”Ssshh…it’s only in my head”

Gruppen ”Counting Crows” är ett synnerligen svajigt amerikanskt band, som gjort en massa musik som nog vore bäst ogjord. Men dom har faktiskt lyckats ibland och en eller två gånger dessutom lyckats riktigt bra. Som med låten ”Round Here” från Albumet ”August and Everything After”

Counting-Crows-August-And-Everything-After-Delantera

"August and Everything After" med "Counting Crows" från 1993

”Step out the front door, like a ghost into the fog, where no-one notices the contrast of white on white – And in between the moon and you, angels get a better view – Of the crumbling difference between wrong and right….”

Så börjar texten och tillsammans med den suggestiva musikslingan och Adam Duritz lite lätt plågade röst så hamnar den låten alltid rätt högt på mina listor. Men som jag skrivit tidigare finns det ingen som helst logik i min musiksmak och att jag skriver om just den här låten idag, som inte är särskilt signifikativ för vad jag lyssnar på, beror på att jag hörde den i morse och än en gång insåg att det är en guld-låt.

Just idag har jag annars lyssnat mest på ”In Our Bedroom After the War” med den kanadensiska gruppen ”Stars” och på den outgivna ”Dark Night of the Soul” med Danger Mouse, Sparklehorse och David Lynch. Dom där tre snubbarna är ju inte direkt något för ”Idol”. Dom har gjort musik som är vacker och mystisk som en troll-natt  Fascinerande, väldigt vackert, lite svår att först ta till sig och sen att släppa ifrån sig. Intresserade kan läsa mer om den plattan här.

David Lynch, Sparklehorse och Danger Mouse

David Lynch, Sparklehorse och Danger Mouse, "Dark Night of the Soul"

Men nu var det ”Counting Crows” och låten ”Round Here” det gällde. Adam Duritz, sångare och låtskrivare i bandet, idag 45 år, lite lönnfet och med lätt löjeväckande rastafrisyr. Han har rätt svåra depressioner och även s.k. ”dissociativa störningar” (ungefär multipla personligheter) och han skrev ”Round Here” redan för c:a 20 år sedan. Textens ”Maria” är ett alter ego för honom själv som ung.

”Maria came from Nashville, with a suitcase in her hand, said she’d like to meet a boy who looks like Elvis – And she walks along the edge of where the ocean meets the land, just like she’s walking on a wire, in a circus  –  Parks her car outside my house, takes her clothes off, says she’s close to understanding Jesus –  And she knows she’s more than a little, misunderstood, she has trouble acting normal, when she’s nervous”. Såå vackert! En annan textrad lyder: ”She says ”It’s only in my head –  She says ”Sshhh…I know it’s only in my head.” Det beskriver väldigt bra hur det känns att veta att någonting inte är på riktigt men ändå inte kunna släppa det.

"Ssshh...it's only in my head"

"Ssshh...I know, it's only in my head"

“Round Here” handlar om hur drömmar bleknar bort, om att växa upp och tvingas inse att det du ville inte är självklart, utan kräver ansvar och kräver att man väljer och väljer bort. Det vi en gång trodde livet skulle se ut som när vi blev vuxna, stämmer inte med den verklighet vi hamnar i och vi blir tvungna att göra nya val och betala ett annat pris än vi hade trott. Enkla saker som vi kanske tog för givet visar sig vara svåra att uppnå. Istället måste vi hantera helt nya situationer. Låten slutar också med orden: ”Change, Change, Change….”

Jag själv, 1963, med helt andra drömmar än idag.

Jag själv 1963. Jag har lika mycket drömmar idag. Bara något förändrade.

I refrängen radar sången upp klichéer vuxna lagt på oss. Saker som dom ville få oss att se fram emot, som dom tänkt att vi skulle hålla oss till, men som helt enkelt inte går att förverkliga. Världen ser nämligen annorlunda ut, verkligheten är en helt annan. Istället är det andra förutsättningar som krävs och annat som räknas. Inte konstigt att man kan tappa fotfästet och vingla till ibland. Tappa sitt eget jag och anpassa sig efter andras förväntningar. Men när man försöker leva upp till något annat än man egentligen är går det ofta dåligt. Man kan inte leva ett helt liv som någon annan och det spricker, det rasar.

” Cant you see my walls are crumbling? – Then she looks up at the building and says she’s thinking of jumping – She says she’s tired of life, she must be tired of something ” sjunger Adam Duritz och när han gör det live så gör han det bra. Som här i ett klipp från ”Pinkpop-festivalen” i Landgraaf, Holland 2008. Det är c:a nio minuter långt, men det är ju bara som en reklampaus i TV3. Det ska spelas högt, helst i lurar och absolut inte i pissiga laptop-högtalare.


Det här inlägget postades i Okategoriserade och har märkts med etiketterna , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s