(Inlägget uppdaterat)

Under större delen av den skandinaviska vintern känns det ofta som att sitter man inte fast i en snödriva så sitter man fast i någon annan skit. Jag vet, det är väl inget direkt positivt synsätt och jag försöker faktiskt ofta tänka på den asiatiska analogin med näckrosen som bokstavligt talat sitter fast nere i skiten på botten, men tar sig upp i ljuset och visar sig från sin bästa sida. Jag förstår nog liknelsen, men att förstå är bara ett steg på vägen mot att kunna.

Näckrosen sitter fast i dyn på botten.

Att se är inte att förstå och att förstå är värdelöst om man inte använder kunskapen. Kan man göra något och ändå inte gör det, ja då kan vi börja prata om ansvar. Men det börjar som sagt med att försöka begripa. Det finns kanske några tusen personer som har mer erfarenhet av Antarktis än jag, inte mer. Men detta betyder på intet sätt att jag kan, förstår eller begriper särskilt mycket om platsen. Eller något annat heller för den delen.

Jag har ju faktiskt tillbringat ett halvt sekel i Sverige, har gått mer än ett decennium i svensk skola och förstår och kan läsa svenska rätt bra. trots detta upptäcker jag dagligen saker här som jag inte begriper ett dyft av. Det är alltid något som gör att jag förvånat tänker: ”Hur tänkte dom nu?” och ”Varför?” om både uttalanden och företeelser som man kan möta. Om än inte alltid lika konstiga som det här:

Lite smutsig brandbil, eller?

Men det är bra att fråga om och ta reda på det man inte vet eller inte förstår. Jag får ofta frågor om det där med klimatförändringen. Om jag har sett något av den alla gånger jag varit i Antarktis, om jag tror att isarna skall smälta, vattennivåerna höjas och om jag tror att det kommer att bli översvämningar som dränker stora delar av mänskligheten. Jag har inte sett några tecken på det där för jag har inga referenser, men jag har träffat många forskare på polarstationerna där nere som är oroliga.

Nu verkar även de mest inbitna tvivlarna ha svängt (exp DN) och bevisen blir fler och fler (DN) men ser vi det och gör vi något åt det? (DN Syds GP SvD) Det är komplicerat, den som hävdar motsatsen ljuger. Det blir definitivt varmare (ja, inte imorgon kanske) så isarna smälter, mer för varje år. Men hur fort och hur mycket? En missuppfattning är att det handlar om isbergen. Men den allra största delen av isbergen befinner sig under ytan och eftersom is tar mer plats än vatten så skulle i själva verket ett smält isberg sänka havsnivån.

Det mesta av isberget finns under ytan

Det är värre med glaciärerna och den is och snö som ligger på själva kontinenten Antarktis (Antarktis är ju, till skillnad från Arktis, fast mark under snön och isen). Antarktis ensamt har en frusen vattenmängd som är flera gånger större än alla jordens sjöar och floder tillsammans. Det finns ingen seriös klimatdebattör som påstår att allt kommer att smälta, men teoretiskt sett så skulle ett helt smält Antarktis höja havsnivån över hela jorden med över 60 meter.

Att allt smälter är som sagt inte ett dugg realistiskt, men å andra sidan behövs inte mer än två meters höjning för att Maldiverna helt ska försvinna och bara någon eller några meter till för att kuststäder över hela världen skall ställas under vatten. Här talar vi städer som Miami, Tokyo, Osaka, Mumbai, New York, Singapore m.fl. För att inte tala om Nederländerna, Danmark och Skåne.

London översvämmat. Bild ur filmen ”The Flood”

”Termisk expansion”, att vattnet i världshaven utvidgar sig när temperaturen stiger, är också en faktor. Men haven värms ju inte upp ända ner till botten så det är svårt att räkna ut hur mycket detta innebär, även för dom som kan. Ytterligare ett ”krux” är att smält is består av sötvatten och ändras salthalten i världshaven radikalt så kan det få ”spin-off”-effekter på klimatet (DN AB)

Det finns så mycket som spelar in och ingen kan säga exakt vad som skall hända eller när. I synnerhet inte jag. Frågan om det bara är vi människor som ställt till det tvistas det också om. Där tycker jag det är ganska självklart att vi är väldigt medskyldiga i alla fall. Detta skatbo av fakta, förvirring och brist på gemensamma insatser får mig att tänka på den här videosnutten.

