Själv har jag aldrig befunnit mig djupare ner i havet än ungefär 70 meter under ytan, det var utanför ön Kanuhura på Maldiverna. Från topp-revet på 5 meters djup ner till 20-25 meter visar Kanuhuras ytter-rev upp ett imponerande undervattensliv, men på 70 m djup finns inte mycket intressant att se. Inget ointressant att se heller. Men det finns otroligt spännande och fascinerande livsformer mycket djupare än så, ta bara ”Dumbo-bläckfisken” (Grimpoteuthis) njut av den fantastiska krabaten här. Den lever på så stora djup att sannolikt ingen av oss någonsin får se den ”live”.
En annan helt förunderlig sak, nu i den botaniska världen, är nattblommande kaktusar, så kallade ”Selenicereus”. De här kaktusarna växer oftast i Centralamerikas ökenområden och har otroligt vackra, stora vita blommor. Inte nog med att dom växer i områden där det för det mesta människor aldrig vistas, dessutom blommar dom enbart på natten och det bara en enda natt om året. Vad är det då egentligen för mening med graciösa ”Dumbo-bläckfiskar” tusentals meter ner i havsdjupet och kaktusblommor som nästan aldrig blommar? Ja, det kan man ju undra.
Kaktusblomman ”Selenicereus” blommar en enda natt om året
Vad ska det vara bra för med en massa växter, djur och annat som man ändå aldrig får se? Inte har vi kommit på något nyttigt med dom heller. Men måste allting vara så förbannat nyttigt för oss? Måste allting alltid utnyttjas till något och måste det gå att göra vinst på det för att det skall ha ett värde? Eller kan något faktiskt ha rätt att finnas till ändå och dessutom trots att vi kanske aldrig ens får se det? Det kan väl få finnas några saker som inte alla måste se hela tiden och som inte är garanterat lönsamma. Att allt i naturen har en funktion, om än inte för just dig och mig, det är det ingen tvekan om.
Jag kan inte låt bli att tänka på det där när jag läser om hur alla människor som, av en eller annan anledning, inte kan utnyttjas till något ”produktivt” skall värderas lägre än andra och hur alla ”kvasi-kändisar” som syns i media hela tiden, ofta utan att presterat ett dugg, på något vis skulle vara ett mer ”värda” än alla som aldrig syns för andra än den närmaste kretsen, familjen och vännerna. Man kan ibland få känslan att det som inte syns det finns inte, eller inget är att räkna med. Vad man ser är naturligtvis beroende av vad man vill se, hur och var man tittar någonstans. Det är ju t..ex. svårt att se hur man ska minska antalet trafikolyckor om man inte tittar på orsakerna utan på helt andra saker.
”Just nu kan jag inte se några snabba, enkla lösningar”
En som verkar ha lite svårt för just det här med trafikproblemet är kommunikationsministern Åsa Torstensson. Trots att Sverige, sedan Albanien som näst sista europeiska land införde regeln, är det enda landet i hela Europa som inte kräver handsfree när vi pratar i mobilen och kör bil, så har kommunikationsministern inga planer på att Sverige ska följa resten av Europa. Hennes ”argument” är att hon kommit fram till att det är själva samtalet och inte det att man samtidigt som man pratar har ena handen helt upptagen av annat än bilkörning som är problemet. Eeeh…jaha…okej?? (ViB GP AB DN Syds)
Man undrar ju dels hur resten av Europas c:a 50 stater har resonerat när dom kom fram till att regeln var bra och man undrar om Åsa Torstensson enbart tror det finns automatväxlade bilar på våra vägar. Vad tror ni? Men trots att hon, Åsa Torstensson alltså, kanske inte är den ”vassaste kniven i Alliansens knivlåda” så är det svårt att förstå hur hon kan låta bli att se ett samband mellan distraktionen av avancerad mobilanvändning under bilkörning och nedsatt koncentrations- och reaktions-förmåga. Om det skulle rädda ett enda liv är det värt det. Eller måste det kanske rädda livet på någon vi känner?
