Jag är inte vad man skulle kalla en ”religiös” människa. Det betyder inte att jag inte tycker det finns väldigt mycket som är bra inom i stort sett alla världsreligionerna. Jag tycker dock det finns mer som är direkt dåligt och en hel del är rätt tveksamt för att inte säga helt och hållet nonsens.  Ett av dom saker jag tycker mest illa om är hela det här guds-begreppet. Att en tänkande, planerande, sorterande, dömande och belönande företeelse skulle finnas någonstans och styra över allt i universum. För mig är universum och naturen gott nog, utan en ”pappa”.

Illustration: Jan Stenmark

Men trots detta funderade jag idag över begreppet ”Karma”. Ni vet den där idén som finns i flera religioner om att beroende av ur man beter sig så får man tillbaka detta längre fram. Vissa menar att det först är i nästa liv, medan andra tycks tro att det är typ nästa julafton eller födelsedag eller så. En sak har jag i alla fall upptäckt, att av alla länder jag rest och varit i så har jag, generellt sett, oftast blivit vänligast bemött i länder där folk har trott på karma. Allra starkast har jag märkt det i länder där folk varit Theravada-buddister.

Karma skrivet på sanskrit

I alla fall så började jag idag fundera på vad jag kan ha gjort tidigare, i ett tidigare liv eller kanske i skolan, som gör att jag varje morgon måste trängas med tusentals andra människor i tunnlar under jorden. Hopträngd i vagnar på ett sätt som skulle få EU-s jordbrukskommission att förbjuda det om det hade handlat om kor eller grisar. Men vi outgrundligt dumma människor (läs stockholmsbor/storstadsbor) utsätter oss för denna behandling dagligen. Betalar dessutom 690 kr i månaden för det. Har vi alldeles förlorat förståndet? Eller är det helt enkelt så att vi har köpt läget att så här får vi leva nu, i detta livet, eftersom vi var sådan röt-ägg i det förra

Hur kunde det bli så här? Har vi tunnelseende?

En annan tanke jag fick var att karma (om den nu fanns) är uppbyggd som en evig ”studseffekt”. Om man lever gott, så får man ett bekvämt liv nästa gång och om man får ett bekvämt liv så är det lätt att man glömmer bort andra och så beter man sig illa och återföds nästa gång lite längre ner på skalan igen och så vidare, fram och tillbaka. Tricket skulle i så fall att vara en ”god” människa trots att man inte behöver vara det. Att försöka göra något för dom som har det tyngre. Kanske en så enkel sak som att ägna en tanke åt dom som trängs i T-banan tidigt varje morgon och inte bara sitta där i sin fina bil eller sitt privata jetplan och tro att detta har jag verkligen förtjänat. För då är man tillbaka där i tunnelbaneträngseln, senast i nästa liv.

Eftersom jag själv är minst sagt tveksam till detta med reinkarnation, trots att jag tycker principen är tilltalande, så släppte jag så småningom den tankegången. Men några sekunder innan jag höll på att kvävas där i trängseln, just innan jag kände paniken och att jag inte skulle stå ut. Så flög en bild genom mitt huvud. En minnesbild av en tidig morgon i staden Lijiang i Kina. Den tidiga morgondimman lättade, det var alldeles tyst och vid en av stadens kanaler gick en ensam man och håvade upp skräp som slängts eller fallit i kanalen under natten.

Morgonstädning av kanalerna i Lijiang, Kina.

Den där tidiga morgonen i Lijiang var en så otroligt annorlunda morgon än denna i Stockholms tunnelbana och jag tänkte: I Kina lever nästan 20% av alla människor och ändå är Tyskland mycket mer tättbefolkat än Kina. Just när jag tänkte detta stannade T-banan, dörrarna öppnades och jag vällde ut ur vagnen tillsammans med alla andra. Jag undrar hur snäll jag måste vara resten av detta livet för att slippa åka tunnelbana i nästa.