tonåren fick höra om tavlan tyckte det var något av det dummaste jag hört talas om. Till saken hör att mitt intresse för kultur vid den här tiden inskränkte sig till ”Fem-böckerna” av Enid Blyton och radioprogrammet Tio i topp. Enid Blytons böcker har förresten på senare år redigerats om och det brittiska förlaget har tagit bort de allra mest rasistiska och sexistiska formuleringarna i böckerna om ”niggers” och en massa annat. Ja ni ser hur min kulturella bakgrund ser ut.

Det där leder mig in på det där med en ”vit jul”. I år var det kanske färre än någonsin av oss som fick en riktigt vit jul. Det blir nog till att vänja sig, för om inte vi och resten av världen med råge överträffar de beslutade miljömålen så kommer vi att få färre och färre vita jular framöver. Nu är det ju inte vita jular klimatfrågan handlar om, utan om gigantiska naturkatastrofer i andra delar av världen. Många önskar sig trots allt en vit jul medan andra önskar sig ett ”vitt Sverige” eller allra helst en ”vit värld”, men då handlar det om vidrigare önskedrömmar än nederbörd i form av iskristaller och en julkorts-liknande verklighet utanför fönstret.

Ku Klux Klan dansar för en "White christmas"

Det där är inga vanliga stjärngossar inte. Just den avarten av kristen, rabiat, rasistisk höger är ju tack och lov ganska svag hos oss och våra främlingsfientliga politiker tar garanterat avstånd från den sortens yttringar. Vilket inte är det samma som att i sitt hjärta hata liknande åsikter och Jesus som den jude han var hade sannolikt gripits, fängslats och gasats ihjäl av de tyska Nationalsocialisterna om han dykt upp på tysk mark under det tidiga 40-talet. I vår egen, av oss själva demokratiskt valda, riksdag sitter idag partiet Sverigedemokraterna med sina 20 mandat av totalt 349 och undertecknad tänker absolut inte  jämföra (sd) med det tyska  NSDAP, det är nämligen helt andra tider nu och helt andra tankar och idéer som råder.

Men enligt statsvetaren Öyvind Österud sade sig det tyska nazistpartiet i sitt uppbyggnadsskede ”vilja återupprätta en traditionell idyll…” och det tycker jag mig känna igen. I ”Mein Kampf”, kapitlet ”Folk & raser”, skriver Hitler:  ”Allt vad vi nu beundra här på jorden – vetenskap och konst, uppfinningar och tekniska underverk – har skapats av några få folk och ursprungligen av kanske en enda ras. Av den beror också hela vår kulturs bestånd” medan riksdagsmannen Kent Ekeroth (sd) istället skriver: ”Sverige ser ut som det gör för att SVENSKAR byggt landet – inte araber, eller perser eller några andra. För då skulle det sett ut som i Iran eller Saudiarabien eller något annat av de misslyckade länderna”. Jaha, ja.

Snubbe i vit trenchcoat, från Hugo Boss och glada "Dirndl-mädchen", 1942

En ”vit värld” i den bemärkelsen hoppas jag slippa, men det är helt upp till oss själva och då naturligtvis inte bara till oss som kallas ”vita” men är mer ”gris-skära”. Det hänger även på alla er andra, alla ni som inte liknar grisen lika mycket i hudfärg som vi och som kommer hit för att det ni kommer från är ett helvete på ett eller annat vis. Varken jag, vi, eller ni kan fixa till det där på egen hand, vi måste hjälpas åt, inte motarbeta varandra. För hela mänskligheten skull i vetskapen om att vi behöver varandra till 100 % om vi ska fixa till livet på den här planeten. Om inte för oss själva så för våra barn och barnbarn i framtiden.

Det är inte något med just tyskar som gör att dom skulle vara mer mottagliga för rasistiska idéer än andra. Precis som alltid annars är det helt andra saker än nationalitet som styr vad vi tycker och tänker. Marxismen bygger sin ideologi på motsättningen mellan samhällsklasser medan Nationalsocialismen bygger sin på motsättningen mellan nationaliteter. Ska vi inför det nya året enas om att våldtäktsmän från ”utlandet” är kriminella skitstövlar och att svenska hustrumisshandlare är kriminella skitstövlar och att båda skall straffas ordentligt för sina brott men att alla andra med samma ursprung, nationalitet, kultur, religion eller hudfärg näppeligen kan betraktas som medbrottslingar.

Det är bekvämt med syndabockar när allt inte blir som man vill och lögnaktiga påståenden som: ”kastar vi ut invandrarna skulle arbetslösheten försvinna”, ”dom flesta brott begås av invandrare” och annat är just skapande av syndabockar och dessa lögner är ofta lika svåra att ta död på som Tanngnjost och Tanngrisner, bockarna som drog Tors vagn och som slaktades varje kväll för att väckas till liv igen nästa dag. I Bibeln är den stackars geten också ofta just ”synda-bock”. Djävulen avbildas med horn och bockfot och Jesus talar om att ”skilja fåren från getterna” och Isidorus Hispalensis, spansk ärkebiskop på 600-talet, skrev att: ”Getabocken är ett liderligt och skamlöst djur, alltid brinnande efter samlag”. Jojo….det är den minsann inte ensam om.

I själva verket är just geten (Capra aegagrus hircus) ett alldeles fantastiskt djur som i åratal kan ge mjölk, ända upp till 3-4 liter per dag, och sedan både kött och skinn. Chèvre är dessutom en ljuvlig ost som vi laktosintoleranta kan unna oss. Skulle ni händelsevis ha två hundralappar kvar efter mellandagsrean och inte vet vad ni skall göra med dom så föreslår jag att ni köper en get via Action Aid, det skulle vara raka motsatsen till en syndabock det. Jag begriper inte riktigt själv hur texten, som skulle handla om vitt, hamnade här bland getter, men det gör väl inget och det finns ju getter som är helt vita och helt ”off season” är det ju inte heller med tanke på alla julbockar vi har uppe i dag.

Bääää...

Prefixet ”vit” används i de mest skilda sammanhang, tennis kallas ”den vita sporten”, en veckas uppehåll från alkohol kallas ”vit vecka”, flickor som är oskuld (?!) när dom gifter sig bär vit brudklänning, i tidiga western-filmer hade ”goda” revolvermän vit hatt och idag kallas ”goda” data-hackers för ”white hats”, ”Vita rosen” var en tysk motståndsrörelse mot nazismen m.m. Vitt, eller egentligen vitt ljus, är ju summan av alla färger det mänskliga ögat kan uppfatta och sålunda en kombination av alla färger. I vissa tvättmedel används ”optiska vitmedel” som egentligen inte är något annat än ett fluorescerande ämne som lurar ögat att tvätten är vitare än den verkligen är. Vi människor är alltid pigga på att lura oss själva.

Snart kliver vi in i ett helt nytt år och om vi tänker oss det nya året som ett helt oskrivet blad, ett vitt om ni vill det, så innebär det ju faktiskt att vi kan fylla detta nya år med precis vad vi vill. 2012 har aldrig funnits tidigare och ingen har varit där före oss klafsat runt och skitat ner med en massa dumheter och skit. Det är helt upp till oss själva att fylla nästa år med vad vi vill, eller snarare med vad vi kan, alla har ju trots allt inte samma förutsättningar att påverka sin framtid. Men inom de gränser som sätts av våra helt olika ekonomiska, fysiska, psykiska och andra yttre ramar kan vi göra 2012 till vad vi vill. Ska vi ta och prova något riktigt bra under 2012, för omväxlings skull?

PS: eventuella kommentarer från troll och andra med rasistiska åsikter raderas snabbt och glatt, bara så ni vet. Ungefär som Voltair tycker jag alla skall ha rätt att tycka vad dom vill, även ha åsikter jag själv avskyr, men så länge det existerar andra forum för dessa kommer aldrig den här sidan att vara vidöppen för den sortens åsikter och kommentarer. Läs reglerna för kommentarer för mer information..

Snökristall

”Snön faller och vi med den…” sjöng Ulf Lundell på albumet ”Nådens år”, det är en textrad som tål att reflekteras över med jämna mellanrum. Idag är ”Nådens år” mest ihågkommen för att hela upplagan fick dras tillbaka när författaren Viveka Heyman som skrivit texten till en av låtarna inte ville att Lundell använde hennes text till sin musik, som hon kallade ”bullerterror”. Dessutom retade hon sig på att hennes namn stavats med ”c” istället för med ”k” på skivomslaget. Lundell fick 15.000 kr i böter (!?) albumet drogs in men en massa publicitet. Det är snårigt med upphovsrätt (DN SvD GP svt) och undertecknad begriper naturligtvis att upphovsmän måste få betalt för sin kreativitet och sitt arbete, men önskar det vore samma klappjakt på miljöbrottslingar.

Att upphovsmannen till en bok, ett musikstycke, en film m.m. måste få ersättning för sin kreativitet och sitt arbete är fullständigt självklart. Men idag är det knappast kompositörens del av kakan som trissar upp priset på CD-skivorna. När vi nu i dagarna betalar en julklapps-CD för, låt oss säga 189 kr, så får kompositören mindre än 10 kr av det. Att det är andra än kompositörerna som tar mest betalt och därför drabbas hårdast av illegal fildelning och annat fusk och att det till stor del handlar mer om vinst till multinationella företag än ersättning till upphovsmännen borde kanske diskuteras mer. Undertecknad unnar alla kreativa kompositörer, författare, filmarbetare och andra rättmätig ersättning för sitt skapande

Fördelningen av de 189 kr vi betalar för en CD

Snön faller just nu tungt här i den stora staden och i SIFO:s senaste väljarundersökning läser jag att så gör även socialdemokraternas stöd (DN SvD AB exp GP svt). Om det socialdemokratiska partiet skall fortsätta falla för att sedan smälta bort helt som storstadssnön återstår väl att se. Det hänger nog mer på om man kan samla sig runt en tydlig politik än om vem som är partiledare. Idag är det inte lätt för oss väljare att veta vad socialdemokratin egentligen vill, mer än att återta den politiska makten i landet och det räcker verkligen inte. När det gäller nuvarande regering är dom istället tydligare i sin tro på kapitalismen som ”den enda vägens politik” och med att det ska löna sig bättre att vara frisk och rik än fattig och sjuk (SvD).

Att den politik Alliansen för har stöd bland c:a 50% av folket blottar en av det demokratiska systemets svagaste länkar. Nämligen att om man för en politik som innebär förbättringar för minst 51% av befolkningen så kan man strunta i de andra 49% eftersom man redan har stöd för sin politik bland majoriteten och därför kan sitta kvar vid makten. Det här skulle inte fungera om det bland de där 51% fanns större empati med de svagare, men så verkar uppenbarligen inte vara fallet. Så vi stödjer den politik vi själva tjänar mest på och blundar för, eller struntar i att andra samtidigt drabbas av samma politik. I ett sådan samhälle är naturligtvis inte heller julen lika för alla.

Det är bekvämt att skylla på tomten

Snön faller och så gör värdet av våra pensioner och vårt pensionssparande (DN). Pensionsåldern verkar däremot gå i motsatt riktning och röster höjs för att vi skall arbeta längre upp i åldrarna för att ens kunna nå upp till en dräglig levnadsnivå när vi blir gamla. Det är ingen som helst tvekan om att vi blir äldre och äldre och att kostnaderna för samhället därmed ökar om alla dessa äldre skall få något att leva på. Men är det inte något lurt med att pensionsåldern för vanliga lönearbetare diskuteras samtidigt som fallskärmsavtal, inkomstgarantier och förmånliga pensionsavtal för utröstade riksdagsmän, sparkade generaldirektörer och avskedade direktörer ständigt ökar och bara ger lite upprörda artiklar i media och inget mer.

Samtidigt som vi uppmanas att stanna kvar på våra arbeten tills vi blir, jag vet inte hur gamla, så står det horder av arbetslösa ungdomar i den andra änden av ålderstrappan och kan inte komma in på arbetsmarknaden för att det saknas arbetstillfällen. Kan inte någon av nobelpristagarna i ekonomi ägna sig åt att fundera över den ekvationen istället för att som årets ekonomipristagare, Thomas Sargent, hävda att arbetslösa ska ha lägre och lägre ersättning för att arbetslösheten skall gå ner (SvD). Egentligen heter ju ”ekonomipriset” ”Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne” Ekonomisk vetenskap? Inte är det så värst mycket som kan slås fast som empiriskt inom den ”vetenskapen”.