*

Är ni kvar fortfarande? Jag tänkte nämligen få med lite om ett annat ”End of the world” också. På sydspetsen av Argentina ligger staden ”Ushuaia”. Det är världens sydligaste stad, om man med stad menar ett fullt fungerande samhälle med flygplats, sjukhus och liknande. Chile anser att det lilla samhället ”Puerto Williams” som ligger aningen längre söderut, men i Chile då, skall ha titeln istället, men det är nog mer ett samhälle. Ja, ja, det där får dom göra upp sinsemellan.

Ushuaia kallas i alla fall för ”Fin del Mundo” (Världens ände) och det stämmer kanske på något vis. Frågan är väl bara varifrån man kommer till staden. Jag har kommit dit både från norr och från söder, flera gånger, så ibland har det känts som ”början på världen” istället. Som jag skrev i ett tidigare inlägg står det: ”End of the world, beginning of everything” skrivet på en lång mur i Ushuaia och jag tycker om dom där orden på något vis.

Också ”Världens ände”

Idag har Ushuaia ungefär 65.000 invånare, men av Yámana-indianerna, den ursprungliga befolkning som kom dit för 10.000 år sedan finns inget kvar. Dom dog ut för mer än hundra år sedan av olika epidemiska sjukdomar som, ja just det, vi européer tog dit. Yámana-indianer fick inte ingå i vaccinations-programmet så dom dog bara ut. Poff! Det var inte första och sista gången.

Nästa ”blomstringstid” för staden var runt 1900 när Argentina byggde ett elakt fängelse där för landets värsta förbrytare. Det talas fortfarande om Ushuaia, inte bara som ”Fin del Mundo” utan också som ”Cul del Mundo”.  Idag är det mest turism. Ushuaia är världens mest frekventa hamnstad för båtresor till Antarktis och många kommer även dit för att ”trekka” norr ut, in i Patagonien.

Patagonien, ett unikt landskap.

Ushuaia är enbart spännande på grund av sitt läge och inte något ställe man åker till för att uppleva själva staden, som Rom eller New York. Det finns inte mycket att se eller göra alls i själva staden. Även om staden har ett vackert läge vid vattnet med de snöhöljda bergen i fonden så är det verkligen inget jättekul ställe. Snällt sagt.

Ushuaia by night.

Man åker mest dit för att man ska vidare, norrut mot Patagonien eller via ”Beagle-kanalen” ut på Drake-passagen mot Antarktis. Många stannar en natt i staden och det är nästan mer än nog. Visserligen finns det några trevliga barer, ett par nattklubbar (?) och faktiskt några riktigt bra restauranger som bl.a. serverar den lokala specialiteten ”Centolla fuegina” en jättekrabba som fångas i närheten och så finns det lokala ölet ”Beagle”, om man nu inte vet att argentinska viner är helt fantastiska.

”Beagle-beer” och ”Centolla fuegina”

Men som sagt, Ushuaia må kalla sig ”världens ände” men i själva verket är den lilla staden för de allra flesta starten på mycket större äventyr. Antingen ut på öppet hav, mot Antarktis, 60 timmar bort. Eller en tripp in i Patagonien, ett landskap som saknar motstycke i världen. Precis som Ångermanland eller någon annan fin plats på jorden.

Skärper vi till oss och inte ”blajar” bort alltihop så kommer vi att ha en mängder av vackra och spännande platser kvar att upptäcka och lämna vidare till kommande människor. Sköter vi inte våra kort, faktiskt dom vi har på hand nu, så blir det kanske bara en gigantisk plaskdamm av alltihop och det vore rent ut sagt förbannat tragiskt och många, många kommer att förlora sitt hem och sina liv.