Men nu blev det visst en rätt ordentlig utvikning från ämnet här (Åsa Torstensson blev visst ett ”stick-spår”, (lol)). Det jag egentligen var inne på var ju det här med värdet av sådant vi inte ser eller som vi kanske inte ens känner till. Egentligen är det kanske värre än så när jag tänker efter. Det var ju uppenbarligen så att när det gällde vår vilja att engagera oss i hjälpverksamhet så var vi mer villiga att skänka pengar till tsunami-offren i Thailand än till offren i Indonesien, trots att det dog mer än 20 gånger så många där. Thailand känner vi till, har kanske varit i själva och hade kanske dessutom tänkt åka till igen. Men vi kan ju inte påstå att vi inte visste att Indonesien fanns, eller att Pakistan gör det nu (DN)
Det är kanske inte alltid optimalt med ”frivillig” hjälp, när var och en får välja hur mycket som ska skänkas och vart det skall gå. Det är underbart att vi är solidariska, men det är bra att det finns organisationer som fördelar pengarna ”rättvist” och dit behovet är störst. En parallell till det här är faktiskt skattefrågan, hur mycket av ”våra” pengar som skall gå till skatt och hur pengarna skall fördelas. Jag har en rätt stark känsla att om var och en hade helt fria händer så riskerar områden med stort behov att inte få, eftersom det inte är områden som inte ”syns” så mycket. Har ni förresten inte sett den här underbart roliga videon så ge den 8 minuter:
Det där är naturligtvis också sant, att en del ”välgörare” ser sin insats som ett sätt att framhäva sig själv eller, när det gäller välgörenhetsgalor, att ”promota” en ny platta. Jag tycker inte det är helt ”fel”, även om man kan diskutera det moraliska, men det viktiga är pengarna kommer in och att politiskt och religiöst oberoende organisationer fördelar pengarna. Annars riskerar de som har synts mest att få mer än de som behöver mest och trots att det är näst intill omöjligt att vara helt rättvis så vore i alla fall inte det rättvist.
”Hemmablind” brukar man kalla det när man inte riktigt kan se vad som är bra och vad som är dåligt i den egna närmiljön, vad man kallar det när man bara ser och bara bryr sig om det man har runt omkring sig själv det vet jag inte, men inte är det ”solidaritet”. Frågan är hur lång tid det skall behöva ta innan vi människor begriper att nationsgränser bara är linjer ritade på en karta, att de flesta problem vi ställs inför är globala och att ”vår värld” inte begränsas av något annat än atmosfären som omger vår sköra planet (Arb E DN svt)
”The sky is the limit”, vår gemensamma gräns mot evigheten.
Nej det vi själva kan se och ta på är inte det enda som finns och det som vi kan se just nu, i det här ögonblicket, är inte det enda som är viktigt. Under tusen och åter tusen år har vi människor kunnat göra våra misstag, göra fel val, handla helt uppåt väggarna felaktigt och fatta fel beslut, men efterkommande generationer har hittills kunnat korrigera allt någorlunda. Vi har ju själva varit tvungna att ta hand om en hel del skit, både verklig och sådant som bara skitat ner vår förmåga att se verkligheten klart och tydligt. Men idag har vi nått en punkt där våra felsteg och våra beslut, p.g.a. vår höga tekniska utveckling, får konsekvenser som är väldigt mycket besvärligare för efterkommande generationer att korrigera.
Klimatförändringen är ett av dessa områden, utfiskandet av världshaven och utsläppen i dessa hav, avfallet från kärnkraften, utsläppen av CO2 i atmosfären, utplåning av regnskogsområden och väldigt, väldigt mycket mer är inget kommande generationer kan lösa med bara ett fingerknäpp (DN GP). Om det är något som vi inte kommer att få se så är det framtiden, så den kan vi väl lämna åt sitt öde, i sann självisk, ignorant och total-egoistisk anda. Eller? Skall vi fortsätta måna om oss själva tills vi är borta? Eller kan vi vidga våra perspektiv och låta det gälla medmänniskor som lever just nu, men på andra platser och till de som är våra arvtagare? Det finns många som upptäckt allvaret i frågan (SvD), men det behövs fler som gör det i beslutande organ och församlingar.
Vi eller dom i framtiden? Eller vi och dom?