Nytänkande inom ekonomin

Snön faller och även om det under tiden jag skrivit den här texten snarare är regn som faller utanför mitt fönster så kan man nog konstatera att nederbörden, än så länge, inte är det värsta som faller. Inte här i Skandinavien i alla fall och ändå hamnar vi åter i det där resonemanget om ”vi och dom” och om empati och solidaritet med resten av planeten när det gäller detta också. Hur många av oss skulle inte glädjas åt om vi fick Medelhavsklimat på våra breddgrader? Hur många av oss skulle fortfarande glädjas åt en sådan klimatförändring om det drabbar andra platser med naturkatastrofer? (bara det inte drabbar Thailand eller något annat av våra favoritresmål)

Vi svenskar engagerade oss jättemycket i tsunamins offer och skänkte pengar till återuppbyggnaden, men till offren för jordbävningen på Haiti sex år senare, som faktiskt skördade fler offer än tsunamin, skänkte vi bara en femtedel så mycket. Var det för att så många av oss varit i Thailand på semester, ville åka tillbaka snart igen, var det för att haitier har mörkare hudfärg än thailändare eller var det något annat? Sveriges BNP var högre 2010 än 2004 så det handlar inte om att vi, generellt sett, hade mindre marginaler att ta av. Det finns säkert andra faktorer också som kan vara orsaken, men det är värt att fundera över. En ryggsäck med skolmaterial till en haitisk kille eller tjej kostar ungefär som en ask ”Alladin”-choklad (DN SvD GP).

Skolmaterial till en haitisk kille eller en ask "Alladin"?

Snön Regnet faller och om det inte vore för att det stod i almanackan att det är 4:e söndagen i advent så skulle det kunna vara vilken höstdag som helst, men nästa vecka drar det ihop sig till dans kring granen eller vad det nu är allt ni gör när ni firar jul. Undertecknad ser fram emot att vara med barn och barnbarn på julafton och att vara ledig från arbetet några extra dagar. Men om det är för att det är jul, Ullambana Sutra, Eid ul-Fitr, Hōnen Matsuri eller ”Murmeldjursdagen” spelar egentligen mindre roll. Men jag tror ändå det finns ett värde i att vi människor har traditioner som vi tillsammans samlas runt och jag är glad så länge julen är en viktigare högtid än mellandagsrean.

Det är väldigt tveksamt om jag kommer att få ur mig något mer inlägg före jul så jag tänkte trots allt avsluta det här ”pekpinne-inlägget” med att önska alla mina läsare en mysig helg, helt oberoende av om ni är kristna, har en annan tro eller inte tillhör någon religion alls. Jag undrar om jag inte ska ta ett litet bibelcitat som avslutning i alla fall, det får bli från Lukas:6 vers 24-25, där skall Jesus, enligt Lukas då alltså, ha sagt: ”Men ve er som är rika, ni har fått ut er glädje. Ve er som är mätta nu, ni skall få hungra”. Det där lär han alltså ha sagt för över två tusen år sedan, men inte har vi sett så värst mycket av det där än.

"Merry Christmas".....typ

PS: Det är sen kväll den 21/12, 2011. Statistiken säger att den här sidan nu har c:a 10.000 besök varje månad vilket är väldigt glädjande, men texterna kommenteras väldigt lite för att ha så många besökare. Några, trogna läsare skriver ofta eller alltid en liten rad, men alla ni andra….? Vad tycker ni? Finns det något värde i texterna? Är dom bra? Usla? Är dom intressanta, kul att läsa? Eller ska jag lägga ner helt?

Det vore så trevligt med lite ”feedback” då och då och då inte enbart från de färre än 0,5% av alla läsare som kommenterar. Ni som alltid, ofta eller ibland lämnar ett par rader som kommentar: ”I Love You”!  Hur ger man nu alla sina läsare en julklapp? Jag kan inte komma på något bättre just nu än att ge er låten ”Maybe Finland” med gruppen ”Snow & Voices” som jag själv just nu har i bakgrunden. God Jul alla!

Bara sju av 1,5 miljoner

För er som läser mig regelbundet och då i synnerhet i juletider är det knappast någon hemlighet att jag är skeptisk till det här med julen. Det har inte bara att göra med att jag varken tror på tomten eller på Gud, utan mer på att jag har svårt att uppskatta en högtid som i så stor utsträckning förvanskats till konsumtion, kommersialism, frosseri och ”bling-bling”, istället för en tid av eftertanke, kärlek, värme och lite gemenskap. Dessutom har jag lite svårt med att en och en halv miljon grisar kommer att slaktas bara för att det skall finnas nog med julskinkor på våra svenska julbord.

Nej jag är inte vegetarian, jag tror animalisk föda idag är en del av vår naturliga föda. Däremot är det fullständigt oacceptabelt att behandla djur som vi ofta gör för att vi ska kunna äta deras döda kroppar (AB) Ur miljösynpunkt och för att minska världssvälten är det viktigt att vi minskar vårt intag av kött rejält och att vi begränsar djurens lidande till ett absolut minimum är ett absolut måste. Julgrisens skinkor är sålunda inte min favorit, men det finns andra jag njuter av, t.ex. den sort Picasso avbildade på vasen ”Quattro stagione”.

"Quattro stagione" av Pablo Picasso

Picasso lär förresten en gång ha sagt: ”Datorer är värdelösa, allt dom kan ge oss är svar” och det är naturligtvis hur djupsinnigt som helst och tar på så vis upp det värde som kan finnas i olösta gåtor och inte bara i svaren på dom. Trots att jag är en väldigt nyfiken person inser jag att det absolut finns det som har ett större värde om det inte utsätts för allt för mycket vetenskapliga experiment och förklaringar. Dit hör inte alltid religioner. Att jag är kulturellt präglad av att växa upp i ett ”kristet” land med många ”kristna värderingar” är oundvikligt och det finns mycket av det jag är tacksam för, men jag skulle aldrig kalla mig ”kristen”.

Men jag varken hoppas eller tror att vi människor är det allra högst stående i ”världsalltet”. Det vore verkligen oerhört deprimerande med tanke på våra uppenbara brister och det vore dessutom förödande för allt annat vi har omkring oss, lever i symbios med och är beroende av. Ibland undrar jag nästan om jag inte är animist. Wikipedia beskriver animism så här: ”Inga allsmäktiga gudar, naturen är direkt och har själv en själ, inga religiösa kultbyggnader, religiösa men även vardagliga regler uppkommer vid naturupplevelser”. Det känns kanske inte fullständigt främmande.

Jag har mer förtroende, tillit och respekt för naturen än för religiösa ledare

Men det är sannerligen inte lätt att veta vad man ska tro och vem man kan lita på. I veckans avsnitt av tv-programmet ”Så mycket bättre” framförde Lena Ph. en version av Mikael Wiehes ”Vem kan man lita på”, detta trots att KDU-ordföranden Aron Modig av ”demokratiska skäl” inte tyckte att Wiehe, pga sina åsikter skulle få visas i TV (SvD). Hur det nu kan vara demokrati att i TV censurera vissa åsikter kan i alla fall inte jag få ihop och ska Påven få hålla midnattsmässa i två timmar på julafton så kan väl Wiehe få visa upp sig och sina sånger. Skulle någon nu bli katolik respektive socialist av det så må det väl vara hänt, vi har väl fortfarande åsiktsfrihet.

Aron Modig vänder sig mot att Wiehe gillar Kuba där man inte har denna åsiktsfrihet och det har han ju rätt i. Men det är Kuba knappast ensamma om. Svenska folkets ”favoritresmål” Thailand har verkligen inte åsiktsfrihet och nyligen dömdes en man till 20 års fängelse för att han skickat några sms som ansågs vara ”nedsättande” för thailändska kungahuset, det du Lena Ph (AB). Ibland blir det komik när ”ordet är fritt” och bland det roligaste man kan få höra just nu är de republikanska presidentkandidaterna i USA. Grodor strömmar hej vilt ur deras munnar, nyss sa t.ex. Newt Gingrich att ”palestinier är ett påhittat folk” (DN AB SvD GP) ungefär som smurfarna i den här videon alltså.

Nej de där presidentkandidaterna är inte alltid ”de vassaste knivarna i lådan” (DN) Michelle Bachman är kanske den som är i störst behov av en skärslipare och det gäller inte bara hennes uttalanden om att mer koldioxidutsläpp är bra för miljön eller att hon ser ett ”intressant samband” i att de senaste utbrotten av svininfluensa skett när USA haft demokratiska presidenter”. Det finns mycket skojigt att hämta ur hennes idé-värld, som t.ex hennes idé om att ta bort minimilönerna för att fler skall få arbete eftersom man då i princip skulle kunna anställa folk för inga lönekostnader alls. Men just den politiken är visst på tapeten här i Sverige också.

På tal om koldioxid så har uppenbarligen alla deltagande stater vid COP 17 i Durban kommit överens om någonting. Vad det egentligen är man kommit överens om och om det kommer att vara tillräckligt för att rädda planeten råder det däremot olika åsikter om. Av vad jag kan begripa kommer beslutet träda i kraft först 2020 och det känns väl rätt mycket på övertid, det tycker i alla fall jag (exp DN). I alla fall så vidarebefordrade jag vad jag hört från mötet till isbjörnarna jag nämnde i mitt förra inlägg och dom blev inte direkt överlyckliga. En av de yngre isbjörnarna orkade inte ens höra om människornas handlingsförlamning i frågan:

Orkar inte höra om skiten.

Isbjörnar är visserligen inte lika ”intelligenta” som grisar. Grisar är bevisligen minst lika intelligenta som hundar, men isbjörnar är i vilket fall som helst inte lika dumma som vissa amerikanska presidentkandidater och dom skulle aldrig få för sig att leva på ett sätt dom visste var förödande för deras eget fortbestånd. Det är mer än man kan säga om Homo Sapiens och där är vi tillbaka lite i min tidigare nämnda skepsis mot att vi skulle vara skapelsens krona. Låt oss därför hoppas att vi bara är en del av ”systemet” och inte den som skall ansvara för och fatta alla beslut utifrån vårt synsätt.

Det är så lätt att det blir fel när människan lägger sig i allt och även om man trots allt måste knäcka ett och annat ägg för att göra en omelett så gäller det att det inte bara blir pannkaka av alltihop. På tal om detta så var det visst en centerpartistisk politiker, Per Åsling, som i veckan, i en omröstning i riksdagen om kungahuset, tryckte på fel knapp (exp DN SvD) Jag menar, hur svårt kan det vara att trycka på rätt knapp när det bara finns tre att välja på, dessa är tydligt färgmarkerade och man har mer än 60.000 kr i månaden för att göra det.

Hur svårt kan det vara?

"Allting flyter"

”Panta rei” är gammalgrekiska för ”allting flyter” och uttrycket lär härstamma från den grekiske filosofen Herakleitos som levde för sisådär 2.500 år sedan. Att han hade fel vet, inte minst, alla som tappat sin mobiltelefon i sjön. Men inte ens kloka gubbar i det gamla Grekland kunde förutspå mobiltelefonen och dessutom var det inte det han riktigt menade, att allting flyter om man tappar det i vattnet alltså. Denna möjlighet till feltolkning beror på en av det svenska språkets ”fallgropar”, nämligen att vi använder ordet ”flyter” både för det som inte sjunker och det som ”flyter fram”, som floden t.ex. och tiden, och i sällsynta fall undertecknads skrivinspiration.

Herakleitos menade snarare att allting förändras, att allt är i rörelse. Han lär också ha sagt att: ”Det inte går att stiga ner i samma flod två gånger” då det inte längre är ”samma” flod utan ett helt annat vatten. Inget är för evigt, inte vintermörkret, inte Fredrik Reinfeldt, inte Håkan Juholt och inte vanlig huvudvärk heller. Pernilla Järnvall-Hint, är ansvarig för det som har med sjukvård att göra i Sörmland och hon är uppenbarligen en stor beundrare av Herakleitos teorier, hon har nämligen bestämt att en man med amputerade ben inte skall få en permobil så att han kan förflytta sig, med motiveringen att ”det är osäkert att funktionsnedsättningen är bestående”(AB exp DN SvD GP svt) Panta rei!?

Inget är för evigt Pernilla Järnvall-Hint

Hon erkänner att beslutet låter ”stelbent” och ökar därmed ytterligare på sina chanser till att vinna pris för ”Årets groda”. Det kan vara början på ett helt nytt synsätt inom såväl sjukvård som mycket annat och nästa steg skulle väl kunna vara att änke- och efterlevnads-pension inte kan betalas ut eftersom det inte är helt säkert att döden är permanent och om nu den avlidne kommer tillbaka och spökar då och då så måste ju rimligtvis efterlevnads-pensionen reduceras med en viss del. Herakleitos glömde väl helt enkelt bort att den mänskliga dumheten är, om inte evig, så i alla fall extremt svårutrotad.

