Under det år jag bodde i de tibetanska delarna av Kina (läs mer om det här och här) så var det naturligtvis ibland sådant jag saknade. Jag saknade färre saker än man skulle kunna tro och nu när jag inte är där längre är det mycket jag saknar där borta. Men jag saknade ofta sådant som någorlunda fräscha toaletter, att kunna prata med folk och fisk. Just det fisk.

Nu får man ju vara osedvanligt dum i huvudet om man åker till Tibet för att man vill ha just fisk och så dum är inte ens jag. Men det tog ett bra tag innan jag insåg att fiske inte är något tibetaner ägnar sig åt och att det, i stort sett, inte finns några restauranger i området som serverar fisk. Det beror ju delvis på det geografiska läget, det finns ju t.ex. fler fiskrestauranger vid Medelhavet (än så länge i all fall DN, SvD svt GP), än det finns i t.ex. Centralafrikanska republiken.

Nix fisk i öknen

Men det finns även en mycket gammal traditionell orsak till att tibetanerna inte äter fisk. Tibetaner är ju Mahayana-buddhister och tror på reinkarnation och anser därför att en död kropp bara är ett skal eller den ”farkost” vi färdats i genom livet och som när vi dött är tom och utan värde. Ceremonierna runt den döde innan själva begravningen består av många invecklade ritualer som jag själv har sett på nära håll. Själva begravningen var jag som icke tibetan dock utestängd ifrån.

”Begravningen”, eller vad man ska säga, kallas ”Jha-tor” och det betyder ordagrant ”allmosor till fåglarna” och går till så att kroppen förs till en plats i bergen där man tar ur inälvor, muskler och allt annat och därefter krossar skelettet tills allt är tillräckligt litet för att gamar och andra fåglar skall kunna äta upp alltihop. I vissa fall utförs samma procedur vid ett vattendrag där allt resterna istället kastas i vattnet. Kropparna blir alltså fågel- eller fiskmat och tibetanerna vill inte riskera att äta sina förfäder och äter inte fisk. Dom äter inte vilda fåglar heller. Läs mer om tibetanska begravningar här

”Jha-tor”, tibetansk begravning

Jag tycker själv det är hur spännande och intressant som helst med olika traditioner och främmande kulturer men det verkar det ju finnas många som inte gör, så många som kan tänka sig att rösta på rasistiska Sverigedemokraterna. ”Döden” är dessutom ett av de tabun vi har kvar här i Sverige, möjligen tillsammans med att tala om vilket parti vi tänker rösta på (AB). Men ordet ”döden” använder vi glatt lite hur som helst.Vi talar om att ”telefonen är död”, om ”döda vinklar”, ”döda pixlar” och annat. Det blir nästan lite komiskt om man byter ut ”död” mot ”levande” i dom här orden.

Ett begrepp som har dykt upp i media senaste tiden är ”festival-döden”. Hultsfreds-festivalen gick i konkurs, Arvika-festivalen går på knäna och Möllevångs-festivalen lägger ner. Här går det utmärkt att byta ut ”död” mot ”levande”. En levande festival är precis vad alla festivalbesökare önskar sig. Den mest levande festival jag vet och dessutom den trevligaste och mest upplyftande är Urkult (ÖA Dagbladet svt) i Näsåker dit jag själv ska upp och hjälpa till torsd–sönd den här veckan och att bara få uppleva Theresa Andersson igen är värt hur mycket som helst. Läs om förra årets Urkult här och här.

Ångermanälven sedd från festivalområdet. Den miljön med musik, oslagbart

I år går överskottet från Urkult till den fantastiska organisationen ”Clowner utan gränser” som åker runt och roar barn i flyktingläger och på andra ställen där det verkligen inte finns så mycket annat att skratta åt. Man kan tycka att det är viktigare att dom får mat, vatten och sjukvård än att dom får se en clown och det är det också. Det är naturligtvis inget alternativ utan ett komplement som möjligen kan ge barnen lite livsvilja tillbaka. Hur ska dom annars ens orka och vilja leva?

Att ha precis så mycket som krävs för att inte dö är en förutsättning för att kunna leva, men knappast det samma som att ha ett liv. Det gäller inte enbart barn i utländska läger utan i allra högsta grad flyktingbarn som kommer hit också. Att vi har resurser att (i bästa fall) ge dom en säng och mat innebär inte att vi ger dom ett liv här. Det krävs mer än så. Förresten är det väl en hel del av oss andra som ibland skulle fundera över om vi också bara ”är levande” eller om vi och våra barn faktiskt har ett liv också. (AB svt)

Det är för många, både vuxna och barn som behöver ett roligare liv

I stort sett alla partier pratar vitt och brett om att vi måste arbeta mer och öka den ekonomiska tillväxten så vi får ett ”bättre liv”. Som om ekonomisk tillväxt vore den enda grunden till lycka. Så är det naturligtvis inte. Det har gjorts otaliga undersökningar på hur många procent av befolkningen i olika länder som anser sig vara lyckliga och om man undantar katastrofdrabbade länder och länder i krig så är procenten ”lyckliga” ungefär lika stor i alla länder. Oavsett ekonomisk utvecklingsnivå. I Sverige fick vi först långt in på 1900–talet lagar som förbjöd barnarbete (GP DN), lagar som hämmat den ekonomiska tillväxten men ju definitivt är en utveckling framåt.

