Man behöver förmodligen inte läsa särskilt många av mina inlägg för att förstå att jag tycker om djur. Ärligt talat är jag ju rätt måttligt förtjust i spindlar, giftormar, skorpioner, gråsuggor, giftiga tusenfotingar och ett par dussin till ur djurriket (mindre än måttligt förtjust faktiskt). Men även om jag skulle ha svårt att sova gott i ett rum med dessa filurer så hatar jag dom verkligen inte.

Ingen favorit direkt.

Men jag gillar alltså verkligen djur. Jag gillar däggdjur, fiskar, fåglar och kanske inte alla insekter då, men jag tycker i alla fall om humlor. Detta kan väl i värsta fall få mig att framstå som en ”skogsmulle”, djurvän, misantrop eller t.o.m. miljöpartist (dom gillar väl djur?) och det kan jag väl leva med.

Men sen kommer det kluriga. Jag tycker nämligen också om barn. Det innebär naturligtvis inga problem om jag påstår att jag älskar mina barnbarn, men om jag rent generellt påstår att jag tycker om barn så börjar det genast ringa i varningsklockorna.

Pedo-alarm!

En man, över 50, som tycker om barn. Ja ni fattar vad jag menar. Jag är den förste att skriva under på att barn måste skyddas från både ”fula gubbar” och ännu värre saker och trots att jag är en någorlunda fredligt sinnad människa är jag rädd att jag skulle kunna slå ihjäl både pedofiler och andra som gör barn illa. Och ta straffet.

Ändå finns det lägen när jag kan ana misstänksamhet och t.o.m. ännu mer, i ögonen på föräldrar bara man ler och säger hej till en liten parvel.

Det är naturligtvis inte i grunden föräldrarnas fel. Felet är pedofilernas och alla andra som har gjort, gör och kommer att göra barn illa. Men känslan att ens misstänkas bara för att man är en man, det är lite som att misstänkas för att vara självmordsbombare bara för att man bär sjal eller heter ”Reza” och ”Samira” och inte ”Rolf” och ”Stina”.

Kvinna med sjal och hennes ”bomber” syns t.o.m. Spring!!!

Men tillbaka till barnen. Barnens hjärtan och hjärnor är länge opåverkade av många ”måsten” och ”borde” och ovetande om den skarpa gränsen mellan fantasier och krass verklighet.  Barn är som oskrivna historier för en författare. Dom har sin alldeles egen grund, men det är du och jag, samhället, omgivningen och deras upplevelser som formar dom.

Vi kan tvinga barn men aldrig kuva deras ”själv”. Vi kan visa dom vägarna och försöka förklara vart vi själva tror dom leder, men aldrig tvinga dom att gå (i alla fall inte när vi inte är med). Vi kan anstränga oss för att dom ska få vara så trygga och lyckliga som möjligt och hoppas att dom fortsätter att vara det. Jan Stenmark beskriver barnets lycka så bra här:

Bild: Jan Stenmark

Jag minns fortfarande en hel del av vad som rörde sig i min hjärna när jag var barn. Det är inte alltid kul att minnas och sen inse vad man tappat och förlorat. Hela vårt nuvarande, stora ”jag” är ju byggt runt det barn vi var, så vårt ”barn-jag” finns alltid där inne om vi letar. Jag minns liksom själva känslan av att vara liten i en stor värld.

Jag minns också att jag ibland pratade högt för mig själv. Ibland t.o.m. engelska, som jag ju kunde löjligt lite. Jag minns t.ex. att jag trodde att potatismos hette ”potato-moose” och jag trodde att alla som pratade engelska var cowboys. Jag förstod att engelska pratades i ett annat land. Andra länder var annorlunda och ”annorlunda” betydde något bättre.

”Potato-moose”. Ett ord och en bild i ett barns hjärna.

Vi har visst en liten ”baby-boom” just nu, i alla fall här i huvudstaden. Det är väl härligt. Men att jag tycker om barn är verkligen inte alltid det samma som att jag uppskattar barnskrik, att trängas med barnvagnar på bussar och tunnelbanor och heller inte att jag alltid älskar föräldrar.

Jag hoppas ”baby-boomen” inte är någon sorts modenyck bara. Är det inte lite underligt att antingen är det ingen som skaffar barn eller så får alla samtidigt? Nej, jag vill tro att det beror på att många verkligen vill ha barn. Vill ta hand om och är beredda på den otroligt tunga arbetsuppgift och självuppoffring det är att ha barn. Då kan vi ge mänskligheten en framtid. En riktigt ljus framtid.

Framtiden finns!

Vi vuxna kanske inte har så väldigt mycket vi kan göra, i alla fall inte när vi nått min ålder och redan har försökt ge vad man kan till sina egna, nu vuxna barn. Men vi kan ju bry oss om de nya barnens villkor, inte bara våra egna barns utan också andras ungars. Vi kan ju försöka förstöra lite mindre av framtiden så vi ger dom möjligheten till ett bättre liv.

Ibland verkar det som att vår ”framtids-oro” är mer inriktad på börsens och räntornas uppgång, skattesänkningar och lönehöjningar än till det enda vi med säkerhet vet kommer att finnas i framtiden: Barnen. Jag minns själv hur ”vuxen-världen” och livet var oändlig och obegriplig. Jag ser att jag själv inte blivit den vuxna jag tänkte bli när jag blev stor.

Undertecknad, i en helt annan tid men i samma liv.

Många år har gått och mycket har jag naturligtvis glömt. En del av det jag tänkte var ju dessutom fel och har nu ersatts med rätt. Jag ville förstå, jag ville begripa och jag ville lära mig. Lära mig leva. Det är den nyfikenheten och öppenheten som gör att jag ser på barn med beundrande ögon. Den är lite naggad hos mig själv idag.

Men visst, en del bra har jag lärt mig och jag har lärt mig att acceptera att man trots allt ”måste” vissa saker och jag har lärt mig att inte ens vuxna får allt dom vill och att livet inte alltid är lätt. Jag har dessutom lärt mig mer engelska och vet att potatismos inte heter ”potato-moose” och jag tror inte heller längre att man gör potatismos på det här viset:

Mosa potatisar.