Albert Einstein, som hade turen att leva mycket senare än Herakleitos och därför kunde basera sina teorier på flera tusen år av ytterligare erfarenhet sa ”Endast två saker är oändliga, universum och den mänskliga dumheten. Men när det gäller universum är jag ännu inte absolut säker” och trots att forskare i Cern tror sig ha motbevisat Einsteins teorier om ljusets hastighet så är det ingen som vågat ge sig på hans tes om den mänskliga dumheten än. För övrigt tycker undertecknad att mörkrets hastighet många gånger är lika hög som ljusets. Åtminstone i december och inte minst då för ”mörkertalens barn”

För mörkertalens barn är julen inte ljus, bara rädsla.

Det är lätt att glömma barnen under julen. Kanske inte i första hand våra egna, även om inte heller det är så ovanligt som vi gärna inbillar oss. 2010 anmäldes enligt BRÅ 2.500 fall av misshandel av barn under 6 år. Hur många under 6 år vågar, eller ens vet hur och vart dom skall vända sig för att anmäla att dom blir misshandlade av sina föräldrar eller andra vuxna? Hur stort är mörkertalet? Tio gånger, så det istället är 25.000 barn, eller kanske hundra gånger så stort? Under skolloven ökar samtalen till BRIS kristelefoner och jullovet är sannerligen inget undantag, tvärt om. Julen innehåller väldigt många faktorer som förvärrar utsatta barns situation, press, stress, familjeproblem, ekonomiproblem, krav, alkohol….

I min förra text tipsade jag om UNICEF:s julgåvor istället för annat jul-skräp, men vi behöver inte vidga vår världsbild längre än till vår egen stadsdel för att hitta barn som far illa. Barnfattigdomen ökar i Sverige (RB), som en följd av en politisk vision som bygger på, eller i alla fall leder till, att de som har väldigt mycket får ännu mer och de som verkligen behöver får ännu mindre. Barn befinner sig längst ner på skalan när det gäller möjligheten att påverka sin situation och drabbas naturligtvis hårdast. Istället för att lägga några hundra på t.ex. en ”Grym digitalpruttare med fjärrutlösare” eller på ”maskinen vars enda uppgift är att stänga av sig själv” eller något annat, kanske inte helt livsnödvändigt, så ge motsvarande summa till BRIS eller Rädda Barnen istället.

Den där hopplösa manicken får mig att tänka på hur det kan vara när man ser att det är en katastrofal brist på rättvisa i världen, att det inte alls alltid är människornas bästa som är drivkraften för de som sitter vid makten, att vår gemensamma natur och miljö våldtas i jakten på ekonomiska vinster, att helt oskyldiga människor dör i meningslösa krig, att män, kvinnor, barn, djur och miljö far illa, trots att det inte alls måste vara så. När detta är verkligheten, men de som försöker påtala detta för en hopplös kamp mot de som lockar med ytterligare skattesänkningar eller en och annan hundralapp i bonus om man bara, ler, lyder, tiger och inte krånglar. Då känns det som den där värdelösa maskinen. Inget händer, men det går hela tiden åt energi.

Massor av mänsklig energi och ”vanlig energi” som förbränns till ingen nytta. Hjulen ska rulla och dom ska rulla allt snabbare och snabbare, skit samma om vi är på väg åt fel håll. Gasen i botten bara. Valet är ju fritt, gäller det bara dig och mig eller även oss och dom, handlar det bara om mitt och ditt eller handlar det om vårt. Vår gemensamma värld, våra bröder och systrar, våra barn, vår miljö och våra barns och barnbarns framtid. Och mitt i alltihop så ringer några isbjörnar och undrar om vi människor kommer någon vart med klimatproblemet under COP 17 (DN SvD), klimatmötet i Durban, om vi enats om hur vi skall rädda såväl deras fortsatta existens som allt annat som håller på att gå åt helvete, och jag vet fan inte vad jag skall svara (AB GP)

"Hur går det på klimatmötet i Durban?" "Har ni kommit på en lösning?"

Jaha, då var det dags igen. Vi tänder det första adventsljuset och kastar oss samtidigt handlöst ut i årets julhandel (DN SvD). Nu inleds den månad då konsumtionsgalenskapen, köphysterin och stressnivåerna når nya, helt astronomiska höjder. Alltmedan det ur köptemplens högtalarsystem hörs barnkörer sjunga om julefrid och stilla nätter. Det är inte lite absurt. Enligt HUI (Handelns Utredningsinstitut) kommer julhandeln att slå rekord i år också. Samma källa räknar med att årets julhandel kommer att omsätta 67 miljarder. Det är inte kattskit för 9 miljoner människor. Eller så är det just det det är, skit alltså, att vi lägger sådana fantasisummor på att köpa oss närmare och närmare galenskapen. Men så lever vi också i en tid när det inte längre är ”tanken som räknas”, utan ”banken som räknas”.

HUI utser även ”årets julklapp” och i år är detta en färdigpackad matkasse (SvD DN AB svt GP). Undertecknad är lite julskeptiker men hade gett detta mitt helhjärtade stöd om vi hade skickat dessa matkassar till de som faktiskt är i behov av mat och inte till oss själva när 44% av alla svenska män (inklusive mig själv) redan är överviktiga. Det är naturligtvis logistiskt omöjligt att skicka matkassar till utlandet, men det finns alternativ som det här. Ska vi komma överens om att ta med något av det där på vår önskelista: ”Jag önskar mig 60 påsar nötkräm till ett undernärt barn så det kan överleva i tjugo dagar”. Det vore bara sååå härligt politiskt korrekt och julbudgeten räcker nog till nötter åt oss själva ändå. Man kan ju inte äta hur många valnötter som helst. Om man inte är en Jättepåsråtta (Cricetomys):

Dom största ”nötterna” lär finnas i den stora nationen i väster, nej inte Kanada utan USA (som är mindre till ytan än Kanada men avsevärt större i käften). USA har en skuld på hundra tusen miljarder kronor (Här kan man se hur mycket det handlar om), 100.000.000.000.000, det är många nollor det, nästan lika många som i de politiska organ som försöker lösa landets ekonomi. Under tiden lånar USA gigantiska summor från ”kommunistiska” Kina. Det känns kanske sådär och skapar naturligtvis idéologiska problem för den fria kapitalismens främsta förespråkare. Det lär t.ex. bli ett pedagogiskt problem att förklara för den ”vanlige amerikanen” att kommunistiska diktaturer är totalt kass men vårt ekonomiska system är ännu kassare. USA ser sig även gärna som den fria, demokratiska världens främsta förespråkare, men där har man också problem

Bl.a. lutar det åt att landet kommer att införa kraftiga restriktioner för vad som får finnas på internet (DN). För att inte tala om vad som fortfarande pågår i Guantanamo och att flera av de som aspirerar på presidentposten tycker att tortyr är rätt okej (AB SvD). Men en sak är dom bra på där borta och det är det här med dödsbringande vapen. Nu har dom hittat på en ny manick för att döda människor och förstöra (svt SvD DN exp). Det kallas ”Advanced Hypersonic Weapon” (AHW) och rör sig fem gånger fortare än ljudet, alltså grovt räknat runt 1.500 m i sekunden. Det betyder alltså att vid bara ett uns felprogrammering, eller annat misstag, hamnar missilen 1500 m mer fel för varje sekund. Då gäller det att vara snabb i vändningarna och korrigera om inte ”fel” människor ska dö. Men det är ju så lätt att det blir lite fel.

"Advanced Hypersonic Weapon" (AHW)

Nåväl att det blir fel är inget som USA är ensamma om, det är dessvärre lika globalt som klimatförändringarna. Vad har förresten hänt med alla ”experter” som bara för något år sedan hävdade att klimatproblemet var en bluff? Har dom ändrat sig eller har dom bara fått andra sponsorer som betalar för att dessa ”oberoende forskare” säljer sitt vetenskapliga samvete? I dagarna samlas världens ledande politiker, klimatexperter och andra i Durban i Sydafrika för COP 17 (DN SvD AB GP svt), det 17:e klimatmötet i FN:s regi. Denna gång under den vackra devisen: ”Working Together-Saving Tomorrow Today”. Dessvärre kommer man förmodligen inte att kunna enas om någonting som har någon som helst betydelse den här gången heller och vi får vara glada om det inte blir ett steg bakåt som under COP 15 i Köpenhamn (svt SvD).

Hur många av oss är det som på allvar tror att många av dagens makthavare är beredda att göra något radikalt för att rädda världens klimat för kommande generationer. Det som krävs är kraftiga begränsningar inom en massa områden, stora ingrepp i de flesta staters vinstmaskineri och gigantiska styrningar av vårt konsumtionsmönster. Allt detta frågor som skulle göra nationernas ledare impopulära hos sitt folk och som dessutom skulle inskränka makthavarnas egna livsmönster. Tror ni att vi får se konsensus i någon avgörande fråga under Durban-mötet? Är vi själva beredda att betala med vårt energislösande livsmönster för att ge framtiden en chans att överleva? Vi kan ju fundera lite på detta när vi är ute och trängs i julhandeln.

Miljövänligt?

Vår nya miljöminister Lena Ek är på plats i Durban och säger glatt i intervjuer att hon ”ser ett ljus i klimatmörkret” (DN GP). Vad detta innebär är inte gott att veta. Har Lena Ek möjligen blandat ihop sina roller som miljöminister och som f.d. vice ordförande för lobbyorganisationen European Energy Forum (EEF) (SvD AB exp GP) en organisation som hjälper stora energiföretag komma i kontakt med politiker i Bryssel. Hon har ju fått rätt bra betalt från båda håll. Klimatförändringarna sitter dock inte och väntar på varken det svenska miljödepartements beslut eller på beslut från COP 17, utan fortsätter envist att värma upp vår planet med den hjälp det får av våra utsläpp av både det ena och det andra. Själva fortsätter vi att konsumera. En liten klapp till ska vi väl köpa i alla fall och en lite större platt-TV kan väl inte göra skada i det stora hela .

Jag får en känsla av att jag har tagit upp exakt dom här frågorna tidigare på den här sidan och detta bekräftas när jag tittar igenom inläggen som jag skrivit i advent-tider varje år. Inte har det haft någon betydelse heller. I år konsumerar vi som sagt mer än någonsin och det kan inte den här lilla oansenliga sidan med mina texter påverka. Men om vi bara var lite fler, som tog upp det vansinniga i att alltid köpa mer, större, fler, dyrare och ofta onödiga saker och sedan drog lite i jul-bromsen och istället satte oss ner, tillsammans med nära och kära, tände ett eller att par ljus i novembermörkret och sa hur mycket vi tycker om varandra så skulle det här med jul inte behöva bli så dyrt och klimattokigt i alla fall. Att se hur våra älskades ögon reflekterar skenet från ett stearinljus kan vara nästan lika häftigt som att spela ”World of Warcraft”

En "odödlig" Turritopsis nutricula

Bilden ovan visar en hydrozoa (nära släkting till maneterna) av arten ”Turritopsis nutricula”. Förutom att det här 5mm lilla nässeldjuret är bedövande vackert är det mig veterligen det enda djur som i biologisk mening har evigt liv. När en ”Turritopsis nutricula” uppnått ”vuxen ålder” kan den transformera sig tillbaka till polyp-stadiet och börja om sitt liv från början igen. Det skulle kunna jämföras med att vi, när vi blivit gamla, transformerade oss tillbaka till fosterstadiet för att leva om vårt liv från början, om och om igen. Hur intressant detta nu skulle vara, men ur filosofisk synvinkel är det lite spännande att fundera över. Om vi sedan hellre är ett odödligt gelé-djur i oceanen än en dödlig människa på land är väl, trots allt, rätt tveksamt

Att människan är dödlig innebär, hur vi än anstränger oss med dieter, motion, kosmetika och kirurgiska ingrepp, att vi blir äldre för varje minut som går. Har vi tur kan vi bli över 100 år och det är väl inte kattpiss. Den som bevisligen levt längst av alla var fransyskan Jeanne Louise Calment som när hon dog 1997 var över 122 år. Om det sedan enbart är positivt att få leva så länge har naturligtvis att göra med hur man får tillbringa de där sista åren. Blir man tvungen att få sina kiss-blöjor vägda (SvD DN GP svt)och värderade och tvingas sitta ensam i en stol framför en tv i dödsögonblicket (DN AB exp SvD  GP svt) för att inte kosta för mycket på något av Carema‘s privatägda vårdhem kan man ju ställa sig frågan om det kanske inte hade varit bättre att vara ett nässeldjur i alla fall.

