(inlägget uppdaterat)

Kära läsare, lite beroende på när ni läser detta så närmar vi oss, befinner oss mitt i eller redan i bakvattnet av midsommarens magiska tid. Av alla helger vi har tycker jag nog mest om midsommar och nyåret. Dels är det helger vi firar till naturens och kalenderårets lov och inte till luddiga minnen av ny-testamentliga händelser men framför allt för att det hittills varit svårt för marknadskrafterna att kommersialisera dessa helger lika hårt som bl.a julen och vissa andra.

Eftersom vi i Sverige av staten ålagts (?!) att fira midsommarafton på en fredag och inte när det verkligen är mitt i sommaren, vid sommarsolståndet, så inträffar det inte sällan att vi faktiskt redan på midsommarafton har börjat gå mot mörkare tider. I år finns det dock en möjlighet att vi faktiskt, oavsett årstid, kan vara på väg mot aningen ljusare tider. Det hänger lite på vilken väg vi väljer den 19:e september. Men några har redan bestämt sig: (AB), (Sydsvenskan). Rakryggat gjort!

Man kan ju alltid få hoppas

Men nu var det alltså midsommar vi skulle ägna oss åt. Midsommar, denna dag, eller afton, av härligt hedniska fruktbarhetsriter för att dyrka och blidka ”Gaia”. Midsommarstången i sig symboliserar inget annat än en gigantisk fallos nedkörd i Gaias ”kött”, för att befrukta henne och ge stora skördar i framtiden.

Om det hjälper är väl rätt tveksamt, men jag är trots det mycket mer positiv till denna metod än till all genmanipulering, besprutning och övergödning och annat vi håller på med för att uppnå samma mål. En midsommarstång, hur mycket fallos-symbol den än är, är i alla fall ingen grym våldtäkt på moder jord utan mer ett kärleksfullt sätt att älska henne. Älska med henne.

En fallos djupt ner i moder jord

Det sägs att vid inget annat tillfälle är hinnan mellan dröm och verklighet tunnare än just på midsommarnatten, så det är kanske ingen dum idé att plocka sju sorters blommor och lägga under kudden, lyssna till näckens förföriska musik, klättra över nio gärdesgårdar, äta en tallrik drömgröt och dansa runt stänger och andra fallosar tills öronen ramlar av. Precis som öronen gjort på ”små grodorna” som är så ”lustiga att se”.

Lustigare att se än alla grodor i världen är nog för många vi svenskar med vårt midsommarfirande. Följande videoklipp gjordes av tyska IKEA:s reklambyrå. Den förbjöds dock att sändas av IKEA:s ledning och med tanke på att IKEA är ett globalt företag så skall vi svenskar kanske vara tacksamma för detta.

Jag är, som trogna läsare vet, lite naturromantiker, så jag har väl lite bräckligt ”förnufts-motstånd” mot att ge naturen en ”själ”. Å andra sidan är  jag rätt pragmatisk och fullt medveten om att träd, morötter, alger och kaveldun inte har varken ett känsloliv eller ett själsliv som ens liknar vårt, även om vissa människor ibland kan verka ha ett känsloliv på nivå med snytbaggar. När jag använder ordet ”magi” här så har det inget med Joe Labero eller illusionstrick att göra.

Det handlar mer om en känsla av något som är djupare, ursprungligare och svårare att förklara än mycket annat i livet. Ett visst ljus, en viss känsla, en alldeles speciell upplevelse av att det finns något som är större och viktigare. Det måste man inte vara ”religiös” för att förstå, men man måste kanske ”tro” på något. T.ex. Kärleken (Expr.)  eller något annat som är större och viktigare än bara det egna egot.

”Midsummer Eve”, målning av Edward Robert Hughes

Nog måste ni väl ändå hålla med om att det är en helt förödande hybris vi människor ägnar oss åt när vi tror oss sitta både i naturens ”styrelserum” och i dess ”kontrollrum” och har rätt att och kunskap nog att styra och ställa, tukta, leka med och behandla naturen som vore den vilken accessoar eller modefrisyr som helst.

Vi är, om inte naturens undersåtar, så i alla fall inget annat än en del av den. En rätt liten del faktiskt. Vi är trots allt färre än råttorna och vi ska inte tala om hur underlägsna vi är andra varelser på många områden. Jag som ändå har gjort över 4.000 dyk och har tillbringat mer än 3.000 timmar under vattnet har fortfarande aldrig mött något djur som är klumpigare än mig i den miljön.

Undertecknad klumpeduns och en leopardsäl under vattnet i Antarktis

Men i natt är det midsommarnatt och om vi bara släpper lite på på vårt vanligtvis så logiska (?!) tänkande och släpper fram lite djupare, mer ursprungliga känslor i våra torftiga människosjälar så är det inte alls omöjligt att vi får känna lite midsommarmagi. Vi kanske får se älvor dansa som dimma över ängarna eller åtminstone bli oförklarligt förälskade i en eller annan midsommarmänniska.

Jag har själv varit på midsommarfest i kväll och under den kungjorde två fina människor att dom vill att gifta sig med varandra. Är inte detta också magiskt? Två människor som officiellt erkänner att dom älskar varandra och tillsammans vill försöka bygga en gemensam framtid, samtidigt som fullmånen lyser, som en tungt fet-gul himlakropp, på natthimlen. Jag tyckte det var midsommarmagiskt.

Själv har jag redan brutit upp från midsommarfirandet trots att solen ännu inte vänt uppåt vid horisonten. Dels för att tröttheten, aningen accelererad av snapsarna, ölet och vinet (eller om det nu var färskpotatisen) börjat ta ut sin rätt i min inte längre så unga kropp, men också lite för att jag har Håkan Nessers egen inläsning av sin senaste bok om ”Gunnar Barbarotti”, ”De ensamma”, väntande på mig i min I-pod.

Jag vågar nästan inte hoppas på en lika fantastisk upplevelse som det varit att höra honom läsa ”Människa utan hund”, ”En helt annan historia” och ”Berättelse om Herr Roos” men det är garanterat en njutning och en intellektuell stimulans som överträffar mycket i min vardagstillvaro. Ta chansen att lyssna till hans fyra böcker om ”Gunnar Barbarotti” och även ”Maskarna på Carmine street”. Detta är stor litterär magi, mina vänner, i såväl midsommarnatten som i vilken natt som helst.