Med egna ögon

Enligt nedanstående skylt från ”Mauna Kea” på Hawaii så skall man akta sig för osynliga kor. Huruvida dessa kor verkligen existerar eller inte kan jag varken bekräfta eller dementera eftersom jag aldrig sett dom. Har någon det? Å andra sidan har jag heller aldrig ens varit på Hawaii.

Men skylten fick mig att fundera lite över det här med vad vi kan se, vad vi tror vi har sett och vad vi tror på, trots att vi aldrig har eller kommer att få se det med egna ögon. Det finns väldigt många som t.ex. tror på en Gud utan att ha sett en sådan. Å andra sidan är vi rätt många som tror på dinosaurier utan att ha sett dom heller. Visserligen ben och fossiler som talar för att dom funnits och att ”gudar” skulle lämna efter sig ben och fossiler är väl inte att tänka på.

Vi tror på att månen har en baksida och på att USA hade folk som struttade omkring på denna måne under några år på 60-talet och början av 70-talet och sedan aldrig mer. Trots att nu är nästan 40 år sedan. Jag är verkligen ingen ”konspirationsteoretiker”, men det där med månlandningarna har jag aldrig blivit helt övertygad om. Jag kan inte påstå att jag förnekar det, men jag är ganska skeptisk. Men det är en helt annan fråga så det tar vi en annan gång och kör en lite kul filmsnutt på ämnet det istället:

Det här inlägget skulle ju egentligen handla om det vi kan se, om vi kan lita på något för att vi kan se det och om vi kan tro på det vi inte har sett. Vi skulle faktiskt kunna hänga kvar ett litet tag vid det här med rymden ändå. Så här års när det är så förbannat mörkt större delen av dygnet så får vi försöka trösta oss lite med att det blir lättare att se stjärnorna på natthimlen.

Det lite läskiga med detta är att de allra flesta stjärnor vi kan se på himlavalvet ligger mer än 200-1000 ljusår bort. Med andra ord det vi ser är stjärnorna ”som dom såg ut” för hundratals eller t.o.m. tusen år sedan. Det är alltså fullt möjligt att många av dessa stjärnor är döda och inte längre existerar, trots att vi ser dom tydligt när vi tittar upp mot natthimlen.

Vi ser dom, men finns dom?

Men vadå, det är klart att vi måste kunna tro på saker vi inte har sett. Jag tror ju på Australien trots att jag aldrig sett det och många av er andra tror på Antarktis som jag, till skillnad från de flesta, är förunnad att ha fått se. Jag tror dessutom på solen trots att den inte visat sig många timmar den här månaden och jag tror på den stora, livslånga kärleken även om jag nog kan tycka bevisen för dess existens är skrämmande få. Mina egna erfarenheter talar snarast i helt motsatt riktning.

Kanske är det så att jag har fått se saker som många andra aldrig får chans att se och andra får se och uppleva saker jag aldrig får. Sen får jag försöka bedöma trovärdigheten i detta och helt enkelt nöja mig med att jag antingen tror på det eller inte. Det är verkligen lite kort tid vi har på oss att själva kunna få se allt som finns och ibland är det ju inte heller helt omöjligt att vi ser, eller tolkar det vi ser, helt fel.

Bild: Jan Stenmark

Sedan finns det en annan, rätt allvarlig vinkel på det här med vad vi ser, vad vi tror vi ser och hur vi tolkar det. Det är det här med s.k. ”försäkringsläkare”. Alltså läkare som är anställda av försäkringskassan för att göra ”en andra bedömning” av en patients sjukdom och ”arbetsförmåga”. Dessa läkare skall alltså göra en ”överbedömning” av en människas sjukdom. En legitimerad läkare har träffat och undersökt en människa och kommit fram till att denna inte kan arbeta p.g.a. sin sjukdom, sin smärta eller sin skada.

Men nu kommer denna ”försäkringsläkare” in i bilden. Han/hon skall göra en ny bedömning, utan att ens träffa eller se patienten, och bestämma om patienten verkligen lider och om den läkare som faktiskt träffat, sett och undersökt patienten ljuger om patientens arbetsförmåga.

Vem kan bedöma en människas smärta?

Varför har inte rättsväsendet domare som gör samma sorts ”överbedömningar” utan att ha medverkat vid rättegången. Eller fotbollsdomare som får bestämma sig om det var straff eller inte i en match som dom inte ens har sett? Att inte alltid tro på det vi ser eller förneka det vi själva inte har sett är något vi är fria att göra. Tror man på troll och vättar så är det väl helt okej. Även om det kanske kan ställa till vissa sociala problem.

Men om man ”tror” något som drabbar andra människor väldigt hårt, då är det kanske dags att inte längre bara tro, utan faktiskt ta sig tid att undersöka det ordentligt. Med egna ögon. Eller annars hålla inne med det som annars bara blir rena spekulationer. Spekulationer, högavlönade spekulationer, som drabbar någon som redan har det svårt och smärtsamt.

Det ser inte alltid ut så här när man mår dåligt. Men det kan kännas så.

Det här inlägget postades i Okategoriserade och har märkts med etiketterna , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

3 kommentarer till Med egna ögon

  1. Em skriver:

    Det var många saker på en gång.. Osynliga kor kan ingen ha sett och Gud har ingen ”sett”, men jag brukar säga att det att tro på något, är ju att tro. Att ifrågasätta en tro och be någon bevisa den är att försöka göra tron till en vetskap. Så fort den är en vetskap är det ingen tro längre, men en vetskap som är bevisad. Sen med månlandingarna så är de filmade, men det kan vara iscensatt, men varför i så fall? Vem tjänade på det?

    Osäkerhetskassans framgångssätt (eller rättare sagt lagstiftning) är under all kritik. Konstigt att inte läkare själva har gått till sak på detta? Eller har de? Det är ju en degradering av deras kompetens! Som vanligt sätter du igång de små grå.. 😀

  2. Ulrika skriver:

    Jag tror också på Australien. Och på Hawaii. Och på kärleken i alla former och lyckan och framtiden.
    En del sanningar är absoluta och otvetydiga, andra är individuella och mer diffusa. Den enes sanning är den andres lögn och där i ligger nog kärnan till många konflikter.

    SV: Så du är morfar, Grattis!!!

  3. Gun skriver:

    Jag hakar upp mig på det här med Försäkringskassan såklart. Mitt hat- och favoritämne just nu. Jag håller med dig som du nog vet. Det är ett konstigt system vi har, och det är inte populärt hos läkarna heller. En sak jag undrar är hur någon kan vilja arbeta som Försäkringsläkare. Kan inte vara särskilt tillfredställande.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s