En fin kväll i den vecka vi alla just lämnat bakom oss tillbringade jag tillsammans med två nära vänner, några flaskor vin, perfekt bakgrundsmusik och för den skull även några underbara småbarn som ännu inte lärt sig uppskatta lyxen med att lägga sig tidigt.

Vi diskuterade, bland mycket annat, vad det egentligen är man faller för hos en annan människa, vad det är som gör att man blir förälskad. Vi hade både olika och luddiga åsikter om detta och i alla fall jag insåg (ännu en gång) att det finns saker jag inte har riktig koll på. Viktiga saker.

Den eviga labyrinten.

Ju mer jag funderat över dessa frågor, desto mer undrar jag om det ändå inte har en hel del att göra med detaljer. En eller flera detaljer, små pusselbitar som plötsligt verkar passa in precis i många av de gapande hål vi har i vårt eget ofullständiga ”pussel”.

Små detaljer, som tillsammans bildar någon sorts helhet. Detaljer som passar in tidsmässigt, geografiskt, behovsmässigt och på många andra sätt. Jag har t.ex. alltid hävdat att rätt ”timing” är oerhört viktigt i det här ”spelet”. Helt rätt person, men vid fel tillfälle, kan lätt bara försvinna förbi utan att vi ens märker det.

Det går alltid fler tåg, men kanske inte alltid till samma destination.

Personligen är jag väldigt fascinerad av detaljer. Små saker, som man själv inte alltid ser direkt och som många aldrig ser överhuvudtaget. Dels för att vi är så matade med att allt, alltid skall vara så övertydligt och lättupptäckt. Som om det som är viktigt måste ”blaffas” hårt i ansiktet på oss samtidigt som någon skriker samma sak i våra öron.

”Subtilitet” har ingen stor plats i vår tid. Det får inte riskeras att vi missar det man vill att vi skall lägga märke till, så det skriks ut i både ljud och bild. ”Nu är det just det här vi vill att du skall ägna din uppmärksamhet”. Men visst lägger vi märke till detaljer ändå, eller? Ett ögonkast t.ex., en glimt i ett öga, i dessa ögon som sägs vara ”själens fönster mot världen”

Ögat, en detalj i sig och i ögat speglingar av ”Railey Beach”. Små detaljer.

Jag är fullständigt övertygad om att i en tid där allt omkring oss har en tendens att bli allt mer högröstat, allt mer storslaget och ytligt, så är det lätt att vi tappar känslan för detaljer. Men om nu alltings minsta beståndsdelar är ”kvarkar” så består ju helheten otvivelaktigt egentligen av detaljer.

Det kan vara lätt att glömma bort att det första vi ser av någonting inte är det samma vi kommer att lägga märke till om vi tar lite tid på oss oss, stannar upp och börjar leta efter detaljerna. Väldigt små detaljer kan fullständigt förändra hur vi uppfattar något.

Detaljer. Här förvandlar lätt en hatt Hitler till Chaplin. Spooky!

Vi skulle nog lite oftare ta oss tid och lägga mer märke till detaljerna. Det kräver visserligen att vi inte har så förtvivlat bråttom (till vad det nu är) och det kräver att vi filtrerar bort lite av allt det som väsnas mest och kommer först, störst och främst hela tiden.

Det är kanske ändå så att det vi letar lite mer noga efter, och bara just därför hittar, skall visa sig ha ett mycket större och mycket mer bestående värde för oss än det som någon eller något skriker så högt dom bara orkar rakt in i i vårt medvetande.

Hur blundar man med öronen?

Det är mycket nu. Mycket som låter, syns, märks och hörs. Mycket och många som försöker höras. Jag tror, och det gäller kanske mest oss som lever i stora städer, att vi skulle må bra av mer tystnad, kanske inte tystnad men mer subtila ljud. Ljudet av smältande snö, ljudet av våra egna och andras hjärtslag och t.ex. musik av Mark Kozelek och ”Red House Painters”

Vi får inte glömma att stanna upp, uppmärksamma detaljerna och inse att det inte alltid är det som syns, hörs och märks mest som är det mest fantastiska. Jag avrundar med två filmtips. Den ena heter just ”Detaljer” och är jättebra, men lite mörk. Den andra handlar om just det där med ”timing” i kärlek, ”Broarna i Madison County”. Har ni inte sett dom så ge dom en chans.

Dagens filmtips