Bild: Robert Nyberg

Hur gamla dom ”gamla grekerna” blev är väl lite oklart, trots att dom förmodligen åt ”medelhavs-kost” som lär vara kärlförbättrande, full av nyttiga fettsyror och jag vet inte allt (DN). Platon, filosofen, blev 79 år och det är väl inte fy skam för att vara under en tid när ”humoralpatologin” var den rådande läkekonsten. Platon lär ha sagt: ”Jag finner stor glädje i att samtala med de äldre, då de gått den väg vi alla skall gå och vet var den är ojämn och tung och jämn och lätt”, ett synsätt som uppenbarligen gått förlorat någonstans på vägen mot arbetslinjen och drömmen om ständig exponentiell ekonomisk tillväxt (svt exp AB DN). När vi blir äldre blir allt vi lärt oss och varit med om plötsligt värdelöst och vi reduceras till en ekonomisk samhällsbelastning vars enda värde är det vårdbolagen kan krama ur våra trötta, värkande kroppar

Ibland hörs argumentet att politiker, riskkapitalister och andra som talar sig varma för en privat, vinstdriven vård också kommer att bli gamla och då själva får se vad dom gjort när dom drev gamla, sjuka och andra försvagade människor till giriga, riskkapitalister som t.ex. Triton (som äger Carema) (exp SvD DN). Men den som har råd kan alltid få specialbehandling och behöver aldrig drabbas. Att Triton skulle vara intresserade av just vård är naturligtvis trams, dom äger även stålföretaget Ovako, fönsterföretaget Weru AG, gasdämparföretaget Stabilus, hissföretaget Alimak Hek m.m. Vård av gamla är bara ännu ett sätt för att maximera ägarnas vinst. Man skall inte låta ”care” i ordet ”Carema” lura en. En vårdinrättning kan heta vad som helst:

Även om jag ibland kan känna mig väldigt tveksam till om det även gäller mig, så lär det ju finnas många saker som bara ökar i värde med åren. Via program som Antikrundan upptäcker man att nästan vilket skräp som helst kan vara värt pengar bara det är tillräckligt gammalt och det finns viner som av kännare anses helt odrickbara om man inte väntar flera år med det. Ju äldre en whisky är desto dyrare blir den och i baren på Lanesborough Hotel i London serveras världens äldsta Champagne-Cognac från 1770 till ett pris av c:a 40.000 kr glaset. Men för att råd med dylika idiotiska excesser måste man antagligen äga, eller fått höga bonusar (DN) ifrån, vårdhem där personalen väger de äldreboendes kissblöjor riktigt noga.

När något börjar betraktas som gammalt är förresten väldigt relativt. Själv hittade jag i fredags en oöppnad förpackning med a&b-fil i mitt kylskåp och den hade bäst före datum i slutet av oktober. Ja i år alltså. Hur den undvikit att bli konsumerad är en liten gåta, men nu åkte innehållet ut i vasken och förpackningen i soporna. Då var den ändå inte mer än några dagar gammal. Är man modebloggare gäller det att få ur sig inlägg betydligt mer frekvent än vad jag någonsin skulle mäkta med, eftersom i den världen är en sak som var det senaste för någon vecka sedan, stendött och borde begravas bara några veckor senare. Detta förstås till modeindustrins stora glädje. Här en bild som beskriver hur olika beteckningen ”gammal” kan vara:

Annars påstås det ju ibland att man aldrig är äldre än man känner sig och skall man utgå ifrån det så varierar min egen ålder väldigt mycket från dag till dag och ibland även mellan morgon, lunchtid och kväll. Vissa dagar, nåja korta stunder av vissa dagar, har undertecknad nästan lika mycket ”spring i bena” som beskrivs i Idas sommarvisa, även om det som sagt är betydligt färre tillfällen än för 15-20 år sedan. Sen finns det morgnar och kvällar när jag känner mig som en Galapogos-sköldpadda och har svårt att föreställa mig att man kan vara tröttare och känna sig äldre och mer sliten. Men det lär jag väl bli varse längre fram..

Ålder är ett mått på hur länge man levt och inget mått på mental eller fysisk förmåga, ett faktum som verkar särskilt svårt för många arbetsgivare att begripa. I deras kravspecifikationer på nyanställda finns inte sällan ett önskemål om någon i 30-års åldern med 20 års yrkeserfarenhet. Den ekvationen går inte ihop, trots att det går att skjuta iväg partiklar med högre hastighet än ljusets. Det skulle vara befriande om detta gick upp för fler. Det finns kvinnor och män som långt upp i åldrarna har energi, kapacitet och livsaptit som är så imponerande att man kan bli andfådd bara man hör talas om det. I vilket fall förtjänar alla en värdig avslutning på sitt liv och inte att behandlas som idag på många vårdhem.

"Allhelgona". Bild: Nicklas Emrin / GP

Den nyligen passerade ”Alla helgons dag” (GP) kan även för en ”okristlig” som undertecknad väcka funderingar om livet, döden och annat väsentligt. En av dessa funderingar är om begravningsceremonier, detta att vi tar hand om våra döda, kanske är en av de äldsta traditioner som kan tillskrivas det vi tycker om att kalla ”den civiliserade människan”. Är det där någonstans, när vi började bry oss om våra döda, som vi kulturellt sett förvandlades till (eller i alla fall kunde ha förvandlats till) empatiska varelser?

Varför denna empati senare krackelerat betänkligt har mycket att göra med villfarelsen att vi har äganderätt till livets buffé och att vi till varje pris skall tillgodogöra oss mer och försvara vår ”egendom”, trots att vi bara förvaltar den för våra efterkommande. Men det är otvivelaktigt ett tecken på viss kulturell utveckling att hedra minnet av de som lämnat livet före oss. Att det bara för att det är empatiskt skulle vara just ”mänskligt” motsägs av att såväl pingviner, primater som valar sörjer sina döda ungar och att elefanter t.o.m. sörjer sina vuxna avlidna artfränder.

Afrikansk elefant sörjer död artfrände.

Sedan är det det här med ”helgon”. I ett land som vårt som varit protestantiskt sedan 1500-talet och till stora delar sekulariserat sedan många år är det lite förvånande att vi firar alla dessa helgons dag. Detta gäller alltså ”helgon” i den ursprungliga katolska/ortodoxa bemärkelsen att kyrkans överhuvud kanoniserar avlidna människor som alldeles särskilt heliga och mer ”gudomliga” än oss andra. Att vi istället, som väl de flesta väl gör på Allhelgona, hedrar avlidna förfäder och förmödrar som under sitt liv spred så mycket godhet och kärlek dom förmådde, får väl även det ses som ytterligare ett steg på den något rangliga civilisationsstegen.

”Riktiga”(?!) helgon födda i Sverige och som kanoniserats av påven har vi knappt haft några under de senaste 1000 åren, förutom Maria Elisabeth Hesselblad som dog så sent som 1957 och ”saligförklarades” av påven år 2000. Det finns ingen som helst anledning att betvivla att hon var en bra människa som bl.a. arbetade som sjuksköterska i USA och under senaste världskriget levde i Rom och gömde italienska judar, kommunister och polacker som flydde undan nazisternas terror. Att hon blev ”saligförklarad” beror trots detta nog mest på att hon startade en ny nunneorden, ”Birgittasystrarna”, som idag bl.a. verkar i ett kloster i Danderyd utanför Stockholm.

Flygbild över delar av Danderyd.

Förutom Birgittasystrarna, som alldeles säkert är fina människor i hjärtat, bor det många andra i just Danderyd som själva tycker att dom är ”fina”. I denna kommun har mer än 10% årsinkomster över miljonen och enligt Svensk mäklarstatistik såldes det senaste året 130 villor i Danderyd och det till ett snittpris på mer än  7,5 miljoner kronor. Det är alltså ett tillhåll för ”fint folk”. Hur mycket eller lite man har säger absolut inget om hur empatisk man är som människa, Bill Gates och hans hustru Melinda har t.ex. skänkt över hälften av sin förmögenhet, mer än 175 miljarder kronor, till välgörenhet.

Att paret Gates kan leva gott på sitt resterande kapital och om det mest är dyrköpt ”goodwill” ändrar inte det faktum att ingen av våra svenska 108 miljardärer (E24 SvD VA AB GP) och andra snor-rika ämnar följa deras exempel. Nej alla som lever i Danderyd är absolut inte verklighetsfrämmande girigbukar men några är det definitivt och en heter Isabella Jernbeck och är moderat riksdagspolitiker. Hon gjorde nyligen ett besök på RFHL för att ta sig en titt på narkotika- och läkemedelsberoende som sökt sig dit för att få hjälp med sitt missbruk. Att Isabella Jernbeck uppenbarligen helt saknar empati för utslagna framgår tydligt av hennes uttalanden under detta besök. Läs mer om det här.

"Det finns inga fattiga människor i Sverige tycker jag” (Isabella Jernbeck)

Enligt Isabella Jernbeck finns det alltså inga fattiga människor i Sverige, fattigdom förknippar hon bara med Afrika och det är naturligtvis både en definitionsfråga och relativt. Relativt sett har naturligtvis en stor del av befolkningen i delar av Afrika mindre pengar än fattiga svenskar, men i Sverige räknar regeringen själva med en ”relativ fattigdom” på över 10% och en ”absolut fattigdom” på 5%. ”Absolut fattigdom” innebär att man har mindre än riksnormen att röra sig med och riksnormen för två vuxna är idag 7.120kr plus kostnaden för hyran. Detta är alltså vad närmare en halv miljon svenskar har att leva på.

”Relativ fattigdom” innebär att man har mindre än 60% av medianlönen att leva på, det betyder ungefär 10.500 kr/månaden. Så lever alltså en miljon svenskar. Att vara två vuxna och när hyran är betald klara sig på 7.500 kr ihop skulle naturligtvis gå alldeles utmärkt i delar av Afrika, men utan att på något vis förringa de enorma svårigheter många afrikaner och andra lever under så får man väl ändå räkna in landets kostnadsläge i ekvationen. I Sverige får vi betala mycket mer för de basvaror som behövs för ett mänskligt liv. Har man inte råd med detta är så man fattig, oavsett var man lever, punkt slut.

Det är helt självklart att alla människor inte har samma förutsättningar, samma resurser och samma möjligheter. Detta har med genetiska, geografiska, fysiska, sociala, traditionella och andra skillnader att göra och det har, inom dessa givna ramar, även med ambitionsnivåer och slumpen att göra. Utopier som hävdar att alla skall ha lika mycket av allt och samma förutsättningar är i mångt och mycket lika verklighetsfrämmande som tomtar, troll och helgon. Men att det går att åtminstone ha viljan och ambitionen att fördela våra gemensamma resurser mer rättvist och att åtminstone vilja dela med sig av lite av sitt överflöd är mest en fråga om just empati.

Den gängse definitionen av empati är ”förmågan att sätta sig in i andra människors situation” och jag kan tänka mig att det antagligen är lika svårt för den som aldrig haft något överflöd att sätta sig in i hur det är att vara väldigt förmögen som det är för den som aldrig tvingats vända på slantarna att sätta sig in hur detta är. Men att det är svårt innebär inte att man inte kan kräva att man försöker. Jag vet inte hur ofta snabbnudlar, blodpudding, makaroner, falukorv eller ärtsoppa serveras vid det Jernbeckska middagsbordet, men jag tvivlar på att det är ofta och jag tror inte någon i hennes situation kan begripa hur det känns att vara tacksam för att åtminstone kunna ställa detta på matbordet i Sverige 2011.

Troligen inte vardagsmat hos familjen Jernbeck

Det här inlägget är på gränsen till personangrepp på en person, en enda medlem av nya moderaterna, en enda boende i Danderyds kommun och egentligen är just hon inte ett dugg intressant annat än som representant för alla som fortfarande hävdar och tror att det är var och ens eget fel om man är fattig, flykting, utslagen, sjukskriven, arbetslös eller på annat sätt hamnat utanför. Det finns gott om folk, i nästan alla politiska läger, som lider brist på empati, inte bara inom regeringspartierna. Gäller det inte, som i detta fallet, människor som hamnat i missbruk så kan det gälla empati med människor som tvingas fly från sitt land, blivit sjuka, arbetslösa eller något annat dom aldrig bett om. Medkänsla och empati väger ofta lätt mot en eller annan hundralapp mer i den egna plånboken. Det är tragiskt.

”Fattiga riddare” är kanske inte heller en av de vanligaste rätterna på borden i såväl Danderyd som många andra ”fina” hem, men det är ju mest synd om dom själva, för det kan vara fantastiskt gott ibland, recept har ni här. Egentligen är det alldeles för gott för att människor utan medkänsla och empati skall få njuta av det, men skulle någon av dessa hamna på den här sidan så har dom; förmodligen med avsmak; slutat läsa för länge sedan. För er andra, som är kvar på sidan fortfarande, kan jag meddela att undertecknad, på fullt allvar, tycker att alla som föredrar ännu högre status framför empati och medkänsla med andra lika gott kan använda selleri och då på det här viset:

"Det går lika bra med selleri". "Ooh LaLa!"

