Hur är det att leva och arbeta i Kina och dessutom som jag i en del av landet som är en avkrok t.o.m. för kineser. Jag kan garantera att det är annorlunda. Men det mest överraskade var att det var så mycket jag kände igen. Bara i lite ”andra kläder”. Jag hade visserligen under perioder både bott och arbetat i Asien förut, men det var i Thailand och det är väldigt annorlunda. I Kina hittar man inte restauranger som heter ”Sjöboa” som i Thailand.

Restaurang "Sjöboa", Jomtien beach, Thailand

I Thailand arbetade jag dessutom både med västerländska kollegor och med västerländska turister och pratade svenska hela dagarna. Thailand finns liksom bara runt omkring hela tiden. Man ser det och man hör det och man kännner det lite, men man lever inte i det på riktigt. Många thailändare vet vad Sverige är. Kineser känner inte alls till Sverige, eller ”Ru-idien” som det heter (ungefär) på mandarin. Den enda svensk dom eventuellt hört talas om är J-O Waldner, men dom flesta vet inte ens om att landet Sverige existerar.

Jag hade därför tur att ha en av mina bästa vänner Xiao-Yu i Kina som tolkade när det bara pratades mandarin så att jag förstod lite vad det pratas om. Det är oftast sådant som: ”Snygga jeans, var har du köpt dom”, ”Har du sett den senaste Tarrantino-filmen” , ”Vad vill jag egentligen med mitt liv”, ”Vad tycker han/hon om mig” o.s.v.

Min vän Xiao-Yu på en annan av mina vänners café i "Shuhe"

Jag umgicks förstås med en viss grupp kineser, men det gör jag med svenskar också. I Zhongdian, där min bar låg, var 50% tibetaner och talade tibetanska och då fanns ingen tolkhjälp. Men jag träffade en ung tibetansk kvinna, ”Lamu”, som var väldigt duktig på engelska och vi pratade om precis samma saker. Visst, många kineser har helt andra intressen och synsätt än jag, men det har många svenskar också. Jag fick vänner i Kina som förstod mig mer och som jag kände mig mer hemma med än med jag gör med många svenskar.

Två av mina vänner i Kina och två vänner i Sverige (dock inte mina)

Alienation har inget att göra med var man befinner sig geografiskt, utan med hur förstådd, accepterad och mottagen man blir för den man är och hur hemma man känner sig. Det är självklart skillnad på att av livshotande orsaker för sig själv eller sina älskade tvingas fly från sitt land och på att bo i Kina för att det var roligt och intressant.

Man kan känna alienation som svensk i Sverige med och undra: ”Vad är det här för konstigt ställe” och ”Vad gör jag här”. Så jag är glad att ha fått se att överallt är människor…..olika. Kineser, amerikaner, svenskar alla är olika. Just därför kan det ibland vara lättare att hitta folk på samma våglängd någon annanstans. Se förresten den vietnamesiska filmen ”När solen står som högst” om några människor i Hanoi. Ett annat land, en annan kultur men människor med samma drömmar och problem som vem som helst. Snygg och bra film och dessutom med bra musik. ”I like”!

Ja, så går vi runt, på olika platser på klotet och känner oss mer eller mindre alienerade och det är ju lite synd att den som kanske kan förstå oss bäst när vi behöver det kanske finns i Kina, Vietnam, Tjeckien eller USA. Eller i Borås. ”Same, same, but differrent” liksom. Överallt!

Det är i alla fall bra att det finns dom som förstått att man kan behöva gå på toaletten även om man vissa dagar inte riktigt är säker på vem man är, eller om man just då är ens på rätt planet.

Kissnödig, någon?