Ibland kan det kännas som vissa saker aldrig tar slut. Som med den här skandinaviska vintern. Eller den tid innan man, på ett inte allt för uppenbart sätt, kan lämna en helt omöjlig dejt.

Men slut tar det alltid. Förr eller senare, på ett eller annat sätt. Även om vägen verkar oändlig så vet vi ju att den inte är det. Om inte vägen tar slut först så gör vi som går den det.

Vägen kan verka oändlig men den tar slut. Eller så tar vi som går den det.

Om hela universum är oändligt eller inte är inget jag direkt ägnar så mycket tankar nu för tiden. Dels har jag accepterat att jag begriper lika lite av det som de akvariefiskar jag en gång hade som barn begrep av vad som försiggick i de rum av lägenheten där akvariet inte stod.

Jag har visserligen en gång i tiden snuddat vid tankar som: ”om allt som existerar är en del av universum så skulle universum ju expandera bara genom att vi hade tankar som sträckte sig utanför dess gränser”. Det där tyckte jag oftast var lite läskigt och har släppt nu. På ett rätt skönt ”guldfisk-vis”.

Man ska inte vara rädd för det man inte begriper. Det finns begripliga faror.

Sen är det naturligtvis en fråga om det verkligen finns något slut, eller om allt bara är ”övergångar” till något annat. Om det där med universum är något för vetenskapsmännen att bita i så är väl detta något för filosoferna och jag antar att dom biter i detta rätt ofta.

Vi människor och allt omkring oss förändras ju konstant. Det är på något sätt både sunt och lite sorgligt. Det kräver hela tiden ett omvärderande av alla och allt. Inget är konstant, inte omvärlden, inte våra tankar och inte våra känslor för den eller det. Kärleken är t.ex. väldigt känslig för och hela tiden utsatt för förändring.

”I will wait for you” – ”I will forget you”. Tiden förändrar.

Staden Ushuaia, som är världens sydligaste stad och på mer än ett sätt verkligen är ”världens ände” ligger allra längst ner på den syd-amerikanska kontinenten. Det är från Ushuaia de fartyg jag brukar resa med till Antarktis utgår.

På en mur i Ushuaia har någon målat texten ”Ushuaia end of the world beginning of everything”. Jag tycker om dom där orden. Dom beskriver någon slags oändlighet, åt alla håll liksom.

Text på en mur i Ushuaia i Argentina, världens sydligaste stad.

Shit, nu har det visst blivit ett par inlägg här som varit antingen ilska över politiska beslut som kommer att drabba redan drabbade och detta här som inte heller direkt var något ”lycko-piller” en december-torsdag som denna. Men tappa inte hoppet kära läsare det kommer när som helst att dyka upp inlägg vars uppgift är att få oss på bättre humör.

Det är torsdag den 10:e december och det kommer att bli både torsdag och december igen. Men inte samma torsdag. Den här dagen är snart över och kommer inte tillbaka. Inte så här i alla fall. Saker tar slut, men börjar också om på nytt. Vi ska vara medvetna om att allt kan försvinna och samtidigt veta att det kommer något nytt hela tiden och vad vi gör med det nya spelar stor roll.

Överlämning, gammalt till nytt. Helt underbart.

På tal om saker som tar slut så visades igår sista avsnittet av den svenska serien ”Morden” i SVT. Det var lite tråkigt, men mest tråkigt för alla er som missade den. Svensk-producerade kriminalserier i den här klassen är sorgligt sällsynta och även om den kanske, kanske inte ändå riktigt nådde upp till sin föregångare ”Graven” så var den verkligen en riktigt bra TV-serie för och med vuxna människor. Snyggt jobbat alla inblandade.

”Morden”, liksom ”Graven”, en riktigt, riktigt bra svensk TV-serie.