Hajar med avskurna fenor "drunknar" & förblöder. Foto: Nancy Boucha

Jag måste lägga upp ett kort inlägg om hajar igen eftersom media envisas med sina skräck-rubriker. Nu har tre personer på sju veckor råkat ut för hajattacker utanför Perth i Australien. Enligt expressen var ett av offren dessutom ”en respekterad affärsman”, det är allt bra fräckt av hajarna att inte ta hänsyn till en sådan sak. DN och AB skriver om ”Jakt på mördarhaj”. Mördarhaj?! Vem har hört talas om mördar-flodhästar? Flodhästar dödar minst lika många människor som hajar varje år och varför skrivs det aldrig om mördarsjöar när folk drunknar. Det börjar bli tröttsamt att varje gång en människa attackeras av rovdjuret haj, i hajens miljö, så blir det skräckrubriker i media. 15-20 gånger fler svenskar om året tar sitt eget liv än vad alla hajar i hela världen dödar. Perspektiv och prioritering, please!

Som motvikt lägger jag upp ett klipp med den fantastiska dykaren och hajspecialisten Cristina Zenato som tillsammans med Karibiska gråhajar (Carcharhinus perezi) utanför Bahamas visar en helt annan bild av hajar i deras egen miljö. Karibisk gråhaj är nära släkting till Grå revhaj (Carcharhinus amblyrhynchos) som jag själv haft hundratals möten med under de tio år jag arbetade med dykning. Dock har jag aldrig själv vågat eller ens sett någon annan göra det som Cristina Zenato gör i videon. Hon masserar hajarnas ”lorenzo ampuller”, ett unikt sinnesorgan som gör att hajar kan känna av svaga elektriska impulser från andra djur. Uppenbarligen har organet andra funktioner som Cristina Zenato upptäckt. Se hela klippet och fascineras. ”But don’t try this at home”, hajar är rovdjur och har vassa tänder. Men dom är inga mördare!

Läcker fruktkropp, möjligen med lite lömsk form.

En av naturens alla fascinerande förmågor är att kunna frambringa svamp och trots att dessa mykologiska utväxter på moder jords yta inte alltid har lika lockande former som på bilden ovan, så är denna organism väl värd några rader på denna sida. Svamparna, i alla fall de där som många av oss nu är på väg att plocka upp från marken, är i biologisk mening varken djur, växter eller protister (”protister” är en annan, encellig, livsform som t.ex alger). Men det vi plockar och lägger i våra svampkorgar är bara svampens fruktkropp (vilket underbart ord, ”fruktkropp”) och man skulle kunna säga att det som är ”själva svampen” ligger som ett nätverk av s.k. ”hyfer”, under markytan. Det är det där nätverket som kallas ”mycel” och som t.o.m. kan vara svårare att hitta än både Herr & Fru Kantarell.

Svamp är gott. Riktigt gott. Men det krävs möjligen även smör, kryddor och kanske lite annat också för att svampen skall nå sin absoluta kulinariska höjdpunkt. På hindi skrivs svamp förresten कुकुरमुत्ता och uttalas ”kukurmutta”, om nu någon roas av den sortens mellanstadie-humor. Åter till ordningen. Kantareller är kanske vår populäraste matsvamp och om det beror på att den är lätt att känna igen eller om det är för att den är en god, glad och gul svamp, det har jag ingen aning om. Gul förresten…..och ”glad”? Det finns ju en kantarell: ”Craterellus cinereus” som är grå som en tom busskur i november. Den grå varianten växer både i Nord-Amerika och i Syd- och Mellan-Europa och lär visst vara lika god som den gula, men är utrotningshotad så den låter vi bli.

Ordet ”svamp” är förresten ett av de exempel där svenska språket inte riktigt når ända upp på de språkliga topplistorna. Vi kallar ju de ovan nämnda fruktkropparna för ”svamp”, men vi säger ju också ”tvätt-svamp”, ”fot-svamp”, ”platina-svamp”, ”mögel-svamp” ”slem-svamp” (som förresten är just en sådan där ”protist” som jag nämnde tidigare), vi säger ”svamp” om så många saker som inte har särskilt mycket med varandra att göra. Engelsmännen har ju orden ”mushroom”, ”sponge” och ”fungus” och de som kan prata walesiska kallar tvättsvampen för ”sbwng” (uttala det den som kan) Den där riktiga, äkta tvättsvampen (Spongia officinalis) är ju dessutom ett djur, precis som jag  som skriver detta och båda är vi sannolikt lika bedrövliga som ingrediens i såväl svampsoppa, svampstuvning som svampomelett.

”Mykologer” kallas ju de som studerar svampar och, om man får säga så, har ”svampar på hjärnan”. Andra har snarare svampar i hjärnan, eller rättare sagt vissa svampars innehåll. Vikingarna påstås ha ätit flugsvamp för att bli tillräckligt arga för att gå bärsärk, men det undrar jag, historien är full av folk som beter sig som galningar utan flugsvamp, ta vilket krig som helst, senast avrättningen av tok-diktatorn i Libyen. Sen finns det ”toppisar” med släktingar, eller ”psilocybin-svampar” som dom egentligen heter, dom innehåller ett ämne som när det bryts ner i våra kroppar får oss att inbilla oss både det ena och det andra. En del sägs få ”religiösa upplevelser” andra får ”kontakt med andra världar”, men det är kanske samma sak. En som, med eller utan svampar, sade sig ha kontakt med andra världar är den här farbrorn:

Han påstår sig alltså prata tre språk som talas på himlakropparna Venus, Pluto och Kruger 60B. Jag får nog ändå säga att i mina otränade öron låter det väldigt likt det som inom religionen kallas ”tungomålstal”. Så var försiktiga med de där ”psilocybin-svamparna”, eller ”magic mushrooms” som dom också kallas, har ni otur kan ni få en religiös uppenbarelse och vad det kan leda till vågar jag inte tänka på. I förlängningen kanske Kristdemokraterna hamnar ovanför 4%-spärren även i nästa val och det är det verkligen inte värt. Måste ni trots allt äta svamp och berusa er så gör istället en kantarell-toast på surdegsbröd och ta några glas vitt, förslagsvis ”Centennial Reserve Sauvignon Blanc” som är både gott och FairTrade. Risken att babbla ”rymdspråk” blir då förhållandevis liten.

Nu skall jag lansera ett helt nytt ord, ”svampla”. Det är en sammanslagning av orden ”sampla” och ”svamla”. Sampla innebär ju att man återanvänder gamla melodislingor i nya sammanhang, man tar något gammalt och framför det i ”ny kostym”. Svamla vet alla vad det är. Om man alltså svamlar och i sitt svammel lägger in gamla dumheter så skulle man väl kunna kalla det att man ”svamplar”. Fredrik Reinfeldt säger t.ex. i SvD att en arbetslöshetsförsäkring inte behövs eftersom: ”människor hittar andra grunder för sin försörjning” och ”får stöd och hjälp av sina föräldrar, sin partner eller på annat sätt”. Dagens a-kassa infördes 1935, att idag svamla om att det bara är naturligt att det blir som det var innan dess är ett exempel på ”svampling”. ”Mellankrigstiden ringde och vill ha tillbaka sin politik” skriver Katrine Kielos träffande om just det i AB.

Affisch från 1935 när a-kassan infördes och från 2011. Bakåt eller framåt

Medveten om att många anser att man inte skall blanda ihop idrott och politik får naturligtvis undertecknad att fundera på den allmänna inställningen till att blanda ihop svamp och politik.  Men det kan inte hjälpas, den politiska enfaldens rhizomatiska struktur får mig att associera till ett svårutrotat mycel med sporadiskt uppstickande ”blåmusseroner”, ”rödmusslingar” eller en riktigt otäck ”brun flugsvamp”. Men som ”Ante Valdemar Roos” uttrycker det i Håkan Nessers fina bok ”Berättelse om herr Roos”: ”Livet är en komplicerad potatis”, så det kanske är mycket begärt att vi, bara för att vi är människor, skulle bry oss mer än en plattmurkla om framtiden som ekologiskt hållbar med förnuftigt fördelade resurser.

I inlägget har jag nämnt ett antal svampsorter och jag vet ingen organism som har så härliga namn som svampar. Vad sägs t.ex. om: ”doftmussling”, ”kastanjebrun sippskål”, ”lömsk biskopsmössa”, ”marsipankremla”, ”dallergröppa”, ”sammetsfotad pluggskivling” och ”dystersopp”. Nu kanske ni tror att den som skriver detta vet mycket om svampar, men det gör jag verkligen inte, även om jag vet mer efter researchen till ovanstående inlägg. Men något jag vet är att en skogspromenad i helgen, med eller utan svampkorg, skulle göra både mig och er mer gott än många andra sysselsättningar och jag vet dessutom att hur man än bär sig åt så är det omöjligt att få ner mer än 100% svamp i en burk, även om man torkar den aldrig så länge först.

20% + 80% + 30% + 20%, det är mycket det.

Drevet går.

Vad tycker ni, ska jag också haka på det där gläfsande mediadrevet (DN GP) efter ”Klabbarparn” Juholt och hans jonglerande med bostadsbidrag, reseersättningar och gud-vet-vad allt det är han beslås med och ska trassla sig ur (svt)? Eller har jag redan i tidigare inlägg klargjort min ståndpunkt tillräckligt när det gäller hur ”överheten”, observera helt oavsett partifärg (DN exp AB GP svt), lallar runt i föreställningen om att dom är så väldigt speciella att varken arbetslinjen (SvD), löneutvecklingen, pensionsnivån, bidragen (svt), alla moraliska och etiska regler, skam och vanligt sunt förnuft inte gäller dom i samma utsträckning som för alla som anställt dom som sina företrädare? Varför i herrans namn skall dom både ha en hög lön och dessutom få sin hyra och andra utgifter betalda och varför ska dom få jobbskattavdrag för sin ”inkomstgaranti” när dom inte jobbar för den. Varför?

Det är bra och nödvändigt att media klär av maktens alla ”rävar”, men om de politiska färgerna och ägandeförhållandet på alla våra stora informationskällor varit mer jämnt fördelade hade vi med största sannolikhet fått se lika många allians-pajasar stå där i skam och tvingats att förklara varför dom har en massa förmåner som inte vi andra vågar drömma om. I det här sammanhanget kan det vara på sin plats att påpeka att ”sosse-tidningen” Aftonbladet till 91% ägs av Schibsted och alltså har samma ägare som bl.a. Svenska Dagbladet. Trots att förundersökningen nu lagts ner är jag personligen övertygad om att Juholt eller socialdemokratin ”as we know it” (möjligen båda) (AB svt SvD DN), är lika körda som Facits klassiska räknesnurra var när miniräknarna dök upp på marknaden. Ideologierna har inte en chans mot politikerna.

Tidernas fiasko med facit i hand

Under en tid florerade det en teori om att ”Stegosaurusen” (en dinosaurie som levde innan Windows 95 lanserades) hade två hjärnor. Den teorin har nu lagts ner och om det nu berodde på att det för vissa var helt otänkbart att en enda Stegosaurus skulle kunna ha fler hjärnor än Sveriges regering, eller om det helt enkelt fanns roligare teorier för paleontologer att fördjupa sig i förtäljer inte historien. Men idag ligger den där teorin i de samlade dumheternas  jordkällare, tillsammans med att jorden är platt, att man kan se kinesiska muren från månen, att fåglar skulle ta skada av att äta okokt ris vid bröllop och att man får kramp om man badar när man just ätit. Det finns förresten gott om plats i den där källaren än, för moderna dumheter som tok-privatiseringar, skattesänkningar, utförsäkringar, arbetslinjer och jobb- och utvecklingsgarantin.

Men nu slutar vi älta det där trista och kastar istället iväg nyfikenheten lite sådär på måfå i hopp om att istället hamna någonstans mitt i något mycket roligare, eller i alla fall intressantare, än empatilösa politiker och fiffel och båg i maktens mörkaste korridorer. Vad sägs om att istället fråga oss vad vi egentligen hoppas och drömmer om under den korta tid, i alla perspektiv utom möjligen dagsländans, vi människor mer eller mindre fjantar runt på den här lilla, men så ofattbart vackra planeten. Vad vill vi egentligen ha ut av de här åren, vad ska vi använda de där ”29.000 dagarna”, som just vi får vara med, till? Vad längtar vi efter, allra längst där inne i den där ”själen”, eller ”själven” som en vän brukar kalla det? Lycka? Jaså, jaha. Men hur ser då denna lycka ut och hur stor måste den vara för att duga?

