I stormens öga

Det sägs alltid att det blåser hårt ”på toppen”, men det där är något jag varken kan bekräfta eller dementera. Jag har själv aldrig varit ”på toppen”. Men det verkar inte göra så mycket om det blåser där uppe, dom som är där har ändå en massa ”fallskärmar” och andra säkerhetsanordningar som ser till att dom aldrig rasar ner hela vägen.

Men det kan ju blåsa på rätt bra även en bit längre ner också och fallet från lite lägre höjder blir nästan alltid hårdare. Vi, här lite längre ner, har inte lika sofistikerade skyddsanordningar utan faller liksom mer fritt när vi faller. För det är verkligen inte bara på toppen det kan blåsa och man kan falla.

Skulle ju bara skala lite kottar….

När det gäller blåst så är nog det värsta jag varit med om, bokstavligt talat alltså, några av resorna jag gjort över ”Drake-passagen”. ”Drake-passagen” är havet utanför Kap Horn mellan Sydamerikas sydspets och Antarktis. Atlanten möter Stilla Havet och Södra Oceanen och det är en av de djävligaste platserna att befinna sig på när det blåser. Fråga vilken sjöman som helst. Eller så kan ni ju fråga mig.

Blåser det på bra när man passerar ”Drake” är det bäst att hålla sig i hytten, surra fast alla lösa föremål och bulla upp med kuddar och annat mjukt runt sig själv i kojen för att inte dunka i väggarna allt för mycket. Det är ingen lek, överfarten kan ta 40-50 timmar och det är så svinkallt i vattnet om man faller över bord att man överlever max 5-6 minuter. Men det händer att det är ganska lugnt på ”Drake” också.

Bild från min tredje resa över ”Drake” 2006…….Fy f**!

Jag har aldrig haft varken förmånen eller oturen att befinna mig i ”stormens öga”. Annars lär det ju vara en plats där man kan få uppleva ett, om än förrädiskt, lugn. Mitt i självaste ”helvetet” finns det alltså en plats, eller ett område där lugnet råder. Det är på många sätt en rätt tilltalande tanke.

Man kan undra om det även finns en sådan plats i köldens mitt också, i kylans innersta centrum där det finns lite värme att söka dessa svinkalla dagar. Det är nog inte så. Vill man hitta en tillflyktsort från kylan får man nog skapa den själv. Med massor av filtar, glögg, öppen eld och en varm, vänlig kropp. I köldens öga finns inget annat än ännu mer kyla.

Annars vet jag inte om det alltid är en fördel att befinna sig just i centrum. Det verkar ju annars vara en rätt vanlig önskan. Inte minst medialt. I alla fall bland alla som inte själva befinner sig där. Jag kan lätt föreställa mig att om man alltid befinner sig i centrum, kan man längta efter en plats lite mer vid sidan av.

Men det är klart, känner man sig väldigt kall, ensam och utanför så vill man nog gärna komma lite längre in mot mitten. Precis som kejsarpingvinerna som hela tiden försöker ta sig in mot mitten av gruppen för att få lite värme i vinterstormen.

Pingvinernas ständiga strävan in mot mitten ger alla en stund i värmen

Själv är jag rätt ointresserad av att, i alla fall bildligt talat, befinna mig i centrum. Det är bara en massa krav där. Man har allas ögon riktade mot sig och allt man gör bedöms. Sällan med en välvillig måttstock. Det verkar på något vis också finnas ett tydligt samband mellan den ökade viljan att befinna sig i centrum eller på toppen och den ökade mängden stressrelaterade och psykiska sjukdomar.

Stress

Den bästa boken jag läste under hela förra året handlar om en man som egentligen inte alls befann sig vare sig i centrum eller på toppen. Men som trots detta inte önskade något hellre än att bara få vara i fred. Det är en helt underbar bok och jag har säkert nämnt den tidigare, men jag gör det gärna igen. ”Berättelse om Herr Roos” av Håkan Nesser. Läs den, eller lyssna på när författaren själv läser den.

Det här inlägget postades i Okategoriserade och har märkts med etiketterna , , , , , , . Bokmärk permalänken.

3 kommentarer till I stormens öga

  1. Ulrika skriver:

    Om man befinner högt uppe på toppen verkar det som om termiken gör att man bara lyfter ännu högre om man tvingas över kanten. Eller hamnar lika högt igen, fast på toppen bredvid.
    Medan andra slår ihjäl sig när dom knuffas över tröskeln till sin uppsagda lägenhet eller sparkas ut från sin forna arbetsplats.
    Berättelsen om Herr Roos ligger fortfarande oläst, tack för påminnelsen!!! Jag älskar Håkan Nesser!

  2. Tänktebara skriver:

    Jag gillade oxå boken om Herr Roos. En av alla bra böcker av Nesser. På tal om fallskärmar och annat svineri, Tjuvarnas marknad är en mycket bra bok som beskriver ryggdunk och stölder inom politik och företag.

  3. Gun skriver:

    Jag hatar att vara i centrum och gör allt för att undvika det. Drake-passagen tänker jag också undvika! Det verkar ju livsfarligt och sjukt jobbigt att befinna sig där.
    Kejsarpingvinerna ser helt underbara ut!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s