Det var inte helt utan lite lätt tvivel jag vaknade i morse. Hur skulle detta gå? Aldrig tidigare hade jag varit så gammal när jag vaknade och aldrig tidigare hade jag dragit igång en egen blogg. Men å andra sidan hur många morgnar har man vaknat helt utan lite lätt tvivel?

I samband med att jag lade upp bilder från olika resor på bloggen funderade jag lite på vad det beror på att jag fick för mig att göra just de sakerna. Vilka olika mekanismer är det som får oss att välja den ena eller andra vägen i livet? Det har naturligtvis till stor del att göra med vilka förutsättningar man har. Bor man t.ex. i Sahara är chansen att man intresserar sig för renar ju betydligt mindre än om man föds i en sameby.

Även om man inte alltid kan bli det man vill kan man drömma.

Det finns naturligtvis ekonomiska orsaker som gör att man tvingas att göra vissa val. För att inte tala om kulturella, känslomässiga, moraliska och andra orsaker som kanske inte är tvingande men väldigt svåra att ta sig runt. Hur stark är å ena sidan viljan och förmågan och hur starka är å andra sidan omgivningens krav och regler.

Det finns ju också den där genen D4DR (fourth dopamine receptor gene). Lokaliserad till den 11:e kromosomen och ansvarig för att ungefär 10% av oss har en stark längtan efter att pressa sig hårt för att få upplevelser utöver det vanliga. Men jag tror inte att jag har den genen, jag har aldrig varit särskilt modig. Bara nyfiken.

Jag har en ”teori” om det här med hur man skall bli, inte bara tillfreds med sin situation, utan få den där känslan av att ”just nu, just nu stämmer allting” och ”det är precis så här det är meningen att det skall vara”. Jag ser det, i en väldigt förenklad form, som att hela tillvaron vilar på tre ben. Jag vill understryka att ha en teori inte alls är samma sak som att veta hur man skall använda sig av den, jag garanterar. Tolstoy lär ha sagt någonting i stil med att det är lättare att skriva flera böcker om livsregler än att efterleva vissa av dom.

Men om vi nu tänker oss att ”lyckan” vilar på tre ben och att alla tre måste finnas för att det hela skall vara riktigt bra. ”Benen” skiljer sig naturligtvis från person till person. Dom kan vara olika långa, tjocka, olika dekorerade och av olika material. Men om vi skalar av allt detta och bara ser till ”grundpelarna” så ser det nog ändå ganska lika ut för alla.

Egentligen behövs bara tre

Ett av benen representerar vår plats, var vi befinner oss geografiskt. Med andra ord, för att det benet skall stå stabilt ska vi kunna säga till oss själva att just här, där jag befinner mig nu är just precis där jag helst av allt vill vara. Det andra benet representerar vad vi sysslar med. När vi kan säga precis det jag gör just nu är det jag helst av allt vill göra, då står det benet stabilt. Det tredje benet står för vår sociala situation. Vem vi är tillsammans med just för ögonblicket. När vi känner att just med en här människan eller de här människorna vill jag helst vara. Alternativt kan det vara att man just då vill vara helt själv och då är det det som gäller för att det benet skall stå stadigt.

Detta är inget statiskt, ena stunden vill man vara på den platsen och nästa kanske på en annan. Ena stunden vill man göra en sak och nästa något annat och ibland vill man kanske vara ensam med en viss person och senare på dagen omgiven av många eller kanske helt själv. Ofta är det bara ett eller möjligen två av benen som står riktigt stabilt. Oftast är det nog inget av sakerna som känns rätt och det ”vinglar” lite både här och där. Men när man någon gång är med om att alla benen står stabilt då känner man det väldigt starkt. Det är väldigt sällan det inträffar och det varar sällan särskilt länge varje gång.

Happiness

Micael Dahlén, ekonomiprofessor vid Handelshögskolan i Stockholm har i sin bok ”Nextopia” beskrivit hur lycka är som ”gupp på livets väg”, att lyckan aldrig kan vara ett konstant tillstånd. På den punkten håller jag med honom, även om jag inte är helt enig med honom om allt i boken. Om vi förväntar oss att vi skall vara ”konstant lyckliga” är det inte troligt att vi blir ens tillfreds. Jag är själv ganska dålig, milt sagt, på att få till dom där benen, tycker sällan något av dom är riktigt stabila, men det har hänt att alla tre varit på plats några gånger och det är inte fy skam att få ha varit med om det. Hoppas nästa gång inträffar rätt snart bara. Det vore faktiskt på tiden.

Det blev visst lite mycket det här en ljus sommarkväll som denna, t.o.m. för mig. Jag har väl antagligen tappat de flesta av bloggens läsare redan andra dagen. Men det är säkert också någon sorts rekord. Jag skall i alla fall försöka knyta ihop lite med början av inlägget. Jag tror att en av anledningarna till att jag känt lust att resa är mycket beroende på min nyfikenhet och på att jag kanske inte känt mig så där riktigt ”hemma” någonstans. Men jag tror också  att jag på något sätt försökt påverka det där benet som har med ”platsen” att göra. Kanske för att det har känts som det varit lättare att på verka det än de andra två. Så är det nog………eller inte.