Illustr: Bill Watterson

Hur stor summa pengar som behövs för att vi skall känna oss lyckliga har studerats och resultatet blev att, om man bor i USA, så är en månadslön motsvarande 40.000 kr optimalt. Upp till motsvarande den summan blir vi alltså (enligt denna undersökning) lyckligare för varje ytterligare krona, men sedan tar det stopp. Det är naturligtvis inte så att man per automatik blir olyckligare om man nu håvar in större summor än så, men uppenbarligen så dyker det upp andra variabler som också blir avgörande för vår lycka och vårt välbefinnande. Varför dessa andra variabler inte dyker upp förrän vid 40.000 vet jag icke. Jag har personligen, av förklarliga skäl, inte kunnat undersöka det där själv och det är högst osannolikt att jag någonsin kommer att kunna göra det.

Det känns ändå rätt bra att veta att kurvorna för lycka och inkomstnivåer inte följer varandra exakt från start till mål och från vaggan till graven. Det råder väl ingen tvekan om att det känns mer otillfredsställande att aldrig kunna tillgodose sina mest grundläggande behov och kanske någon gång kunna garnera dom med en aldrig så tunn guldkant, än om man utan att behöva bry sig om priset, kan införskaffa vad som helst som faller en in. Men jag vill ogärna acceptera att det skulle finnas en vanlig prislapp på det som ger våra liv ett verkligt värde. ”Livets värde kan mätas i hur många gånger vi har blivit berörda ända in i själen” sade Soichiro Honda, grundaren av Honda Motor Company och det är så jävla bra sagt att jag tror jag bjuder på lite gratis reklam:

Den där frågeställningen, om vad som är mest väsentligt och mest eftersträvansvärt i livet, är naturligtvis ett I-landsproblem. I resten av världen handlar livet fortfarande till största delen om att få i sig själv och sina barn lite näring, lite vatten som inte är allt för förorenat, att med ynka resurser försöka hålla dödliga sjukdomar på avstånd och att dessutom undvika att bli dödad av regeringsstyrkor eller rebeller. Men icke desto mindre är det så att inte bara vi själva skulle må bättre av att ställa dessa frågor emellanåt. Om inte vi, som har tid, ork och möjlighet att ifrågasätta om det enda om är värt något i livet, alltid och enbart, kan mätas i kronor, om inte ens vi ägnar detta en tanke så kommer konsumtion, per automatik, att bli drömmen och målet för all samhällsutveckling. Även för de nationer som nu tar sig ur sin fattigdom. Det vore förödande för allt och alla.

Det räcker naturligtvis inte med att bara önska och drömma, men om vi inte ens är helt säkra på vad det egentligen är vi vill ha blir det väldigt svårt, för att inte säga helt omöjligt, att få framtiden, såväl vår egen närliggande framtid som den lite längre bort, där våra barn och deras barn skall leva, till något annat än ett kortsiktigt projekt, mer eller mindre byggt på tillfälliga nycker hos våra beslutsfattare. Tittar man igenom lite av de framtidsvisioner som tecknas av ”sci-fi-konstnärer” hittar man nästan enbart urbaniserade världar med höga hus och hur mycket fordon och farkoster som helst som far fram och tillbaka på marken och genom luften. Möjligen är allt drivet av miljövänlig energi, men jag har ändå alltid haft svårt att föreställa mig hur dessa framtidsvisioner kan vara ett en bra livsmiljö för lyckliga och harmoniska människor:

Scie-fi-stad i framtiden och en stadsdel verkligheten i Stuytown, N.Y.

Den urbanisering som pågår i stort sett över hela världen men mest i de delar av världen som har den snabbast växande ekonomiska utvecklingen, sägs vara nödvändig av ekonomiska orsaker. Det är i städerna jobben finns och det är där man kan tjäna stora pengar. Men det är också där många faller ner i avgrundsdjup misär och den misär stora städer erbjuder är många gånger kallare, hårdare och vidrigare än den misär folk flyttade från i jakt på arbete och hoppet om rikedom, eller i alla fall ett bättre liv. Jag är absolut inte ute efter att glorifiera ”livet på landet” och under de år jag bodde i Kina och andra länder i Sydostasien såg jag stor fattigdom och näst intill hopplösa förhållanden på landsbygden. Men den största och värsta misären såg jag i storstädernas förorter och i gränder och på bakgator inne i städernas centrum.

Något bristfälliga kunskaper i global ekonomi och dess drivkrafter gör att jag idag inte kan svara på om det verkligen är nödvändigt att alla flyttar in till städerna eller om det finns möjligheter att decentralisera ekonomin så att det blir en jämnare fördelning mellan stad och landsbygd. Utan att de ekonomiska skillnaderna för människor blir astronomiska. Jag hoppas och vill tro att det är möjligt. Men det går aldrig om vi inte lyfter upp andra värden än de rent ekonomiska och om vi inte börjar uppskatta andra saker än det vi kan köpa, konsumera och köpa nytt. Hur mycket kostar tryggheten i och kärleken till och från nära och kära, vad är närheten till och samspelet med vår naturliga miljö värd? Vill vi ha politiker som upphöjer konsumtion till ett livsmål? Vad är det egentligen vi, innerst inne, helst vill ha? Bekantskapskretsens fetaste platt-tv?

Nu blev det mycket text, det blir sådär ibland. Men har ni nu orkat läsa ända hit så ska ni också få något i bonus. Det blir låten ”Lisas dröm” från 1979, av och med Lasse Tennander, det är en underbar liten visa och Agneta Olsson bidrar med sin fina, mjuka röst. Texten lyder bl.a: ”Min dröm är en gemenskap, där du är du och jag är jag och där vi vågar stå upp och säga: ‘Du, vi slåss ju för samma sak!’ /Och min dröm är mycket mera än vad som ryms i vackra ord /Min dröm är inte längre bara dröm utan lite av en framtidstro /För den handlar om att aldrig, aldrig svika sitt eget barn!. Klicka, lyssna och känn:

Det gick bra och vi blev insläppta och fick platser alla tre. Jag har sett filmen minst en gång till senare och tack vare det har jag fortfarande minnesbilder av densamma för av första gången minns jag mest att jag var väldigt stolt över att ha kommit in på en barnförbjuden film. Filmen handlar (tror jag) om en bandit på jakt efter en skatt och två prisjägare på jakt efter banditen och sen är det en massa utdragna revolverdueller. Vem som är ondast, godast och fulast är inte alltid lätt att veta. Dessutom är  Contreras söder om Burgos i Spanska Kastilien, där filmens slutscener spelades in, så typiskt medelhavsländerna att jag nästan skäms över att en gång ha trott det var Amerika.

"Blondie" i Kastilien

En annan film med olika karaktärer är ju ”Snövit”, där sju småväxta filurer besitter olika karaktärsdrag, allt från blyg till butter finns representerat och dessutom en stackare som antagligen är allergisk. På italienska heter dom bl.a. ”Brontolo”, Mammolo” och ”Pisolo” vad det nu kan betyda. Men nu får jag ta mig samman lite för det är naturligtvis något jag försöker komma fram till, nämligen detta: är det inte i själva verket så att alla de där olika egenskaperna, eller vad vi nu skall kalla det, ond, god, blyg, butter, är något vi alla bär på i olika stora proportioner? Alla har vi väl mer eller mindre alla egenskaperna i oss och det är lite upp till oss själva vilka av dom vi vill framhäva och vilka inte.

Hur mycket vi har av olika karaktärsdrag beror bland annat på vad vi har upplevt, vad våra föräldrar har understött respektive förtryckt hos oss och det har dessutom att göra med vilka erfarenheter vi har fått med oss. Men när vi nu står där med alla dessa karaktärsdrag och olika ”personligheter” och skall gå vidare, då är det upp till oss själva vilka av dom vi väljer att framhäva. Man kan ju t.ex. tycka att den som inte har så mycket att avvara, generellt skulle vara snålare och mindre villig att hjälpa sin omgivning än den som har ett visst överflöd. Vad tror ni, är den som har det väl förspänt mer generös än andra och mer mån att hjälpa andra för att han kan, eller är alla lika benägna att trampa på andra för att själva få det bättre?

Är den vita ankan snäll eller bara dum? Är den andra smart eller elak?

Det har varit mycket om Juholt och hans misstänkt mystiska ersättning för bostad. Undertecknad kan lika lite som andra veta vad som är uppsåt och vad som är slarv, men tycker ändå att det är underligt att en fyra på 100 kvadratmeter kan betraktas som ”övernattningslägenhet” och dessutom inkludera sambo (som står på kontraktet) att bo där gratis. Varför kan Juholt med sina 144.000/mån och andra som han inte betala hyran själva. Arbetslösa som tvingas till Stockholm för att få jobb får inte sin bostad betald. Det här är verkligen inget socialdemokratiskt fenomen. Socialministern Ulf Kristersson (m) har fifflat till sig lägenhet som var menad för hemlösa (SvD exp AB) och moderaternas partisekreterare Sofia Arkelstens har gjort vinstgivande  lägenhetsaffärer med svartmäklare (exp AB AfV)

DN listar några myglare här (DN) och det är en brokig samling partifärger. Den som inbillar sig att maktens män och kvinnor, oavsett partifärg, inte skor sig när dom kan riskerar lång näsa. Jag tror att det har att göra med att de som nått en viss ”positionshöjd” får för sig att dom är utvalda och ”speciella” och att vanliga människors regler inte riktigt gäller dom och att ”tillfället gör tjuven”. De väljer att ta fram karaktärsdragen egoism och girighet i sig, istället för empati, solidaritet och generositet. Var nu inte så säkra på att vi, ni och jag, skulle vara mer renhåriga i samma situation. Hur många av oss imponeras inte av och tycker att de som gjort en ”smart lägenhetsaffär” eller fått igenom ett mystiskt avdrag i deklarationen är lite hjälte. Alla har vi en tendens att tro att allt finns där för att vi ska ta för oss och att vi själva är jordens medelpunkt.

Jordens medelpunkt förevigar sig själv. Bild: Banksy

Nu får Juholt en massa medialt spö och det förtjänar han. Det tragiska är att det, vare sig det nu gäller sossar eller andra partier, aldrig blir någon bättring. I mitt förra inlägg tog jag upp det fullständigt hårresande i att de som drivit igenom arbetslinjen själva lyfter löjligt stora inkomstgarantier utan att vilja söka arbete och listan över den här ta-för-mig-mentaliteten kan göras nästan hur lång som helst och den sträcker sig långt utanför politikens gränser, in i näringslivet och ner på vår egen individnivå. Gemene man har dock oftast färre möjligheter att roffa åt sig. Det är tragiskt att i samma veva som vi sekulariserats och slutat vara rädda för ”Guds straff” så faller uppenbarligen alla etiska och  moraliska spärrar som ett korthus i en höststorm.

Det finns ytterligare orsaker till det ”solidariska förfallet” och det är att ”folksjälen” idag kapitulerat för kapital- /ego-ismen. Den ofta utomordentliga Lena Andersson beskriver i en kolumn i DN på ett briljant vis hur detta ser ut och hur Socialdemokraterna idag hänger efter Alliansen, som en, möjligen vagt viftande svans, i jakt på väljarsympatier. ”Folksjälen” har blivit borgerlig och då är det där röster skall fiskas. Skillnaden mellan regeringen och vårt stora oppositionsparti är idag inte mycket större än, som Lena Andersson skriver: ”ett halvt rut-avdrag”. Miljöpartiet verkar även dom snegla lite på röstsiffror och eftersom ”folksjälen” är borgerlig så…..ja…..man vill ju ha röster. Men hallå! Ideologin? Politiken? ”Politik är att vilja” sade Olof Palme. Vilja vadå? Vinna val? Och sen?

Politiker och andra makthavare har precis samma möjlighet att välja vilka av sina karaktärsdrag dom vill framhäva och vilka dom vill trycka undan. Det är inga konstigheter alls och dom har, i alla fall när det gäller demokratiskt valda makthavare, faktiskt sin position för att tjäna sina väljare så mycket dom kan, inte för att tjäna pengar så mycket dom kan. Jag hyser ingen som helst tvekan om att makt korrumperar, det finns alldeles för många exempel på detta. Dessa maktens män och kvinnor är varken godare, ondare eller fulare än vi andra, men uppenbarligen är det, efter ett tag i maktens glans, lättare att se till sig själv än till de som en gång valde dom som sina representanter. Jag har ingen aning om den politiska moralen är mer urvattnad än förr, men den behöver en rejäl uppsträckning. Snarast!

