Sand

Det finns platser och länder här i Europa som jag vet så otroligt lite om. Ett av dessa är Ukraina, ett av de största länderna i Europa. Större än Frankrike. Ett land som säkert har fullt av vackra platser och underbara människor som jag aldrig sett och aldrig mött och kanske aldrig får. När jag hör namnet ”Ukraina” och försöker associera till något positivt har det nästan alltid bara blivit skådespelerskan Milla Jovovic.

Den ukrainska skådespelerskan Milla Jovovic

Den ukrainska skådespelerskan Milla Jovovic.

Men när jag försöker komma på något negativt så blir bilderna många och hemska. Under 1900-talet har Ukraina ockuperats och plundrats av både Sovjet och Hitler-Tyskland. Landet drabbades under flera år på 1930-talet av en hungersnöd då närmare 10 miljoner människor svalt ihjäl och under andra världskriget gjorde tyskarna vad dom kunde för att förstöra och döda allt dom såg och kom över i landet.

Den hemskaste kärnkraftskatastrofen hittills drabbade 1986 ett sovjetiskt kärnkraftverk, men det hade man placerat i Ukraina. Ja, just det i Tjernobyl. Dom har rent ut sagt haft ett helvete i genom hela historien. Människor som precis som de flesta andra bara vill leva och älska utan att vara förtryckta, beskjutna, bombade, brända eller bestrålade.

Som de flesta andra vill ukrainare bara leva och älska

Som de flesta andra vill ukrainare bara leva och älska. Här ungdomar i Lviv

Jag vet som sagt nästan inget om Ukraina. Det som fick mig att skriva detta var faktiskt vinnaren i den ukrainska versionen av ”Talang 2009”. Det skall rätt mycket till för att jag skall bli imponerad och riktigt fascinerad. Och då talar jag fascination så håret reser sig på hela kroppen och jag nästan glömmer att andas.

När jag ser 24-åriga Ksenia Simonova, i direktsändning beskriva Ukraina under andra världskriget, enbart med hjälp av sina händer, en upplyst glasskiva och sand, så är det något av det mest fascinerande jag någonsin sett. Både vad det gäller artisteri, konst, kreativitet och känsla. Vänner i bloggvärlden, ta er dessa åtta minuter, sätt på ljudet, skåda och fascineras:

Det här inlägget postades i Okategoriserade och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

5 kommentarer till Sand

  1. ballonsaft skriver:

    HA! Äntligen kan jag få skryta med att jag har varit på en plats i världen där du inte varit! 😉
    För några år sen (2002 tror jag det var) gjorde kören jag var med i då, en miniturné i just Ukraina (av alla ställen…!) Det var nog den mest omtumlande resa jag gjort nånsin. Vi bodde bl a i just L’vov (eller L’viv som det också heter). Sn var vi en sväng till Karpaterna och gjorde en bejublad ”sound-of-music”-föreställning för ett gäng oförstående, men överlycklga bönder mitt ute på en åker uppe i bergen. Jisses, vilken upplevelse det var! Den resan måste jag berätta mer om nångång.

  2. Gun skriver:

    Vlken otroligt gripande berättelse hon skapar. Så sorgligt men vackert och underbart slut. Jag har aldrig sett något liknande förut och är helt tagen efter att ha tittat på hela filmen. Tänk att kunna gripa tag i människor på det sättet med sin konst. Skulle önska att jag kunde det som den konstnärs-wannabe jag är.
    Jag förknippar öststaterna mycket med grått och mörker, men det finns självklart vackra platser även där och människorna är nog inte så olika oss utan vill såklart bara leva och älska precis som du säger.

  3. Egoinas mamma skriver:

    Gun har skrivit mycket av vad jag känner.. Och tänk vilken upplevelse denna underbara konstnär ger de som känner till historien. Jag menar, när jag som inte kan något om Ukrainas historia blir så här tagen, vad blir inte de då? Fantastisk! Helt otroligt! Man blir verkligen ödmjuk inför både historia och konstnär.

  4. ballonsaft skriver:

    Apropå ingenting så tycker jag nog det är dags att du börjar läsa min blogg helt öppet nu. Inget mer tjuvläsande! 😀

  5. Egoinas mamma skriver:

    Sv: Jag tror att när man har bloggat några år så blir man nyfiken på de andra bloggarna mer och mer. Jag vet inte riktigt hur blogg-awards kom till, men ibland samlas de största bloggarna (bjuds in) till fester etc. Inbillar mig att det blir lite som skådespelare kan känna tillhörighet till varann, även om bloggare är kändisar i en mycket liten värld.. Men visst hade du också kunnat ha roligt på en sån fest om det var med jämnåldriga? 😀

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s