Om ni har läst ända hit så betyder ju det att att ni har sett den här bloggen. Om det dessutom betyder att jag som skrivit finns det vet ni naturligtvis inte, mig har ni ju inte sett. Ni får väl helt enkelt försöka tro på det ändå. Eller låta bli, det är verkligen inget viktigt, det finns annat som inte syns, som faktiskt är viktigt. Vi har sluppit väldigt mycket tack vare våra för-fäder och för-mödrar (okej, vi har fått rätta till en del också), men låt oss inte kasta bort stafett-pinnen nu. Nu, eller senast på söndag finns det en chans att påverka framtiden i ena eller andra riktningen. Gör det! Det kommer att synas och skillnaden mellan alternativen kommer att synas mer i framtiden än i plånboken (Syds AB).
Själv ska jag försöka att också ta hänsyn till allt och alla jag inte kan se när jag lägger min röst på söndag. Inte en enda av oss kommer att ta sig igenom livet utan ett antal klavertramp, saker som skulle ha kunnat gjorts på ett annat sätt, inte sällan ett bättre. Men att handla lite fel och göra lite fel är att vara människa. Att medvetet göra fel, eller medvetet strunta i att göra rätt är svårare att förlåta. Det finns mer än vi kan se, nu och framför oss. Även bakåt, även om just det handlar mer om att inte minnas än att inte ha sett. ”Never make that same mistake again”, sjunger Ruth Brown här i underbara ”Looking back”:
Från ett påhittat paradis 
Angående detta med mobiltelefon och bilkörning.
Att många andra länder infört krav på handsfree betyder inte de har bevis för att handsfree i någon större omfattning minskar risken för olyckor i samband med telefonsamtal. Forsking har också visat att huvudproblemet är själva samtalet, inte det faktum att föraren har en hand upptagen och därför kan det vara ett slag i luften att införa krav på handsfree. Tvärtemot är det ju så att problemet att köra med enbart en hand (särskilt i manuellt växlade bilar) kan få många oerfarna förare att stanna eller skjuta upp samtalet när det inte passar med körsituationen. Med handsfree däremot så är det troligt att även oerfarna förare pratar vidare i telefonen oavsett hur krävande trafiksituationen är eftersom den kan tro sig ha full handlingsförmåga.
Vad är då skillnaden mellan att prata med någon i mobiltelefon via handsfree och att prata med någon passagerare i bilen? Utan tvekan utgör även passagerare en störfaktor när samtal pågår under färd, men den så viktiga skillnaden är att passagerare i bilen har den information som krävs för att kunna anpassa samtalet efter trafiksituationen och därmed oftast har vett nog att frigöra föraren från samtalet när trafiken kräver förarens fulla uppmärksamhet. Personen i mobiltelefonen kan betydligt oftare komma att uppta mycket av förarens uppmärksamhet just när denna borde avsätta all uppmärksamhet på trafiken för att undvika en potentiell olycka.
Så visst kan handsfree i vissa situationer vara säkerhetsfrämjande, men jämfört med totalt telefonförbud vid bilkörning så är det ett rejält slag i luften.
Svar till Hydrazine:
Jag håller fullständigt med om att hands-free pratande i mobiltelefon i många fall kan vara lika distraherande för bilkörningen som att prata i handhållen telefon. Exakt hur stora skillnader det innebär i ”störningsgrad” har även visat sig vara svårt att definiera i de forskningsresultat som bl.a. genomförts av UNIVERSITY OF CALGARY (C.E.R.L.) Effects of Cellular Telephones och
HUMAN FACTORS NORTH INC. Se ref:
http://www.ama.ab.ca/images/images_pdf/FinalReport_CellPhones4.pdf:
Jag kan, ur trafiksäkerhetssynpunkt, därför tycka att det vore optimalt att minimera även pratande i handsfree. Men faktum är att det vid hanterandet av handhållna mobiltelefoner tillkommer ytterligare moment som distraherar, som exempel kan nämnas: att hitta telefonen när det ringer, att kasta en blick på displayen, att läsa ev sms och mms och inte minst som jag tog upp i inlägget, att en hand är upptagen
Att alla bilförare, i alla situationer, skulle köra lika obehindrat med en hand upptagen är ett lika verklighetsfrämmande antagande som att många bilförare skulle stanna bilen när det ringer bara för att dom inte har handsfree. Tror du på fullt allvar att det är så?