Som alla säkert förstår är mitt förtroende för parti-politik förhållandevis blekt och jag försöker övertyga mig själv om att alla dumheter som politiker och andra med maktposition hittar på inte beror på ondska och elakhet. Men det är inte alltid lätt. Det är faktiskt inte så lätt alla gånger att övertyga sig själv om detta när det gäller ”vanliga människor” heller. Haj-fiskare på den franska ön ”Réunion” (som tillhör EU) använder levande hundar som bete, jag fick ett mejl från organisationen ”Sea Shepherd” (som jag stödjer helhjärtat) om detta och när jag ser bilderna på den sex månaders labrador-valpen med en stor krok genom nosen undrar jag om människan inte trots allt är ond och om det egentligen finns något annat hopp än vår egen utrotning. Det gäller i annat fall att vi verkligen tar fram allt det goda i oss, allihop.

Hund som skulle använts som levande haj-bete räddas av veterinär

Är det lömska "strump-syndromet" en orsak till många skilsmässor?

82 % av svenska folket tror på livslång kärlek enligt en undersökning gjord av DN/Synovate (DN SvD S GP). Samtidigt visar SCB att förra året gifte sig drygt 50.000 personer och c:a 22.000 skilde sig. Nu var det förhoppningsvis inte så många av de nygifta paren som skilde sig samma år, det var förmodligen mest andra par som bestämde sig för att deras val av livskamrat kanske inte var deras livs smartaste beslut. Undertecknad är (positivt) överraskad över att så många som 82% fortfarande tror på att kärleken kan vara hela livet, men samtidigt är det naturligtvis så att det där har en hel del med hopp och förväntan att göra.

82% tror och hoppas på att just dom kommer att hitta den där livslånga kärleken. På samma sätt som vi, när vi är yngre, tror och hoppas på att vi kommer att arbeta med vårt drömyrke när vi ”blir stora”. Sen kommer den där så förnumstiga verkligheten dragande med sitt tråkiga facit och får de flesta av oss att bli en och annan erfarenhet rikare. Att sedan vidarebefordra våra egna, surt förvärvade erfarenheter till andra som inte har samma, t.ex. yngre generationer eller för den delen andra vuxna, är dessvärre ofta lika svårt som att förklara vitsen med läsglasögon för en amerikansk mullvad (Scalopus aquaticus).

Nordamerikansk mullvad (Scalopus aquaticus)

Att erfarenheter endast erhålls genom att man gör dom gäller inte bara livslång kärlek. Att alla faktiskt inte kommer att bli programledare i TV eller att alla inte blir lika bra fotbollsspelare som Zlatan och Lotta om vi bara ger oss fan på det och tränar tillräckligt, lär bli en erfarenhet för många. En lurig form av självbedrägeri är den där vi föredrar en politik där alla (?) har möjlighet att bli mångmiljonärer, trots att vi vet att det med största sannolikhet inte kommer att bli vi. Att välja denna ”Lotto-politik” framför en som fördelar jordens resurser så att alla får glädje av dom. När sedan, som i USA, mångmiljardärerna själva börjar tycka att det är fel att dom skall betala mindre i skatt än medel-amerikanen (sr DN SvD GP AB) så börjar man ju undra vem som lurat vem och hur.

Här hemma har politikerna också sina knep att lura oss till att lura oss själva. Mer eller mindre hälften av oss har lagt vår röst på en regering vars viktigaste förslag inför 2012 är att sänka restaurangmomsen. Men smakar det så kostar det nog ändå om inte för den som äter, närmare bestämt 5,4 miljarder eller c:a 1.200 kr per skattebetalare kostar detta. Moder Sveas plånbok räcker naturligtvis inte till allt, men är verkligen sänkt restaurangmoms rätt prioritering? En pizza skulle bli c:a 5-6 kr billigare och en avsmakningsmeny på Operakällaren kommer att kosta 4.200 kr istället för 4.350 kr (inkl. vin). Det blir väl billigare affärsluncher och representationsmiddagar, men för min del blir det knappast fler restaurangbesök nästa år.

Den här pizzan för 7.000 kr på "Nino's Belissima" hade blivit 800 kr billigare

Om restaurang ”Nino’s Bellisima” hade legat här istället för i New York hade deras pizza kostat 6.200 kr istället för 7.000 kr. Men rätt skall vara rätt, förslaget förväntas ge krögarna råd att anställa fler och på så vis minska arbetslösheten. 3.500 nya jobb räknar Anders Borg med att det skall ge (DN). Det innebär att varje nytt jobb kostar 1,5 miljoner och även om det är viktigt att få folk i jobb så känns väl det där aningen dyrt. Dessutom kan jag inte låta bli att förvånas över att många tror att förslaget  innebär både att det blir billigare att äta ute och att krögarna kommer att ha råd att anställa fler. Antingen eller måste det väl ändå bli? Någon har lurat någon eller har vi kanske alla lurat oss själva?

Ett annat självbedrägeri är att det ”var bättre förr”. Alla var klokare och vackrare, musiken var bättre, tv-programmen och allt möjligt var bättre, somrarna ”somrigare”, vintrarna vitare och själva var vi så klart oändligt mycket bättre. Kommunikationsföretaget Scantech frågade 1 059 svenskar vilken tidsperiod som det var bäst att bo i Sverige och de flesta tyckte 60- och 70-talet var bäst. Kan detta hänga ihop med att det idag är särskilt många som är födda just mellan åren 1945-50 och 1965-70 och minns sin ungdom som fin?  Men visst finns det mycket som vi aldrig får uppleva igen, som att Tages spelar ”I’m Going Out”  på Sergelgatan, den allra första kärleken, en rejäl pension och Simca:

Saker att minnas: Tages, den första kärleken, en rejäl pension och Simca

 *****

Självbedrägeri och hyckleri ligger väldigt nära varandra, ibland så nära att det kan vara svårt att skilja dom åt. Hyckleri innebär t.ex. att vi anklagar och kritiserar något som vi själva utnyttjar efter bästa förmåga. I Sveriges riksdag sitter 349 herrar och damer och majoriteten av dessa har bestämt att den som av olika anledningar inte har ett arbete skall leva på högst 80% av sin lön, dock maximalt 14.960 kr före skatt (80% av taket på 18.700) (E24 SvD J DN). Fixar vederbörande inte jobb så kommer summan stegvis att minska ner till 65 % av lönen. Detta kallas ”arbetslinjen” och bygger på teorin att om ersättningen till arbetslösa sjunker tillräckligt så kommer fler att få arbete. En minst lika konstig version är samma politikers tes att om sjukersättningen sjunker, eller t.o.m. försvinner, så blir färre sjuka.

Men de som har beslutat om arbetslinjen litar visst inte själva på den och har därför sett till att när dom själva blir arbetslösa heltidspolitiker, generaldirektörer och annat så får t.ex. en utröstad riksdagspolitiker 80% av sitt riksdagsarvode på 56.000 i månaden. Något ”tak” som för andra arbetslösa finns inte. Har dom suttit mer än tre år fortsätter denna ”inkomstgaranti” och har dom suttit 12 år i riksdagen får dom 37.000/mån tills dom blir 65. Detta kostar 60 miljoner per år enbart till de ledamöter som förlorade jobbet förra valet. Det här gäller alla partier även om några få ibland opponerar sig. C:a 50%  av de politiker som drev ”arbetslinjen” hårt, men nu själva är arbetslösa, lever idag gott på sin ”inkomstgaranti”. Det är ett väl ett rätt bra exempel på hyckleri.

Höstmedicin

Frågor som: ”vad har hänt med vår favoritskribent?” har (i olika varianter) varit en, om absolut inte mejl-bomb, så ändå förvånansvärt förekommande fråga i min inkorg under de senaste veckorna. Jag inskränker mig blygsamt till att hålla med om att sidan har legat i träda men är tillbaka. Att lägga något i träda lär ju generera EU-bidrag, några sådana har jag dock inte sett. Nåja, att inte få EU-bidrag är helt okej, jag tror ändå inte på någon specifik ”Europeisk gemenskap”. Jag tror i så fall på ”global gemenskap” och tycker att ”vi” och ”tillsammans” faktiskt är väldigt underskattade ord. ”Europa” och vi, dess s.k. ”européer”, är trots allt inte mer än 10% av planetens människor och vi kan bara förlora på att utestänga 90% av världen.

”Ingen är en ö” brukar betyda att ingen är oberoende av andra och annat. Vi är alla beroende av andra människor och av miljön vi lever i. Men nu har det plötsligt blivit lite komplicerat, för nu är det inte längre självklart vad som menas med en ö. Öland är t.ex inte längre en ö utan fastland enligt EU (exp AB DN GP). Detta EU som tycks vilja se Europa som någon sorts politisk, kulturell och ekonomisk ”ö” isolerad från övriga världen. Det går väl sådär och vad är egentligen Europeiskt? Spanjorer och portugiser har förmodligen mer gemensamt med latinamerikaner än med estländare och irländare mer med människorna i Nya Zeeland än med t.ex. cyprioter och då tänker jag inte bara på språket. Själv har jag definitivt mer gemensamt med flera av mina kinesiska vänner än med min granne.

Meh.......det här är väl trots allt en ö, eller? (Vestmannaöarna, Island)

Nog om detta. Trots vissa indikationer (GP DN SvD) så packar sommaren nu så sakta ihop sina pinaler och kommer obevekligen snart att lämna oss ensamma kvar. Vad kan man göra? Finns det ”höstmedicin”? Jag försöker ”gilla läget” för att det inte skall bli alltför överjävligt tungt. ”If you can’t be with the one you love, love the one your with” sjunger Stephen Stills och eftersom vi inte har mycket val när det gäller årstidernas växlingar så blir det väl till att försöka älska hösten. På franska heter höst inte ”höst” utan ”automne” och det är tur eftersom ord som börjar med ”h” före vokal inte uttalas i franskan och inte heller ”st” i slutet av ord uttalar fransoserna och bokstaven ”ö” existerar ju inte ens i detta språk och det vore urbota dumt att ha ett ord i sitt språk som inte kan uttalas.

Om vi tänker oss hela livet som ett år, där vi föds på nyårsdagen och dör på nyårsafton, så befinner sig undertecknad just nu någonstans i vecka 37 och och det är väl kanske inte fy skam, även om min allra bästa tid, enligt detta synsätt, nog var någonstans i mitten av juli. Min egen personliga relation till hösten är klart ambivalent. Hösten förebådar vintern, en årstid med få förmildrande drag, men samtidigt är hösten en underbar tid. Lite lugnare och med mer erfarenhet än den lite barnsligt uppsluppna våren. Det är lite som för de flesta av oss som lever i slutet av livets sensommar, 50-60-års åldern. Nåja, hösten är kanske inte alltid sådär skitkul och behaglig, men det är ju inte 57-års åldern heller. ”Gilla läget” var det.

Man får försöka se det positivt. (Bild: Sara Granér)

Alfabetets allra sista bokstav, om vi nu ska återvända till den, är ju inte unik för varken svenskan eller de andra nordiska språken. Bokstaven ”Ö” förekommer även i estniskan, finskan, azerbajdzjanskan, turkiskan, tyskan, ungerskan och säkert i en massa andra språk som inte jag känner till. Det här att förändra uttalet av en bokstav genom att sätta dit en ring, en krok eller en prick eller två kallas ”diakritiska tecken” och är kanske ingen dum idé, man slipper ju bland annat hitta på en massa nya former till nya bokstäver. Vissa språkvetare anser att just å, ä och ö inte är diakritiska tecken utan helt egna bokstäver. Själv kan kan jag inte bry mig mindre om vilket.

I svenska språket, med ord som rotblöta, nävgröt, ödetorp, rötmånad, grönmögel, nödår, göl, gös, gök och göteborgare, hade vi behov av vissa speciella bokstäver och då tog vi helt enkelt A:et och O:et och satte dit en liten krumelur ovanpå dessa bokstäver och vips var vi tvungna att ha speciella tangentbord till våra datorer. Från början var det egentligen ett litet ”e” som sattes dit ovanför o-et för att beskriva ö-ljudet, men långt innan ämnet ”välskrivning” togs bort i skolundervisningen hade vi slarvat till det och det blev bara ett streck, en krumelur eller ett par prickar. Faktum är t.o.m. tibetanska språket använder sig av det här knepet, här är det tibetanska alfabetets tecken för bokstäverna som beskriver ljuden för O respektive Ö:

Tibetanska tecken för O och Ö

Inbilla er nu inte att jag kan tibetanska också. Jag bodde visserligen drygt ett år i en liten tibetansk stad, i ett hus där alla grannar var ”Kham-tibetaner”, men jag lärde mig aldrig något annat på deras språk än att säga ”ha ko-masong” som skall betyda ”jag förstår inte” och ett av skälen (dock inte det enda) till att jag inte stannade kvar där och gifte mig med en tibetanska är att det i stort sett är omöjligt att säga ”jag älskar dig” korrekt på tibetanska, det lär heta något i stil med: ”Nga kajrang-la gåwpo yö”. Inte det lättaste att viska i örat på sin älskade när jakarna råmar i bakgrunden på det tibetanska höglandet. I alla fall inte om man som undertecknad är född i Göteborg. På-kinesiska heter denna kärleksförklaring ”wuo aj ni”, så vem har sagt att kinesiska är så svårt?

