Härom natten drömde jag om oriental sweetlips. Det brukar jag göra några gånger då och då så här på höstkanten. Jag är väldigt förtjust i oriental sweetlips nämligen. Ooo nej då, jag talar inte alls om den typen av ”orientaliska läppar” som de flesta av er kanske tror. Ni tror jag far efter någonting i stil med Maggie Cheungs mjuka läppar va? Nej, visserligen skall jag väl inte sticka under stol med att det har hänt att jag har drömt om hennes läppar också.

Maggie Cheung

Nej den ”Oriental Sweetlip” jag talar om nu är något så relativt osensuellt som en fisk. En fisk som finns i stort sett i hela Indiska Oceanen och som kan bli upp till 85 cm lång. Den lever oftast i små grupper på 4-5 och upp till ett 20-tal individer. Att just denna fisk har betytt mycket för mig beror dels på att det var en av de första ”lite större” tropiska fiskar jag stötte på under mina första tropiska dyk. Tidsmässigt sammanfaller detta ungefär med när The Cure släppte sitt  helt fantastiska album ”Disintegration”, alltså runt -89. Bara en så’n sak.

En annan orsak till att jag tycker om just Oriental Sweetlips är att när man arbetar som dyk-guide är det extremt viktigt att man håller koll på i vilken riktning strömmarna går. Det är ingen konst om strömmarna är starka, men om dom är så svaga att det är nästan omöjligt att att bedöma dom, så är det ändå så att det är en extrem skillnad för den grupp man dyker med om dom skall få förmånen att ha hjälp av strömmen eller tvingas simma emot den i den dryga timmen ett dyk pågår. Den allra svagaste ström blir ordentligt tröttsam för de allra flesta under så lång tid.

Här kan man ha stor hjälp av Oriental Sweetlips. Dom är nämligen helt otroliga på att känna av strömmar. Hur svag strömmen i vattnet än är så står denna fisk ALLTID med huvudet mot strömmen. På så sätt kan man som guide under vattnet enkelt avgöra den bästa riktningen för dyket.

Oriental Sweetlip (Plectorhinchus vittatus), med huvudet mot strömmen

Så det faktum att den där firren dyker upp i mina drömmar under höstarna tyder på att det nu börjar bli alldeles för länge sedan jag hade lyckan att få sjunka ner i Indiska Oceanens turkosa vatten. De orange små fiskarna på bilden ovan är förresten ”Anthias” som jag skrev om i inlägget: ”Veckans värsta svammel”. Jag kan tillägga att samtidigt som jag skrivit detta har jag avnjutit en alldeles förträfflig fisksoppa och ett glas Chardonnay. Tala om ”mixed emotions”

Jag hade dessutom tänkt knyta ihop det här inlägget med en frågeställning, men det är egentligen en frågeställning till manliga läsare och jag har som sagt en övervägande del kvinnliga läsare på den här bloggen. Men jag kastar ut den ändå, det kanske kan ge upphov till diskussion i båda lägren. Så här tänkte jag, om man som man var tvungen att tillbringa en längre tid på en öde ö och fick tillbringa denna tid med en sjöjungfru, d.v.s. en varelse som är till hälften fisk och till hälften kvinna. Vilken del skulle då män föredra? Den som är fisk upptill eller den som är fisk nertill? Vad tror ni kvinnor? Och vad säger ni män?