Hur är det nu det där talesättet lyder? ”En bra karl reder sig själv” eller var det ”En bra sås reder sig själv”? Själv har jag en egen favorit som i vilket fall som helst är minst lika dum som någon av dom andra, nämligen: ”En bra strumpa stryker sig själv”

Hur det nu än är med det där, så finns det en sak som är helt säker och det är att ”En blogg skriver inte sig själv”. Må det sen vara en bra eller en helt värdelös blogg. Detta kan jag nu konstatera efter att under den gångna veckan inte lagt så mycket som två strån i kors för att uppdatera den här bloggen. Ärligt talat inte ens ett strå.

Det har delvis berott på att det varit osedvanligt tomt (även) i blogg-delen av min hjärna, men även på att det varit problem med andra delar av den här, för varje dag allt äldre kroppen. Denna gång har det varit ett litet kräk som går under namnet ”vinter-kräket” och hade jag varit en svart hund så hade min vecka kunnat illustreras så här:

”Ut ska du, ditt vinter-kräk”

När krafterna nu återkommit något och jag orkar gå in och titta till bloggen inser jag att inget har hänt sedan jag skrev något senast. Lata blogg-jävel! Nog hade den kunnat kasta in ett inlägg på egen hand. Men inte, allt ska man göra själv. Glädjande nog har det poppat in en och annan läsare ändå under veckan och uppenbarligen botaniserat lite bland äldre inlägg.

Man får annars lätt känslan av att det här, att blogga så långt ner på ”Bloggtoppens” lista som jag, är lite som ”Voyager 2”, satelliten som skickades iväg 1977 och sedan dess färdats bort från oss med en hastighet av c:a 15 km i sekunden (DN).

Ingen i hela universum har läst ”Voyager’s blogg” på 33 år

På 33 år har den hunnit 13-14 miljarder km. Men ännu har ingen läst eller lyssnat på den medsända ”guldskivan” med bilder, ljud och info om oss och vår existens. Om ni har ”Flash” installerat kan ni kolla ”guldskivans” innehåll, bilder, ljud och annat som ska beskriva oss, HÄR. Det är lite kul att se hur vi vill uppfattas av ”utomjordingarna”. Hursomhelst har min obetydliga blogg, trots allt, fler läsare än ”Voyager”. Hittills i alla fall.

Som jag skrivit tidigare är mitt eget intresse för rymden rätt svalt. För att inte säga iskallt. Jag har aldrig varit särskilt road av varken science-fiction eller annat liknande. Vad skall vi ut där i mörkret och kylan efter? Det är ju lite som en svensk busshållplats klockan 04 en tisdagsmorgon i mitten av januari. Mörkt, kallt och ensamt. Inte finns det några djur heller och bara dålig täckning för mobilen.

Lika kul som rymden

Skillnaden på det eviga universum och den ”eviga” skandinaviska vintern är i alla fall att den senare faktiskt inte är evig. Även om den är oförskämt lång och dessutom alltid återkommer med en irriterande envishet. Det känns lite som man kan säga: ”Våren kommer bara en gång om året” men ”Vinter det blir det varje, jävla år”. Men vi är på rätt väg nu och det är väl mer än vi kan veta om den där satelliten.

Vi går faktiskt mot våren 2010 och vi går mot ett år där vi, om än marginellt, kan påverka om vi ska ha den regering vi har eller om vi ska byta och det är antagligen ett viktigare val än på mycket länge, så som det känns nu. Kan vi bara sluta hänga upp oss på vad politikerna har för väskor, klockor, kläder, frisyrer och allt annat oväsentligt och vidga det lite till vilken sorts samhälle och vilken sorts värld vi vill leva i så skall det nog kunna bli bra. I alla fall det där med våren och solen.