Tålamod, i betydelsen att vara beredd att vänta ett litet tag till på ett bättre tillfälle, det tycker jag själv att jag är ganska bra på. Däremot har jag väldigt dåligt tålamod när det gäller att vänta på bussar, att vänta på att mikron har värmt klart snabbmaten, att datorn skall starta upp och att stå ut med att en hemsk låt som spelas i radion aldrig tar slut.

Det kan löna sig att vänta på rätt tillfälle

Tålamod är bra, om än kanske inte alltid. Men att aldrig ha tålamod har man sällan glädje av ett helt liv. Vi är ju lite olika bra på och har olika sätt att hantera situationer. Men de av oss som säger saker som t.ex ”Gode Gud, ge mig mer tålamod, bara det går fort!” kommer med största säkerhet förr eller senare att hamna antingen i den s.k. ”väggen” eller på intensiven. Trust me.

Men det finns förstås gränser. Man kan ju inte vänta hur länge som helst på det som aldrig kommer. Livet själv väntar knappast, även om vi som lever det nu gör det. Det känns ju lite som slöseri att gå och vänta på att bli äldre eller på döden, båda lär ju komma. Och den som söker en partner genom att sätta upp en skylt i skogen, som den på bilden nedan, har antagligen t.o.m. mindre chans att lyckas än den som satsar på ”speed-dating”. Även om jag nog måste erkänna att jag själv har vissa ”skylt-i-skogen-tendenser”.

Förmodligen inte det bästa sättet att hitta en livskamrat

Det är ganska få saker jag gjort (hittills) som jag riktigt ångrar. Vad jag däremot kan se i backspegeln är att jag ofta väntat alldeles för länge med att gå vidare. Att jag kanske har haft för mycket ”tålamod” med vissa saker, en oförmåga att gå vidare i tid, som absolut ingen och inget har vunnit någonting på.

Jag har ofta stannat för länge på arbeten jag egentligen inte trivts på, på platser jag egentligen inte vill vara och umgåtts för länge med personer som varken gett mig något eller som jag själv kunnat ge något. Med tanke på den teori jag skrev lite om i inlägget ”Andra dagen” så går detta ju fullständigt stick i stäv med vad jag själv tror på. Eller vill tro att jag tror på.

Men då handlar det kanske inte längre om tålamod, utan om beslutsångest och rädsla att gå vidare. Det är ju något helt annat. Om det är grönt ljus, så är det grönt ljus, men om bara en kort stund är det rött igen.

Hur grönt ska det behöva bli?

När jag håller kurser i livräddning i samband med dykutbildningar, så säger jag att man aldrig skall ge upp, utan alltid fortsätta upplivningsförsöken tills någon som är mer kvalificerad kan ta över. Här handlar det inte längre om tålamod utan om en förutsättning för att det ska lyckas. Men jag vet också att det inte alls är ovanligt att, trots att man gjort allting precis rätt och att man aldrig gett upp, inte lyckas att rädda livet. Fråga vilken sjukvårdare som helst.

Så om jag gör ett försök att sammanfatta det här inlägget så blir det (och det är verkligen riktat till mig själv): Ha tålamod men vänta inte alltid för länge. En risk kan vara en chans. Ge inte upp i första taget, men försök se att det faktiskt ibland inte är någon idé att fortsätta.

Ibland är det kanske trots allt dags att ge upp.