När jag växte upp var det möjligt för en av föräldrarna att försörja hela familjen, det var inte alls bra att det alltid var kvinnan som fick stanna hemma eftersom det hindrade kvinnornas möjlighet till att vara likvärdiga med männen, utveckla sina egna kompetenser och intressen och gjorde dom ekonomiskt beroende av en man. Men bortsett från det så har den enorma ekonomiska tillväxt vi haft under 50 år ju inneburit att det idag är näst intill omöjligt för en familj att få det att gå ihop ekonomiskt utan två heltidslöner. Hur gick detta till?

Det är kanske kul att vara rik, men är det den enda lycka som räknas?

Det är naturligtvis förmätet att underskatta hur otroligt mycket en tusenlapp eller mer skulle betyda för ofattbart många, både i Sverige och på andra ställen. Men ni måste försöka förstå att det inte är det jag vänder mig emot. Väldigt många skulle verkligen behöva mer pengar. Men det är mycket en fördelningsfråga och det är därför vansinnigt frustrerande att veta att det samtidigt finns medmänniskor som beställer flera flaskor dyr champagne och häller ut mer än hälften, eller beställer 50 hamburgare och kastar 49, bara för att demonstrera sina ekonomiska möjligheter: (DN AB exp). Har man för mycket pengar finns bättre sätt att göra av med dom (GP DN Sydsvenskan SvD)

Det är inte en kul grej. Det är höjden av förakt. Är det detta (och för den delen annat mindre spektakulärt) som är drivkraften för den ekonomiska tillväxten så vill i alla fall jag helst kliva av tåget på nästa station. Det finns ett citat av Soichiro Honda: ”Livets värde kan bara mätas i antalet gånger man blivit berörd ända in i själen”. Kanske är det så. Det är i alla fall en bättre mätare på livets värde än summan på ett saldobesked. Naturligtvis måste vi försöka öka våra tillgångar, inte minst eftersom vi blir allt fler, men det handlar som sagt väldigt mycket om fördelningen av tillgångarna också.

Jag ska också säga att det kanske finns några av oss som inte kan bli lyckliga på andra sätt än att genom att ha obeskrivligt mycket pengar och det är ”fine” med mig så länge dom inte är ”stulna” från andra på ett eller annat sätt. Jag vill bara väcka tanken om att det faktiskt finns annat som kan göra oss lyckliga och undrar lite vart dessa frågor tog vägen i den politiska debatten? Jag vill förresten också gärna ha mer pengar, men jag vill helst av allt vara lycklig och jag är inte helt säker på att det alltid är samma sak.

Tibetanska buddhister ger inte mycket för materiell rikedom, den del av oss som (enligt deras tro) lämnar när vi dör har inga materiella rikedomar med sig. Allt som finns kvar är minnet av hur vi var, hur vi betedde oss och vilka spår och minnesbilder vi lämnat efter oss. Jag är inte ett dugg religiös, men vill bli ihågkommen för vad jag gjorde och inte för vad jag hade. Det är liksom mer värdebeständigt.

Hur mycket pengar vi än stoppar i så går tiden ut.

Det är så mycket lättare att mäta värdet på indraget kaffe för de äldreboende än att mäta värdet på ett kärleksfullt bemötande från personalen, det är lite det jag far efter. Att allt bra inte alltid kan mätas i pengar. Trots det verkar vi ha låst oss vid att ekonomisk tillväxt är den allenarådande vägen till ett bra liv. Själva termen att ”tjäna pengar” låter lite som att ”tjäna sin herre” och att ”tjäna pengarna” var väl kanske inte riktigt det jag drömde om en gång.

Nu ska jag packa mitt tält och ta mig upp till fyra dagars musikalisk och mänsklig glädje i Näsåker. Det blir ett härligt mentalt reningsbad från allt, omgiven av musik, skogar, älvar, lyckliga barn och vuxna. Ordet ”festival” kommer ju förresten från ”festi vale”, farväl till fastan och är släkt med ursprunget till ”karneval”, ”carne vale” som betyder ”farväl till köttet” och det kan ju få anknyta till inledningen av det här splittrade inlägget. Vi kan väl sluta med ”Ola Magnell” och hans låt ”När jag en gång dör” så får vi med ”döden” en gång till också. Klicka och lyssna: