Jaha, då var vi inne i oktober som av namnet (”åttonde månaden”) att döma ligger lika fel i ordningsföljd som förra månaden (sept=sju) som nästkommande av årets månader fram till nyår (novo=nio, deci=tio). Men det bryr vi oss förmodligen lika lite om som att ”lördag” kommer av ordet ”lögaredagen”, av löga=tvätta sig, för visst har det väl hänt att vi tvättat oss på andra dagar också ibland. I Finland kallas oktober förresten ”lokakuu” (ungefär den ”smutsiga månaden”) och på nordsamiska säger man ”skábmamánnu” som betyder något i stil med ”första månaden när solen aldrig går upp”.

Just oktober är annars en lite halvtråkig månad, i alla fall här på våra breddgrader, men den innehåller ett antal udda bemärkelsedagar att fira för den som vill lätta upp det hela med lite firande. I oktober kan vi nämligen fira t.ex. Räkmackans dag: 14/10, Gräddtårtans dag: 3/10, Kanelbullens dag: 4/10, Äggets dag: 12/10 och Fetaostens dag: 15/10 och varför skulle inte fetaosten ha sin egen dag när ”Anakin Skywalker” har sin egen tunnelbanevagn i Stockholm (Vagn nummer 2086)? Jag menar fetaost finns ju faktiskt i verkligheten och är dessutom en ljuvlig delikatess som kan njutas även av laktos-intoleranta som undertecknad.

Grattis! på din dag, den 15:e oktober

Det här med ”Kanelbullens dag” har fått en hel del uppmärksamhet i media och det är just en sådan där perfekt, udda och ”lite kul” nyhet som alla media väldigt gärna vill ha med för att lätta upp det annars rätt kompakta nyhetsflödet av ofta så negativa nyhetshändelser (SvD DN GP Syds). Undertecknad med sitt blygsamma skrivande här på den här sidan är en lika ”god kålsupare” på just det här och försöker allt som oftast få in lite text och bilder som lättar upp ibland lite ”tunga” ämnen.

När det kommer till just kanelbullar är jag faktiskt rätt svag i ”köttet” och även i ”anden”. I synnerhet om bullarna är nybakade och ligger där, varma och ljuvligt doftande vid sidan om en stor kopp härligt, nybryggt kaffe. Okej, jag är om möjligt ännu svagare för smaskiga wienerbröd och om jag nu hade haft en personlig kost-rådgivare, så hade jag varit väldigt tacksam om denna svaghet för kaffebröd stannade mellan oss. Jag har tagit mig långa sträckor för gott kaffe och gott kaffebröd under mina år i Asien.

Kaffe och wienerbröd på ett ”skandinaviskt café” i norra Thailand

Men någonstans inklämd mellan alla dessa gräddtårte-, fetaost- och kanelbulle-dagar rymmer oktober, i alla fall här i Sverige ”Barndagen” (SvD). FN har bett alla medlemsländer att införa en ”barndag” och i Sverige infaller denna den första måndagen i oktober. Hur många av er har läst minst lika mycket, eller mer, om ”Kanelbullens dag” som ni läst om”Barndagen”? Det är frapperande att en nybakad bulle får mer publicitet än världens barn. Hur mycket jag än tycker om såväl kanelbullar som fetaost så får jag en obehaglig känsla i bröstet när internationella barndagen får lika mycket publicitet som kanelbullen.

Varje gång jag får höra, läser om eller ser ett barn som far illa får jag en otäck känsla av att falla. Att jag, tillsammans med hela mänskligheten, faller ner i en allt mörkare och kallare avgrund. När en leopard kan känna ömhet inför en babianunge, ungen till en av leopardens naturliga dödsfiender (se förra inlägget) så är det helt obegripligt att vi människor, eller snarare då vissa av oss, kan behandla våra egna ”ungar” på ett så okänsligt vis. Inte sällan som förslavade barnarbetare, sex-objekt och som ”kanonmat” i idiotiska konflikter. Hallå…..fatta hur fruktansvärt det är! Jag blir så illa till mods att jag måste ta lite musik för att sluta skaka. Van Morrison här med ”Sometimes I Feel Like a Motherless Child:

