Vi närmar oss slutet av 2009 och dessutom slutet av ett decennium. Eller början på ett nytt, om ni hellre ser det så. Alla vi som var med vid milleniumskiftet  har otvivelaktigt blivit tio år äldre sedan dess. Ålder lär ju enligt somliga bara vara en ”siffra”, men det där är naturligtvis bara trams. Ta bara bilden här:

Jag överdriver inte om jag säger att åldern förändrat den där lille parveln. På bilden var ”han” lyckligt ovetande om vad som väntade och idag har ”han” rätt mycket av allt bakom sig och behöver inte oroa sig så mycket av den anledningen. Dessutom kommer ”han” inte i den där prickiga sparkdräkten längre. Ärligt talat kommer ”han” inte ens i byxorna som passade i det förra decenniets början. Men nu var det inte ett riktigt så långt tidsperspektiv det gällde, utan som mest ett decennium.

För egen del lägger jag gärna 2009 till historien utan någon större saknad. När det gäller decenniet blir det däremot lite mer komplicerat. De första tio åren på 2000-talet har varit en berg-och-dalbana. Det började med ett rejält störtdyk, rakt ner avgrunden, både vad det gäller privatliv, yrkesliv och i stort sett allt vad det nu är för liv som finns. ”Tjoff, Smock, Poff…..godnattmössa!!!”

 Mitt 2000-tal. Yi-haaa…….Shit!!!

En del av det där planade ut rätt snabbt, annat tog lite längre tid och satte sina spår. Inget blev riktigt som det varit. Man kan alltid se tillbaka men inte komma dit igen. Inte rätta till helt och inte radera. Det har visst något med tiden att göra. Hur gör man egentligen tiden till sin vän?

Några av de senaste tio åren skulle jag gärna ha tillbaka och andra är jag så själaglad att slippa. Det sägs att man alltid ska leva i nuet, jag tycker ibland det kan vara lite svårt. Nuet är ju den framtid vi hade igår och nuet är ju redan här. Dessutom försvinner det liksom hela tiden. Hur tar man vara på något som hela tiden försvinner?

Jag kan lätt räkna upp en rad jobbiga personliga upplevelser under det gångna decenniet. T.o.m. några riktigt, riktigt överjävliga. Men det fanns några väldigt imponerande toppar också. Jag har fått två helt fantastiska barnbarn, jag levde mer än ett år i de tibetanska delarna av Kina och jag har fått möjligheten att resa till Antarktis flera gånger. Jag har även mött (om än ett fåtal) människor som faktiskt värmt mitt frusna hjärta för ett litet tag.

Så om jag slår ihop decenniet skulle jag kunna komma fram till någon slags jämvikt. Men det blir alldeles för tråkigt, så istället konstaterar jag krasst att det var många hemska dalar och många underbara toppar. Det ger lite mer dramatik och dynamik åt mitt personliga decennium.

Dramatik….jo tack!!!

När det gäller det gångna decenniet i ett större perspektiv så har det väl varit lite som det brukar. En massa förskräckliga händelser och en del positivt. Vi har fått en massa nya ord och dom beskriver kanske decenniet ganska bra. ”Taliban”, ”fiskekvot”, ”tsunami”, ”fildelare”, ”I-phone”,”arbetslinjen”, ”pekskärm”, ”klimathot”, ”kärlek” (nej det fanns visst redan), ”fågel- och svin-influensa” och ”bloggare” och många, många andra. Bra och dåliga. Vi har dessutom fått allt plattare TV-apparater för våra allt plattare TV-program.

Jag vet inte riktigt hur man skall sammanfatta det här decenniet. Det finns utan tvekan lika många uppfattningar om det som det finns individer. Var och en av oss har nog sin egen uppfattning. Vad vi trots allt kan vara överens om är att det är på väg att ta slut och oavsett om vi känner stolthet eller skam över vad vi gjort under dessa tio år så är det i alla fall inget vi kan göra något åt. 2000-talets första decennium är över. For ever!

Ingen väg tillbaka i tiden. På gott och ont.

Nu gäller det 2010 och nästa decennium. ”Ödet” finns inte, hur nästa år och nästa decennium kommer att bli beror både i stort och smått, privat och globalt, på vad du och jag gör av det. Vi människor är ju det näst vanligaste däggdjuret (bara råttorna är fler) och vi ska ju dessutom vara de som har det mest utvecklade förnuftet (fan tro’t ibland) så vi borde ju kunna påverka framtiden, lite grann i alla fall.

För egen del kan jag bara konstatera att jag tråkigt nog glömt bort hur det var att vara 8 månader. Men trots att åren gått har jag inte helt glömt hur det var att vara en ganska liten kille, en ganska liten kille på en liten cykel, med framtiden som ett lockande löfte. Ett löfte om att allt fortfarande är möjligt. Ett löfte, ett hopp, en dröm, en möjlighet….. Okej, 2010 here we come!!!