Att tiden går och att vi såväl vi själva som allting annat omkring oss blir äldre är ett faktum. Det får vi faktiskt leva med om vi verkligen vill vara en del av ”livet”. Det är inget vi kan göra något åt och det är inte heller något vi kan eller skall förneka. Men visst, även om vi inte kan stoppa tiden eller ens få den att gå långsammare, så kan vi naturligtvis välja lite hur vi låter det påverka oss.

Men hur mycket tid och pengar vi nu än lägger ner på ”föryngringskurer”, skönhetsprodukter och skönhetsoperationer och hur mycket vi än vårdar och tar hand om vår hälsa och vårt yttre och försöker bete oss så ”ungdomligt” vi kan, så blir vi faktiskt obevekligen äldre. Frågan är bara om vi tycker detta är bara bra, helt okej eller helt enkelt fruktansvärt. Jag tycker om Birgitta von Otters inställning till en del av åldrandet här (DN) och att känslorna inte måste minska med åren beskrivs fint här

Årsringar är så fantastiskt vackra

Själva ordet ”gammal” är ju verkligen ett relativt ord. Om mjölken är mer än en vecka gammal är den helt oduglig, samtidigt som vi blir alldeles varma inombords om vi får höra en sång från vår ungdom, trots att den kan vara mer än 20 år gammal. För att inte tala om hur många tittare ett tv-program som ”Antikrundan” har. I de flesta andra sammanhang än just mänsklig ålder ses patina som ett plus.

Vi människor ser ofta ålderdom som något rynkigt, krokigt och något som enbart befinner sig i förfall och visst ”förfaller” vi. När vi blir äldre försvinner, förminskas och förändras en hel del av våra förmågor. Redan innan tonåren har vi t.ex. en enormt mycket mindre förmåga att lära oss nya saker än när vi var i bebisar eller när vi var i småbarnsåldern. Men inte är vi därför ”dummare” än små bebisar.

Vår inlärningsförmåga minskar redan från småbarnsåldern

Men man kan undra om vi inte missat lite av det det positiva i att bli äldre?  Det är kanske trots allt så att detta med att bli äldre,  att ha varit med lite längre, att ha erfarenhet och att ha tagit till sig detta inte är alls är något dåligt. Inte alls något att skämmas för utan något att ta tillvara och utnyttja. Vi, i alla fall här i ”västvärlden”, lever i ett kulturklimat som nästan alltid bara hyllar ungdomen och nästan aldrig erfarenheten (SvD). Vad är det frågan om? Ska vi bara låta nya generationer begå samma misstag som bränt oss?

Efter många års vistelse i Asien kan jag intyga att detta inte är ett universellt sätt att se på ålder (inte ännu i alla fall). Inte är dom ett dugg yngre i Asien än någon annanstans, men respekten, uppskattningen och viljan stötta de människor som är levt länge är mycket mer utvecklad. Man förstår ofta bättre att ta vara på tidigare generationers framgångar och misstag och lära av det istället för att per automatik återupprepa dessa misstag.

Har vi inte fått för oss lite väl mycket att detta med att bli äldre, att vara ”gammal” nödvändigtvis är det samma som att vara knotig, skröplig och i princip oduglig? Vi ser t.ex. en gammal ek och tänker: ”Det här gamla knotiga trädet måste vara väldigt gammalt, det måste det ju vara, tänk att det fortfarande lever” Som om träd skulle ha samma enfaldiga åldersfixering som vi  människor.

Men ålder syns faktiskt inte alltid tydligt utanpå, inte ens på träd. Här är två bilder av riktigt gamla träd. Det ena är Amerikas äldsta ek, ”Angel Oak”, den är c:a 1.500 år gammal och ser väldigt gammal ut, det andra är en gran som växer vid Fulufjället i Dalarna och som anses som världens äldsta träd, den är över 9.500 år gammalt men ser ut mer som om det nyss tagit sig upp ur jorden. Det yttre kan förleda oss även i naturen.

