Surgubbe

Ibland är det svårt att se och svårt att förstå vilka de verkliga bevisen för att vi och den del av omgivningen som vi trots allt kan styra utvecklas enbart i positiv riktning. Jo, jag vet att jag befinner mig på en punkt där jag absolut har mer av mitt eget liv bakom mig än framför mig och att det är då man börjar, först tänka det, sen mumla det tyst, för att sen säga det högt rakt ut. Att det var bättre förr.

Förhoppningsvis är jag inte riktigt där. Ännu. Trots att jag enligt den här undersökningen (AB) redan har åldern inne. Jag är fortfarande fascinerad och lycklig över så mycket av det nya, inte minst när det gäller musik och informationsteknik. Jag tycker inte alls allt var bättre förr. Men om jag inte passar mig glider jag väl snart in i det där jag också. Fast jag vet inte, i omgivningens ögon är jag kanske redan läskigt nära att förvandlas till surgubbe.

gET STUFFED OLD GRUMP!

Get stuffed old grump!!

Jo, nog var jag kanske lite mer optimistisk bara för sådär tio år sedan och jag visade definitivt mer engagemang och energi. Men det har, som sagt, mer med mig att göra och mindre med utvecklingen i samhället. När det gäller några saker så var de kanske trots allt bättre förr, som hälsotillståndet i naturen och tempot och………JAG!

Men massor är förstås mycket bättre nu och förhoppningsvis kommer det mesta också att bli ännu bättre i framtiden. Det hänger ju lite på mig, på mig och mina generationskamrater och på vad vi gör med och av den tid vi har kvar. Sen får ni yngre ta över hela ansvaret. Kul va?

Hur många medlemmar?

Hur blir man medlem?

Ibland ser jag, hör jag eller kommer jag att tänka något som får mig att undra om vi egentligen har kommit så värst långt i utvecklingen. Då menar jag vår egen, personliga utveckling som människor, inte den tekniska utvecklingen. Hur stor skillnad skulle det egentligen vara på oss som lever nu, här i den s.k. ”utvecklade” delen av världen om vi plötsligt blev av med alla våra välutvecklade ”hjälpmedel”?

Om vi försöker tänka oss att vi inte hade dagens teknik, elektroniken och alla andra verktyg vi ägnat tid åt att uppfinna och skaffat oss under de senaste, ska vi säga tusen åren. Hur skulle vi då agera? Skulle vi då vara en så mycket mer utvecklad form av Homo Sapiens än vi var då, för tusen år sedan? Hur skulle vi behandla varandra, våra partner och våra barn? Vad skulle vi tycka var viktigt i livet? Hur skulle vår musik låta, hur skulle vi bete oss, kommunicera och samexistera?

Hur väl gömd är våra inre primat?

Hur väl gömd är våra inre apa?

Ur pessimistisk synvinkel skulle vi snart falla tillbaka till att bete oss exakt som människorna för tusen år sedan gjorde (på gott och ont då). Vi har kanske inte alls tagit tillvara på erfarenheterna och alla framsteg vi gjort på teknik- och kulturområdet. Inte lärt oss ett dugg och bara använt all tid till att utveckla annat än oss själva emotionellt, moraliskt, socialt och kulturellt.

Eller kan det vara så att det här med att behandla varandra som medmänniskor, se våra barn som människor och bry sig om deras utveckling och att värna om naturen och vår omgivning idag är väldigt djupt i oss människor? Det är kanske också så att det för oss män numera är helt naturligt att behandla kvinnor som jämlika.

Bild: Robert Nyberg

Det är kanske trots allt så att detta och mycket annat nu rotat sig djupt i vår mänskliga natur och att vi faktiskt inte alls bara har utvecklat våra verktyg och vår teknik, utan även blivit mycket bättre som människor. Om någon tycker sig känna en lätt smak av ironi här så har ni nog inget fel på den smaklöken i alla fall.

Men förmågan att uttrycka oss och dela med oss av våra tankar har kanske inte utvecklats sådär vansinnigt mycket ändå. Nedanstående bild visar dels en väggmålning som verkar vara en röntgenbild av en människa, gjord av aboriginer i Kakadu i norra Australien för c:a 8000 år sedan och det andra en väggmålning gjord för bara några år sedan av någon som kommit mycket längre i utvecklingen…..eeeh.

8.000 år gammal väggmålning och en från 2000-talet

T.v. en 8.000 år gammal väggmålning och t.h. en från 2000-talet.

Det här inlägget postades i Okategoriserade och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.

En kommentar till Surgubbe

  1. Mia skriver:

    Visst är det läbbigt när man inser att man börjar bli gammal. Jag tänkte på det senast idag när jag skulle hämta E’s telefon hos reparatören. Precis utanför ingången kommer en såndär Tonåring farande på skateboard. Jag tittade med lite bister uppsyn på honom, medan precis bredvid mej hoppade en något yngre (kanske 20 år yngre…) kvinna också högt, men hon såg inte alls bister ut. Hon log åt Tonåringen. Då tänkte jag att jag nog håller på att bli ett sånt där gammalt surkart. Jag VILL verkligen inte bli en bitter gammal surkärring. Om jag blir det så får någon vara så vänlig att slå ihjäl mej!
    Visst är det nog så att en del saker var bättre förr och en del saker är bättre nu. Men det mesta tror jag ändå är ”status quo”. Egentligen.

    Nu ska jag åka hem till min son och umgås med honom hela helgen. DET har jag längtat efter! 🙂

    Hoppas du får en fin helg!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s