Under åren 2004-2005 bodde och levde jag i den tibetansk-kinesiska staden ”Zhongdian”. De kinesiska myndigheterna har nu bytt namn på staden till ”Shangri-La”. Anledningen till detta namnbyte är ett försök att anspela på boken ”Lost Horizon” av James Hilton och kommersialisera och utöka turismen i den lilla staden i dessa tibetanska delar av Kina.

Staden ligger i de nordvästra delarna av den kinesiska provinsen ”Yunnan” och där uppe, alldeles på gränsen mot själva Tibet och på c:a 3.600 m höjd över havet lever tibetaner med sin kultur och sitt levnadssätt om än uppblandat med kinesiskt inflytande. Bilden här visar den ursprungliga, äldre bebyggelsen i förgrunden och den modernare stadsdelen i bakgrunden.

Den lilla staden Zhongdian (numera ”Shangri-La) ligger på 3.600 m.ö.h.

Anledningen till att jag hamnade där var att en väldigt nära vän, boende i Kina, frågade om jag var intresserad av att tillsammans med honom driva en bar i en väldigt avlägsen, men turistmässigt  snabbt växande del av Kina. Jag hade viss erfarenhet av barverksamhet från bl.a. Grekland och blev nyfiken.

Då, 2004, var den lilla staden Zhongdian oexploaterad, men stod inför en stor turist-ekonomisk satsning och det verkade spännande. Jag blev således delägare i och manager för en bar-och hotellverksamhet i denna avkrok. Det står lite mer om det under länken ”Resumé” på min blogg.

Artikel i veckomagasinet ”Time” om min bar ”Cow Bar” i Zhongdian.

Men idag tänkte jag skriva lite om ”Jakar”. Det är nämligen ett av de lite ovanliga djur man stöter på i dessa trakter. Jak, (”Gyag” på tibetanska,) är egentligen namnet på tjuren av släktet ”Bos Grunnien” ett nötkreatur som lever på väldigt höga höjder i bl.a. Nepal och i Tibet.  Att Jaken egentligen är tjuren (kon kallas av tibetanerna  ”Dri”) skapar ofta munterhet bland tibetaner när man frågar efter Jak-mjölk eller Jak-smör och andra mejeriprodukter från deras nötkreatur. Jag kommer trots detta även i fortsättningen använda namnet ”jak” som namn på rasen.

Betande vit Jak i Zhongdian

Förutom att man har använt och fortfarande använder jakar till att dra plogen och som packdjur så har den försett sina ägare med mejeriprodukter, kött, hår till garn för filtar och kläder och man använder deras dynga till att täta sina hus med och som bränsle. Det är med andra ord ett väldigt nyttigt och användbart djur för folket som lever i de här regionerna

Tibetanska hus isoleras med bl.a. torkad jak-bajs

Jakar är anpassade till extrema höjder. Att dom kan leva på hög höjd beror på att de har c:a tre gånger så många röda blodkroppar som andra nötkreatur och därför har en syresättning som är unik och som gör att de kan fungera obehindrat nästan upp till 5.500 m höjd. Men å andra sidan mår dom inget vidare om dom befinner sig lägre än c:a 3.000 m.

Det finns berättelser om att jakar använts som ”publikdragare” till tibetanska restauranger och annat på lägre höjd, men dom har ganska snart börjat må dåligt och har t.o.m. dött om dom inte långsamt fått möjlighet att anpassa sig till den syrerika luften på låg höjd. Precis som vi människor måste anpassa oss till hög höjd.

Jakar trivs inte för lågt

Jaken är från början ett vilt djur som delvis domestiserats genom korsning med andra nötkreatur. Detta dels för att få ett lugnare och mer lätthanterligt djur och dels för att öka mjölkproduktionen som är relativt låg hos vilda jakar. Fettet i jakarnas kropp samlas väldigt ytligt (som underhudsfett) för att hjälpa dom att hålla värmen och är därför lättare att ta till vara vid slakt än om det skulle vara mer fördelat i kroppen. Köttet är därför också mindre fett.

Jakar äter gräs, mossa och den växtlighet den kan hitta på glest bevuxna höjder och knaprar inte sällan i sig is och snö för att tillgodose sitt vätskebehov. En annan specifik egenskap hos dessa djur är att dom inte ”råmar” som andra av sina släktingar, utan istället grymtar mer som en stor gris. Det har gett upphov till det svenska namnet  för jak, ”grymt-oxe”.

Mina närmaste grannar som hade söta jak-kalvar som smet in på min bar

Jakar har väldigt fet mjölk med en karakteristisk smak och tibetaner kärnar gärna smör av mjölken som används till bland annat det omtalade jak-smör-tet, en dryck bestående av te och smör och som man dricker. Man kokar helt enkelt te och blandar sedan detta med smör från kärnad jak-mjölk för att göra det mer mättande och näringsrikt. Ibland tillsätter man örter och salt för smakens skull och ibland socker.

jak-smör-te

Man använder även jak-smör-te i nationalrättentsamba, ett slags deg eller gröt av jak-smör-te och kornmjöl och som har använts som enda basföda i Tibet ända tills man under senare år fått tillgång till ris, som inte kan växa här uppe.  Tsamba äts som den är eller med grönsaker eller jak-kött.

För mig personligen var denna kost exotisk, men inte direkt delikat så jag åt mer ”kines-mat”. Men man får komma ihåg att lever man på platser där allt inte finns tillgängligt, så måste man få sin näring från det som finns. Tibet är ett riktigt kargt och hårt område och det behövs mycket näring. I Tibet blir också restaurangernas menyer lite speciella:

Mycket att välja på i restaurangerna.

Men, som sagt,  om ni får möta en jak, kom ihåg att det är tjurarna som heter ”jak” och korna som heter ”dri” och försök nu inte att mjölka en jak, det kan bli riktigt läskigt. Mina egna erfarenheter, baserade på ”trial and error”, har lärt mig att man inte ens ska klappa jakar som vilken kossa som helst. Dom kan väga upp till 1.200 kg och är inga gosedjur utan kan vara ganska folkilskna. Men dom är imponerande och vackra. På lite avstånd.

Inga gosedjur.