En av världens äldsta ekar, 1.500 år och en svensk gran, 9.500 år

Jag tror det var Ulf Lundell som en gång sa: ”40 är ungdomens ålderdom och 50 är ålderdomens ungdom”. Jag tycker det är en ganska bra beskrivning.  Jag märker själv skillnad nu för tiden. Jag känner att jag inte längre är 30 eller ens 40-50. Men trots att en del av mig försvagats och försämrats något, så har samtidigt andra delar fördjupats och förädlats och har ett större värde än för 40 år sedan. Att de kvaliteter man förädlat med åren ofta tcks vara ointressanta för yngre är enbart deras förlust (DN)

”Att få betalt för gammal ost” är inget kul, men en väldigt möglig Roquefort-ost är förmodligen en av de absolut mest förädlade delikatess-ostar någon kan tänka sig. En riktigt fin gammal konjak är också värd mer än sin vikt i guld. Ålder är inte nödvändigtvis något negativt, det kan innebära en förfining och en förädling som det faktiskt tar åratal att uppnå.

Kanske världens mest delikata ost, en möglig, gammal Roquefort.

Jag älskar verkligen ungdomen. Inte minst min egen förlorade (eller kanske snarare besegrade). Men det blir lite tröttsamt när man hela tiden skall bedömas efter hur länge man har råkat vara med här på jorden och hur många rynkor man fått under vägen. Istället för att bedömas efter vad man är för slags människa och vad man har för förädlade kvaliteter, just p.g.a. tiden. Vi lever i en extremt ungdomsfixerad tid. Men det märks ibland också att några av de som var allra mest ”ungdomsfixerade” för bara några år sedan börjar reflektera när dom själva blivit lite äldre. ”Jag är ju inte ett dugg sämre nu än när jag var yngre”

”Gammal man” av Jean-Honore Fragonard. Hade han något ”värde” alls?

Det finns inga viktigare människor i världen än barn och ungdomar, punkt slut. Dom är framtiden. Men det finns inget skäl till att vi som är lite äldre, eller t.o.m. riktigt gamla skall berövas eller bli negligerade på vårt värde. Inte heller att vi ser ner på ungdomen som bara ytlig och innehållslös. Vi har också varit unga och vi får försöka komma ihåg hur det var att vara ung när vi bedömer de som är unga idag. Det skall väl inte vara så förfärligt omöjligt.

Det är lättare för oss att vara förstående som varit både unga och äldre, än det är för dom som ännu bara varit unga. Men vi och” dom” får inte glömma bort värdet av erfarenhet. Det finns inget annat än tid som kan ge erfarenhet. Hur vi får dom yngre att förstå detta utan att verka ”mossiga” är jag inte klar över, jag skulle antagligen ha hånskrattat åt dagens version av mig när jag själv var i 20-års åldern. Men en början kan vara att respektera yngre för det dom är bra på och förvänta oss respekt för det vi kan vara bra på.

Livet innehåller mycket som kan uppskattas av alla generationer

En gammal människa som beter sig dumt är naturligtvis lika besvärande som en ung människa som gör det och att en bra äldre människa är lika värdefull som en bra ung bra människa. Vi får faktiskt ta och sluta att se ålder som en ”kvalitetsbeteckning”. Vi måste sluta att se ner på ungdomar för att dom är ungdomar och dom att se ner på äldre för att vi är ”gamla”. Åldersdiskriminering är lika fel som all annan diskriminering, inte minst i arbetslivet (SvD E24)

I ett så upplyst samhälle som vårt borde vi kunna bedöma människor som individer och inte efter hudfärg, ålder, härkomst och annat som är av en så underordnad betydelse. En bra människa är en bra människa, på samma sätt som en dålig är en dålig. Låt oss få ha det bra när vi är unga och låt oss få ha det bra när vi blir äldre. Det finns faktiskt saker i livet som är fantastiska för både ung och gammal och det finns saker för bara den ena gruppen. Det ska vi njuta av, utan att se ner på de som råkar vara lite yngre eller lite äldre än oss själva

Alla vill inte bara se på TV och äta kakor bara för att livet blivit längre.