Vid två olika tillfällen har jag tillbringat en längre tid i den lilla Kinesiska staden Dali. Det är en helt underbar liten stad, med ett klimat som är om möjligt ännu underbarare än själva staden. Dali skulle kunna liknas vid ett ”kinesiskt Visby” där det ligger vid stranden av sjön Erhai, omgivet av en ringmur. Staden var under 7-800-talet huvudstad i ”Bai-folkets” kungarike och är fortfarande idag centralort för ”Bai-foket” med dess speciella kultur, vackra dräkter och arkitektur. Idag är staden nog mest känd som turistort, för sin väldigt vackra marmor och för att den i en kinesisk undersökning rankades som en av de tio bästa platserna i Kina att leva på. Jag får återkomma med mer om själva staden Dali i kommande blogginlägg.

Vid södra stadsporten i Dali

Det jag tänkte skriva om idag är bara en liten minnesbild från de 5-6 veckor, våren 2004, då jag ”arbetade” på ”Jim’s Peace Cafe & Guesthouse” i Dali . ”Jim’s Peace Café & Guesthouse” var det första stället i Dali som inriktade sig på västerländska turister, idag finns det många fler. Ägaren ”Jim” drev stället tillsammans med sin holländska hustru. Idag är förresten hela Dali ganska ”turistifierat” om än inte på långa vägar lika hårt som Lijiang några mil norrut.

Jag, omgiven av Jim, hans dotter och hans personal

Det hela började med att jag var på en rätt planlös rundresa i provinsen Yunnan. Jag hade varit i Kina i några veckor och bott hos vänner i Kunming och alltid haft hjälp av dom när det gällde knepigheter som att beställa mat, åka buss, hitta toaletter och annat som är enkelt i de flesta andra länder men inte alltid Kina. Nu skulle jag försöka klara mig själv, vilket skulle vara nödvändigt då jag tänkt stanna i Kina minst ett år och dessutom ägna mig åt att driva en barverksamhet i de tibetanska delarna av provinsen Yunnan. Läs gärna mer om det en bit ner i texten under ”Resumé”

Jag gav mig alltså ut ”på egen hand” för att lära mig leva i detta, för mig, okända ”Mittens rike”. Min första anhalt blev staden Dali. En stad som ligger omgärdad av en stadsmur, vid foten av det ungefär 4.100 m höga berget Cangshan och vid stranden av sjön Erhai. Det är en av de vackraste platser jag besökt och jag skulle antagligen inte tveka så väldigt länge att leva där ett längre tag igen, om det inte låg så långt från min dotter och mina barnbarn och om jag hade en den rätta kvinnan och/eller de rätta vännerna med mig.

Dalis tre pagoder med Erhai-sjön i bakgrunden

En kväll gick jag till det lilla ”Jim’s Peace Cafe & Guest house” för en en öl och lite mat. Under kvällen blev jag bekant med Jim och hans fru och under kvällens gång fick jag frågan om jag kunde tänka mig att hjälpa den helt nyanställda och väldigt unga kinesiska personalen med att ta hand om de västerländska gäster man fick. Det handlade om att förklara menyer, förklara priser och det handlade framför allt om någon slags stöd i att hantera mer eller mindre berusade gäster som drullade in sent på natten. Den kinesiska personalen bodde på guesthouset (det var en del av lönen) men var lite ovana vid och faktiskt lite ”rädda” för berusade västerlänningar. Dels var personalen väldigt ung och kunde inte ett ord engelska och vi vet ju alla hur vi turister kan vara ibland.

Jag skulle få gratis mat och husrum för besväret och samtidigt skulle jag ju få lite kunskap om Kina. Jag var inte sen att att tacka ja och fick mig tilldelat ett litet sovrum bakom receptionen och lovade hålla mig på plats de tider under dagen när ägarna var på annan plats. Jim och hans fru var i färd med att öppna ett nytt ställe och väldigt upptagna med detta. Här en länk till deras nya ställe som jag verkligen kan rekommendera: ”Jim’s Tibetan Hotel”

"Fu Xing Lu-gatan" i Dali med berget Cangshan i bakgrunden

Jag lärde mig otroligt mycket under dessa 5-6 veckor. Jag fick dessutom en varm vänskap till både Jim, hans hustru och den kinesiska personalen. Mitt ”jobb” var väldigt enkelt eftersom jag hade erfarenhet av turism och dessutom var västerlänning själv. Men eftersom det byggde på att jag fanns där hela tiden och det ofta var lugnt så var det ibland lite långtråkigt att bara sitta och titta ut tvärs över gatan ”Bo’ai Lu” och försöka lära sig ett och annat kinesiskt ord.

Där, på andra sidan gatan, satt varje dag en gammal skomakare och lagade skor, tillverkade skor, gjorde kopior på nycklar och gud vet vad det var allt han kunde fixa och han pratade alltid med sina kunder som han förmodligen kände dom flesta av. Jag minns att jag ofta tänkte: där sitter du och gör vad du kan till fulländning och här sitter jag och gör så gott jag nu kan. Du för att överleva, jag för att det är roligt. Jag kan ju ge mig av vart jag vill men du kan möjligen byta gathörn. Men jag kommer aldrig att få veta vem av oss som var mest harmonisk och tillfreds. Egentligen.

Skomakaren på "Bo'ai Lu" i Dali

Den turbulens jag de senaste dagarna varit en del av fick mig att tänka på den där skomakaren och på talesättet ”skomakare bliv vid din läst”. Den här bloggen får vara min egen lilla läst, i alla fall i bloggvärlden. Jag kommer att återkomma med mer om den underbara staden Dali, det finns så mycket att berätta. Jag kommer att fortsätta skriva om allt möjligt mellan himmel och jord, även om det även i framtiden kommer att bli mycket om vilda djur, Asien, Antarktis, dykning och annat jag kan lite om. Under tiden är jag glad om någon fortfarande vill läsa mina, ofta kanske spretiga, inlägg.