Är ni, mot förmodan, intresserade av lite mer om när jag bodde där borta och varför, så hittar ni lite om det en bit ner i texten under ”Resumé” uppe till höger på den här sidan. Där finns förresten lite om när jag bodde på Maldiverna också. Under ett år befann jag mig på ön Kuredu som med sina c:a 300.000 m² är en relativt stor ö (med maldiviska mått mätt då alltså) men trots det bara ungefär lika stor som Årsta partihallar. Det tog sådär 45 minuter att gå runt ön i maklig takt Hur som helst vore det lättare att hantera den kommande hösten på en tropisk ö i Indiska Oceanen än där jag nog blir tvungen att göra det. Det blir till att gilla läget i år också. Men precis som i den här underbara musikvideon med ”Lambchop” är ju årstiderna del av ett kretslopp och minst ett varv till skall väl även jag få vara med.

PS: Det där i inledningen om alla mejl jag fått från folk som saknat mina texter, det var allt en jävla överdrift Men det hade förstås varit kul om det varit så och det vore minst lika trevligt att få höra att det är positivt att jag är tillbaka.

Tålamod kan löna sig.....

]]> http://peterlarson.net/2011/09/15/talamod/feed/ 1 peterlarson tålamod http://peterlarson.net/2011/08/30/utbildningarinbillningar/ http://peterlarson.net/2011/08/30/utbildningarinbillningar/#comments Tue, 30 Aug 2011 20:01:19 +0000 peterlarson http://peterlarson.net/?p=14166 ]]>

Förra veckan började mitt barnbarn och tusentals andra knattar skolan och därmed sin långa och ofta vindlande väg mot att bli framtida självständiga vuxna med tillräckliga kunskaper för att försörja sig själva och bli fullgoda världsmedborgare och en pålitlig bas för vår demokrati. Trots att det är över 40 år sedan jag själv lämnade grundskolan kan jag fortfarande minnas mina första skoldagar som ett första steg ut ur barndomen, in i vuxenvärlden och jag minns mina skolår, dels med viss glädje men även med såväl rädsla som förtvivlan så jag har den största förståelse för att många och då inte bara ”första-klassare”, känner oro inför skolstarten.

En undersökning gjord av anti-mobbningorganisationen Friends bland drygt 1.000 skolbarn visar att 34% känner obehag inför skolstarten. Av dessa var 69% oroliga för prestationskrav och krävande skolarbete, 39% rädda för att bli ensamma eller utanför, 24% stressade av pryl- och kläd-hets, 24% rädda för skitsnack, fula ord och rykten och 11% är rädda för att bli mobbade. Det är alarmerande siffror och skolan och skolmiljön måste göras tryggare så att våra barn inte upplever det som att kunskap enbart kan inhämtas i en miljö dom känner oro och obehag för (DN SvD GP svt HD). Den mobbade kan aldrig hjälpa sig själv utan måste ha hjälp av modiga kamrater, lärare och oss andra vuxna.

Att inte förstå undervisningen är bara en av de saker eleverna oroar sig för.

Inte heller är det bara i grundskolan det finns orosmoment som stör och som inverkar negativt på möjligheten att kunna ägna sig helhjärtat åt att förbättra sina kunskaper. I Stockholm är det en sådan brist på bostäder för studenter att det inte sällan gör det omöjligt att studera här överhuvudtaget och vid förra årets högskolestart var det studenter som tvingades tälta på grund av bristen på bostäder. Inför valet förra året lovade den borgerliga majoriteten i Stockholm att bygga minst 4.100 studentbostäder under de kommande fyra åren. Resultatet hittills är 240 nya studentbostäder. Det får väl i alla fall betraktas som ett katastrofalt lögnaktigt vallöfte.

I veckan gick dessutom bostadsministern Stefan Attefall (Kd) ut och tyckte att studenterna skulle studera någon annanstans än i storstäder eftersom där inte finns bostäder (SvD A DN GP). Med andra ord skulle bostadssituationen styra valet av utbildning och inte tvärt om. I Örebro lär det finnas ganska gott om studentbostäder och där ligger ju Örebro teologiska högskola så enligt Attefall borde de som tänkt bli t.ex. lärare på Lärarhögskolan i Stockholm istället bli präster i Örebro för där finns det bostäder. Nu tillhör ju samme Attefall ett parti som i senaste väljarundersökningen bara hade stöd bland 2,9% av svenska folket. Är jag förvånad?

I bakgrunden bostäder, i förgrunden Stefan Attefall och annan snömos

Men tillbaka till det här med kunskaper. Det är ingen som helst tvekan att jag själv lärde mig en massa saker under min skoltid som jag senare haft nytta av och då räknar jag inte ens med färdigheter som att tungkyssas, dra halsbloss, spotta på ett tufft vis och träffa bollen med det ”riktiga” bollträt när jag spelade brännboll. Sedan dess har jag fått utökade kunskaper och färdigheter inom en massa områden, nu mer från andra människor, från kultur och media, ”trial and error” och annat än regelrätt bänknötande. En hel del av det jag trodde var viktigt att lära sig har visat sig vara helt onödigt för just mig och annat som jag aldrig trodde jag skulle ha nytta av har visat sig vara näst intill essentiellt för hur just mitt liv har blivit.

Jag kan ha viss förståelse för att man måste ha någon form av betyg i grundskolan, även om jag inte tycker det skall ske redan på mellanstadiet, eftersom det är en period när vi är väldigt bräckliga och sköra ändå och då vi förmodligen utvecklas känslomässigt mer än någon annan gång i livet. Att då bli bedömd, graderad och få veta att man ”inte är tillräckligt bra” kan gräva djupa sår i självkänslan som är svåra att reparera. Att barnen redan i 14-15-års åldern helst skall välja ”rätt” gymnasieprogram för sin framtida sysselsättning är också mycket begärt. Hur många av oss arbetar idag med det vi som 14-15-åringar trodde vi skulle göra i framtiden?

"Meh, va fan...jag ville ju bli vägarbetare, inte korrekturläsare"

Kunskaper och färdigheter är två användbara verktyg för att få ett liv vi kan känna oss tillfreds med. Kunskap är också ett av de viktigaste verktygen för utveckling och det är därför de länder i tredje världen som har lyckats bäst med sitt utbildningsväsen också utvecklats mest på andra områden. Att Kina, Japan och länder i Sydostasien, på mindre än 50 år, utvecklats så enormt beror till stor del på att kunskapsnivån bland befolkningen ökat. Indien är på god väg och nästa ”våg” är flera afrikanska länder. Det är viktigt att bistånd ger hjälp till undervisning. Så fort man kan hantera hunger, törst och sjukdomar någorlunda är utbildning det viktigaste att hjälpa fattiga nationer med. Utbildning är en rättighet för alla oavsett inkomst, etnicitet eller kön och att via t.ex. UNICEF stödja detta projekt och liknande är otroligt viktigt.

Det betyder inte att vi, i den rikare delen av samma värld, inte behöver mer kunskap. Det är beklämmande många av oss som slutar att lära oss nya saker när vi slutat skolan. Det finns uppenbarligen ett motstånd från regeringshåll mot att vuxna skall få ökade kunskaper, hur skall man annars tolka nedskärningarna inom vuxenutbildningen och motståndet mot att arbetslösa får utbilda sig med bibehållen ersättning? ”Arbetslinjen” kallas det och är en idé som trummats in i oss svenskar sedan 2006. En av ”arkitekterna” bakom ”arbetslinjen” var Sven-Otto Littorin och han hade själv lite svajig syn på kunskap och utbildning eftersom han tyckte att det var helt okej med en MBA från bluffskolan Fairfax University. Nej, fuskare skall hållas kort och här är ett innovativt sätt från en kinesisk skola:

Fusklappar

Själva ordet ”skola” kommer ursprungligen från grekiskan men där betydde det från början ”ledighet” eller ”vila” och det kan ju verka lätt förvirrande, på samma sätt som att ordet ”gymnasium” kommer från grekiskans ”gymnaso” som betyder ”träna naken”, att det engelska ordet ”semester” avser det vi på svenska kallar ”termin” eller att studielån på swahili heter ”mwanafunzi mkopo” och trots det är lättare att säga än att betala tillbaka. Skolan är inte heller alltid logisk och eftersom livet inte heller är det så är det kanske bara bra. Men nog kan man undra över vilka logiska kullerbyttor som gör att de som är utbildade och snart även legitimerade (DN GP SvD svt) att ha ansvaret för framtidens vuxnas kunskaper får 75.000 kr mindre i lön per månad än kommunalråd i Stockholm, som inte behöver varken utbildning eller legitimation.

Så där funderar jag fram och tillbaka om detta med utbildning, kunskap och att lära för livet. När det handlar om kunskap är det ju sällan platsbrist i hjärnan som är en begränsning och kunskap som vi för ögonblicket inte behöver, är ju inte direkt tung att bära. Inte minst därför är det deprimerande att läsa vissa kommentarer till blogginlägg och tidningsartiklar, kommentarer som utstrålar en sådan brist på baskunskaper inom de områden man har åsikter om. Det har aldrig varit lättare att ta reda på fakta än det är idag och alla som skriver kommentarer och tror och tycker har ju bevisligen tillgång till internet. Dumhet och okunskap är verkligen helt olika saker, men minst en av dessa kan vi själva råda bot på, men det handlar förstås en del om vilja och om inställning:

Illustration: Berglin

Jag vet inte vad ni tycker men själv kunde jag inte bry mig mycket mindre. Visst det är det trevligt att bli gravid om man önskar det, Grattis Victoria och Daniel och visst är det underbart härligt med barn, men seriöst, är verkligen en graviditet en världsnyhet och något att ägna spaltmeter åt i media, det inträffar ju trots allt flera hundra tusen gånger om året, bara här i Sverige? ”Alla människor har lika värde”, eller hur var det nu det var? Magdalena Streijffert skriver riktigt bra om det lilla ”fröet” här: svt

På väg mot hela kungariket

När det sedan gäller olyckan med hajen utanför stranden Anse Lazio på Seychellerna (DN SvD svt) så är det alltid tragiskt när någon förolyckas och visst, det blir ännu mer tragiskt när det händer på en bröllopsresa. Men att göra en världsnyhet av att två personer avlidit efter att ha blivit bitna av hajar under samma år, på Seychellerna är väl ändå att ta i. Förra året dog 13 personer i trafiken på Seychellerna och det drunknar i genomsnitt 3-5 personer på samma öar varje år. Att som  t.ex AB ännu en gång måla upp hajar som någon sorts havets monster genom att, direkt felaktigt skriva: ”Åts upp av haj inför ögonen på sin fru” är väl ändå rätt orättvist mot hajarna när mannen i själva verket blev biten i armen och i benet och dog av blodförlust.

Hajar är rovdjur, precis som stora kattdjur, isbjörnar och krokodiler och om vi ger oss in i deras värld tar vi en risk. Hajar orsakar i genomsnitt 10-15 dödsfall per år och i stort sett varje gång blir det rubriker i alla tidningar. Jag tycker visst att man kan rapportera om detta, men proportionerna blir inte så lite skeva när 20-30 personer dödas i trafiken, varje månad, i Sverige. Jag kan förstå att det är irrelevant för den som råkar ut för en hajattack men vi människor har ihjäl över 70 miljoner hajar varje år. Av c:a 350 hajarter får 5-6 betraktas som en risk, men ”leopardhajen” (Stegostoma fasciatum) som kan bli över 2 m är ofarligare än en mini-gris och kanske t.o.m.vackrare:

Det här var ju från början menat som ett inlägg om att jag inte har något att skriva om just nu och det har jag inte heller och jag borde väl därför sett till att hålla fingrarna borta från tangentbordet, i synnerhet som jag ibland tycker att inlägg jag skrev för ett par år sedan ofta känns mycket bättre än en del nyskrivna, som t.ex. det här. Men ni som läser vet säkert hur det är, ibland vet man inte sitt eget bästa.

För att undvika eventuella missförstånd, som t.ex. att undertecknad skulle ha något som helst emot Victoria Ingrid Alice Désirée av ätten Bernadotte som person (även om jag nog hade gillat henne mer som Victoria Westling) så gratulerar jag naturligtvis till graviditeten och lägger upp ”Hey Princess” med Popsicle. ”I hear the summer’s almost gone and maybe everything is done, and anyway it’s so confusing now………: