(Inlägget uppdaterat)

När jag såg den här lappen så kunde jag inte låta bli att ta åt mig och skratta gott. Det är ju alldeles sant, den här bloggen har en ganska blygsam (men väldigt uppskattad) läsekrets och eftersom lappen dessutom varit publicerad på tjuvtittat.se har den bara där haft månghövdat fler läsare än det jag skriver.

Den gav mig alltså ett gott skratt och tog ner mig på jorden igen efter att ha studerat senaste månadens läsarstatistik. Men den gav  samtidigt ingången till följande text där jag tänkte vrida och vända lite på det här med ”kvantitet” och ”kvalitet”, vad man skall eftersträva av dessa två och om den ena alltid är bättre än den andra. Är dom omöjliga att kombinera och i så fall varför? Vad är det vi vill ha egentligen? Nog? Eller mer än nog? Eller bara mer och mer?

I den av mig nyss lästa (lyssnade), fjärde boken om kommissarie ”Gunnar Barbarotti”, ”De Ensamma” av Håkan Nesser (se förra inlägget) är en av frågeställningarna om vi skall stäva efter ”Lycka” eller ”Mening” i livet och den frågan är väl i alla fall en avlägsen släkting till den om ”kvantitet eller kvalitet”. Jag är övertygad om att vi kan få nog av saker i livet, frågan är väl bara hur mycket ”nog” är och om vi har förmågan att någonsin bli nöjda. Att lycka alltid är det samma som pengar betvivlar jag starkt (SvD)

I såväl människor som alla andra djur finns en djupt rotad och nedärvd drivkraft att alltid förbättra vår situation. Det är utvecklingsfientligt att påstå annat. Vi vill och vi skall alltid sträva efter att få det bättre. Om detta är det samma som mer av allting eller alltid det samma som högre ”ekonomisk” standard, att ständigt kunna köpa fler och mer av allt, det är en helt annan fråga. Efter att ha bott i Kina över ett år och besökt landet flera gånger är jag otroligt imponerad av den ekonomiska utvecklingen där.

Att kineserna under det senaste decennierna fått aningen större personlig frihet och en, generellt sett, mycket större kunskaps- och medvetande-nivå är tveklöst. Den materiella standarden är i (stora delar av) Kina högre än i delar av Europa. Inflyttningen till städerna är enorm, i städerna finns arbeten som ger löner som i sin tur ger möjlighet att skaffa sig det som var omöjligt bara för några decennier sedan. Men är det enbart positivt? Alltid, för alla och på alla sätt? (DN)

Innebär högre lön & högre materiell standard alltid lyckligare kineser?

Nu ska ingen ingen inbilla sig att undertecknad inte är en överkonsument. Här har det konsumerats ska ni veta. Förutom det verkligt nödvändiga har jag konsumerat musik, böcker, resor, ”upplevelser” och inte minst mp3-spelare, mobiltelefoner, datorer och annat ”absolut nödvändigt” för att överleva i informationssamhället. En hel del av detta dessutom mer än genomsnittsmedborgaren.

Hur svårt är det inte att hålla isär vad det är man helst vill ha från det man mest behöver? Ni vet det där ”usch, jag känner mig lite deprimerad. Jag köper en CD, ett par skor eller entrådlös digital pruttmaskin så blir jag nog gladare”. Det gäller att ligga på topp, eller hur? Nej, självbedrägeri är väl kanske inte en av människans svagaste egenskaper och det gäller ju att vinna, att komma först till ”målsnöret” (!?)

Det gäller vinna, att bryta målsnöret först…………..Målsnöret?

Men herregud, det är väl klart att vi måste köpa saker. Alternativen skulle ju vara att tillverka själva (inte alltid möjligt), jaga, fiska och odla (sällan möjligt) eller att stjäla (inte bra). Det som jag hänger upp mig på är att det här att köpa, köpa nytt och köpa mer har fått grepp om oss. Inte nog med att vi uppmanas av producenterna att hela tiden köpa, handla och konsumera mera så har nu politiker och samhällsfunktioner börjat hävda att detta inte bara är kul, utan nödvändigt. Slutsats: Den som köper mest är bäst. Eller?

Finns det verkligen inget annat som är värt något än det som kan sättas en ”extrapris-lapp” på? Det är klart att det gör säger jag och säkert ni också. Men hur ska vi värdera sådant som kärlek, vänskap, lycka, mening? Hur mycket är en oplockad kantarell värd, en havsbotten som inte är genomborrad av en oljeborr, en ännu inte slaktad val eller ett osmält isberg som de flesta ändå aldrig får se? Är det helt värdelöst ända tills det går att omvandla till en säljbar produkt? Vad kostar det i så fall? Vem skall ”betala”?

Osmälta isberg, oplockade hjortron, vänner, oskjutna vargar. Värdelöst?

Skillnaden mellan hur unga (18-29 år) och äldre röstar är markant (A SvD expr svt DN AB). Kan detta ha något att göra med att unga har minst ”3.000 meter hinder” att springa innan dom når målsnöret, till skillnad från oss lite äldre som bara har ett kort ”100-meters-lopp” dit? Är det så att många yngre är mer intresserade av hur det kommer att vara att leva i framtiden än av att få ytterligare en 100-lapp i plånboken? Frågan aktualiseras i stor studie:(GP DN SvT AB)

Om det beror på något annat har jag ingen aning om, men för alla yngre, mina barn-barn och resten av världens barn skulle det i så fall vara en strimma av hopp. Själv har jag under mina levnadsår konsumerat mer än jag behövt göra, under många år flugit kors och tvärs utan att klimatkompensera, suktat efter den senaste programuppdateringen m.m. Jag har ett solkigt samvete för den värld jag lämnar efter mig. Min skuld kunde varit större, men den kunde absolut varit mindre också.

Varsågod barn och barn-barn, stafettpinnen är er.

Men som sagt, även om vi absolut kunde vara lite mer eftertänksamma med vår konsumtion, köpa färre onödiga saker för att skona miljön, köpa färre saker som måste transporteras  och därmed förbruka massor av energi som måste borras upp ur havets botten för att sedan släppas ut som kolväten i atmosfären, lägga minst lika mycket energi på livskvalitet som på falskt ångestdämpande prylar, mode och annat och oftare försökte se kvaliteten och värdet i det som inte är prissatt i pengar så måste vi naturligtvis fortsätta köpa saker.

Men det finns ju flera olika sätt att köpa saker på och det måste inte bara vara tråkigt och dyrt för att även det skall bli lite roligare. Till sist kommer en liten video om shopping som dessutom propagerar för att köpa ”Fair Trade-varor”, alltså produkter som producerats på ett sätt så att inte de som befinner sig först i produktionsledet blir allt för utnyttjade. Mer ”Fairtrade” (SvD GP), mer miljövänliga produkter och mer livskvalitets innebär, om inte en helomvändning, så en underbarare framtid för nästkommande människor och att vi andra kan bryta ”målsnöret” med ett renare samvete.