Du har helt rätt i att samtal med passagerare kan vara såväl mer som mindre distraherande. Men det vore trots allt drastiskt att gå in och förbjuda passagerare ur trafiksäkerhetssynpunkt.
Jag har fortfarande svårt att se att den svenska slutsatsen (Åsa Torstenssons) skulle vara ett steg i rätt riktning mot ökad trafiksäkerhet. Ett steg i en helt annan riktning än Europeiska transportsäkerhetsrådet (ETSC) hela resten av Europa, Australien, flera stater i USA & Canada, Kina och ett 40-tal andra länder redan fattat. Dessutom går beslutet stick i stäv med Motormännen
Att samtalen i sig är den största distraktionen är otvivelaktigt sant, men att det på något sätt skulle vara mer trafiksäkert att prata i handhållen mobil än i handsfree, det får du nog försöka övertyga någon annan än mig och hela europas samlade trafiksäkerhetskunskap
Jag kan naturligtvis inte tala för någon annan än mig själv, men personligen så är jag absolut benägen att avbryta ett telefonsamtal i min handhållna mobiltelefon just för att det är praktiskt svårt att i krävande situationer köra med enbart en hand ledig för manövrering av bilen med manuell växellåda. I till och med mindre krävande situationer skulle jag inte heller tänka tanken att plocka fram min telefon och svara om den ringer eller läsa ett SMS om det dimper ned, men med handsfree så skulle tveklöst risken att jag svarar när det ringer öka. Ytterligare ökar risken för att bilförare engagerar sig med distraherande telefonsamtal och SMS:ande vid körning oavsett trafiksituation om bilen är utrustad med automatisk växellåda.
Vad gäller Motormännens åsikt i frågan så får jag känslan att deras främsta argument för krav på handsfree är att EU infört krav på handsfree trots att forskning visar att sjäva samtalet medför den absolut största delen av den risken och SMS-skrivande utgör en ännu större risk.
Jag noterar vidare att Maria Spetz på Motormännen i din länk antyder att krav på handsfree inte minst skulle motiveras av att risken för olyckor enligt forskning ökar 23 gånger när man SMS:ar vid körning. Detta som om handsfree skulle ha någon som helst påverkan på bilförares benägenhet att SMS:a under körning eller att SMS:ande skulle kunna jämnställas med den låga tillkommande distraktion som en handhållen telefon medför jämfört med handsfree vid telefonsamtal. Nog för att SMS:aren också har en hand upptagen på telefonen, men den viktigaste faktorn för riskökningen är att blicken i stor grad avleds från trafiken.
Om majoriteten av alla, eller ännu hellre alla bilförare (och för övrigt cyklister, gångtrafikanter, mopedister och andra trafikanter) hade den attityd du har, att t.ex. stanna för att prata i en handhållen mobiltelefon, om fler hade denna attityd och inställning till säkerheten i trafiken så är jag övertygad om att det skulle betyda mångdubbelt mer än ett förbud mot mobilprat under bilkörning.
Sunt förnuft är väldigt underskattat många gånger och ibland lite väl sällsynt. Kanske är det därför trista regler ibland blir nödvändiga.
Vi är ju absolut båda ute efter att minska trafikolyckorna så mycket det bara går, även om vi har små olikheter när det gäller hur vi skall nå dit.
Ibland är det, inte minst i dessa val-tider, underbart att veta att det i vissa frågor inte finns skillnad på vad som är målet.
Det var trevligt att du bemödade dig med att kommentera.
Kommer att tänka på en visa av Olle Adolphson: Okända djur. ”många är långa och svåra att fånga, andra dom syns inte men finns ändå…”
Ett liv vid sidan av rampljuset är också ett liv, och det kan nog dessutom vara nog så lyckligt…:D
Att tänka sig att det finns växter och djur (och andra ”kreationer”) som vi aldrig kommer att känna till känns som en tröst. Då måste det vara tillåtet att finnas för sin egen skull – utan att vara produktiv när man inte kan….