Burmesisk barnsoldat på väg att dö, för vadå? Bild: REUTERS

Att internationella barndagen får ungefär lika mycket uppmärksamhet i media som kanelbullens dag är inte bara ”beyond tragic”, det är nästan något signifikativt för vår tid, där bullar kan få lika stor uppmärksamhet som utsatta barn med hjälp av duktiga reklambyråer och ekonomiskt stöd från socker-, mjöl- och jäst-producenter som ligger bakom  ”Hembakningsrådets” kampanj. Jag älskar som sagt bullar, allra mest hembakta, men tycker nog att våra barn kunde få mer uppmärksamhet. Kanske var sin kanelbulle också, eller ännu hellre lite hopp. Timo Räisinen ger barnen sitt stöd starkt i sin ”Fear no darkness promised child” här:

I slutändan handlar det, som alltid, om pengar. Ingen, eller i alla fall extremt få människor, skulle välja att lägga 10 kronor på en kanelbulle istället för att ge dom till ett behövande barn om bägge alternativen låg framför näsan på dom. Men nu är det bara så att de som sällan har något att avvara är de som alltid har lidandet mitt framför näsan och runt omkring sig, medan de som har mer ekonomiska resurser än någon rimligen kan behöva har helt andra saker framför näsan. Som t.ex. den här tårtan som kostade 11 miljoner kronor:

Tårta som kostade 1,65 miljoner US dollar

Kanelbullen är väl förresten en av de väldigt få ”typiskt svenska” ätbara saker vi bidragit med för att berika jordens kulinariska skatter. Vattgröt, kålpudding och brännesnuda är ju antagligen inget som det svenska köket lär få många kulinariska utmärkelser för. Men just kanelbullen lär ursprungligen vara en genuint svensk idé och lär ha uppstått någon gång strax efter världskriget, när vi här hade mer gott om smör, mjöl, socker och kanel än resten av världen. Men idag är den, om än i megalomani-version populär även i USA och som sagt den går att få tag i även i Asien.

För att nu undvika en massa infantila kommentarer från alla Sverigedemokrater och andra invandrarfientliga ”blogg-troll” vill jag gärna förtydliga att såväl kanelbullar, snus, ägg- och kaviarsmörgåsar och Lars Winnerbäck är saker jag ibland saknat nästan smärtsamt mycket under alla år utomlands. Men det finns minst lika mycket, om inte mer, av all världens fantastiska saker jag saknar när jag är i Sverige. Så kom nu inte med er löjeväckande retorik om att vi ska bevara kanelbullen, semlan, pepparkakan eller något annat för ”oss själva”. Den retoriken är bara så äckligt tyskt 40-tal.

”Därför kämpar vi, för bröd åt våra barn” Nazistisk affisch från 1940

Missförstå mig inte, jag har definitivt ingenting emot att kanelbullen eller feta-osten får sina egna dagar och att det finns något som kallas ”Hembakningsrådet” som lobbar för att vi ska baka mer hemma är en alldeles lysande idé. Det jag möjligen kan tycka är lite blekt i sammanhanget är att media uppmärksammat ”kanelbulle-dagen” lika mycket som ”barn-dagen”. Hela grejen med det här med speciella dagar är ju att sprida, öka och uppmärksamma något specifikt lite extra. Där tycker jag faktiskt det varit lite obalans den här veckan. Verkligen inte över hela linjen, men ändå.

Och vi andra, alla vi ”kanelbullens vänner”, kan vi göra något lite? Klart vi kan! Ett tips är att vi rotar fram alla idag helt värdelösa 50-öringar (inte 50-åringar nu för satan) och lägger dom i någon av alla de insamlingsbössor som finns (AB SvD DN svt) och kommer att finnas ett bra tag framöver för t.ex. den helt underbara och ovärderliga organisationen BRIS eller någon annan bra verksamhet. Nu ska jag barskrapa alla mina tänkbara gömmor efter 50-öringar och skänka dom till BRIS, men först ska jag ta en kopp kaffe och en riktigt god kanelbulle.

Värdelös för dig och mig. Men inte för andra.