Om några dagar går filmen ”Shutter Island” upp på biograferna. Filmen bygger på en bok av författaren Dennis Lehane, den tredje filmatiseringen av någon av hans böcker efter ”Gone Baby, Gone” och ”Mystic River”. De tidigare filmerna har trots allt varit ganska bra filmatiseringar, även om böckerna, som oftast, är skyhögt bättre.

Men jag är, innan jag ens sett filmen, lite skeptisk. Boken är en riktigt bra ”psykologisk thriller” (i Sverige heter den visst ”Patient 67”) och den bygger mycket på minnesbilder, fantasier och drömmar. Det är lite oroväckande. Det blir ofta lite patetiska ”film-effekter” när drömmar ska visas på vita duken. Men filmen kan naturligtvis vara bra ändå. Boken rekommenderar jag i alla fall. Faktiskt alla Dennis Lehanes böcker

Ur kommande filmen ”Shutter Island”

Minnet av när jag läste boken fick mig att fundera lite på det här med drömmar. Det finns nästan hur många som helst teorier om varför vi drömmer och vad drömmar betyder. Jag vet inte, trots att jag själv alltid har drömt ganska mycket och starkt, men en sak jag upptäckt är att jag själv drömmer mer när intrycken är färre i det ”verkliga livet”.

En natt, för bara några dagar sedan, hade jag en väldigt tydlig dröm. Jag drömde att jag befann mig i en park av blommande körsbärsträd. Genom parken ledde en liten gångstig och på båda sidor hängde röda, asiatiska lyktor som lockade allt längre in i parken, mot ett löfte om något. Det doftade av ljum kväll och körsbärsblom.

Så här skulle fler drömmar vara.

Jag kan inte påminna mig att jag någonsin varit på en liknande plats, i vaket tillstånd. Jag tror drömmen skapades av min just nu starka längtan till Asien och till våren. Jag struntar faktiskt i vad den betydde för jag tyckte om drömmen. Jag tycker ofta om mina drömmar och jag drömmer tack och lov sällan mardrömmar.

Däremot drömmer jag förmodligen lite väl mycket även i vaket tillstånd för att det skall kallas ”helt normalt”. Man behöver nog inte vara världens bästa psykolog för att konstatera att ”dröm” och ”längtan” är två saker som präglat hela mitt liv väldigt starkt. Det är antagligen inte bara positivt.

Isbjörns-ungen ”Flocke”. Drömmer hon om vita vidder? Bild: Nürnberg Zoo

Ibland undrar jag verkligen var drömmarna hittar sitt manus. Trots att jag ändå haft förmånen att uppleva en hel del, verkar mina drömmar helt outsinliga, även när jag inte alls har fyllt på hjärnan med nya intryck på väldigt lång tid. Vi drömmer visserligen inte hela natten, men ändå, det blir mycket drömmar under ett liv.

Jag drömmer dessutom ofta helt nya drömmar, eller i alla fall helt nya versioner på ett ibland upprepat tema. En sak som ofta återkommer i mina drömmar, och har gjort det så länge jag egentligen kan minnas, är drömmar som har att göra med vingar och förmågan att kunna flyga.

Drömmar om vingar, i olika versioner

Det här med vingar är väl förstås väldigt ”symboliskt” och en terapeut skulle säkert kunna hitta någon orsak till det. Men jag har en känsla av att fler än jag drömmer om liknande. Jag har ju i tidigare inlägg nämnt att jag, trots min reslust, aldrig riktigt tyckt om att flyga och jag kan också erkänna att jag lider av en, om än lätt, form av höjdrädsla. Men i drömmen är flygandet och vingarna alltid något positivt.

Jag inbillar mig att just vingar har ett väldigt starkt symboliskt värde för många. ”Gudomliga väsen” som änglar har vi t.ex. försett med vingar och vi har i svenskan en massa ord som börjar med ”ving-” som t.ex. vingslag, vingklippt, vingsus, Vingresor och vinglas. Ibland tänker jag att det är så starkt för att vi faktiskt kan gå på land och simma i havet, men ingen kan flyga ”för egen maskin”.

Ingen riktigt bra idé.

Det kanske har något med drömmen om frihet att göra. Drömmen om förmågan att kunna ge sig av, flyga bort och bara lämna allt. Att ha den förmågan kanske inte vore så dumt. Är vi avundsjuka på fåglarna? Eller drömmer vi helt enkelt bara om det vi egentligen inte kan uppnå? Men, hallå! Se inte på mig så där, jag vet inte?

Jag tror det har med frihet, oberoende och möjligheten att ge sig av att göra. I alla fall för mig.  Jag är otroligt fascinerad av albatrossen som är så helt makalöst imponerande med sin förmåga att i princip leva hela sitt liv svävande på sitt vingspann på över 3,5 meter. Det är egentligen bara häckningsperioden som den tillbringar på marken. Dumt att värpa och ruva flygande över havet.

Svartbrynad albatross (Thalassarche melanophris)

Och ändå, hur underligt det än kan låta, är det inte en fågel och inte heller ett flygplan eller något annat som svävar där ovanför oss som är det vackraste med vingar jag någonsin sett. Det är faktiskt en fisk. En av de så kallade ving-rockorna. Mantan eller ”Djävuls-rockan” är t.ex. en ”ving-rocka”.

Manta är kanske den mest mest kända av ”ving-rockorn”a och det är ingen tvekan om att det är en upplevelse att få se en manta. Men i frågan om skönhet håller jag ändå den ”fläckiga örn-rockan” som den vackraste ”ving-försedda” varelse man kan möta. Se bara det här videoklippet, njut av rörelsen. I synnerhet i slutet när den ger sig av. Wow!