Benrangel

Nu har det gått lite mer än en månad sedan valet och vi har fått några nya ministrar. Det blev ju lite cirkus förra gången, när det visade sig att några av de som skulle bestämma över oss hade ett och annat, mer eller mindre läskigt, skelett i sin garderob. Nu har vi i stället fått ministrar som alla antagligen varit ”bror- och syster-duktig” hela sitt liv. Det är ju inte alls bra om vi ska styras av en samling skojare, bedragare, lögnare, smitare och folk som bryter mot regler dom själva bestämt, men det får ju gärna vara en och annan som levt, åtminstone en liten stund, i den s.k. verkligheten.

Trogna läsare av den här sidan lär ju ha klart för sig min inställning till den politik som den nuvarande regeringen fört och planerar att föra, men jag undrar lite om det inte nästan är lika läskigt med bara ”vattenkammade samveten” och med sådana som var ”ordningsmän i skolan” i regeringen (helt oberoende av partifärg) än att dom har ett eller annat skelett i sin garderob. Det är väl redan från början ganska tveksamt om den som blir statsråd är särskilt representativ för oss andra och det är ganska uppenbart att den som uppnått vuxen ålder utan att ha ens ett litet ynkligt skelett i sin garderob inte är som de flesta av oss.

Säg ”Hej” till ett av mina.

Själv är jag rätt skeptisk till människor med snövita samveten och utan anmärkningar. Generellt är jag skeptisk till ”lyckade människor”, ”vinnare” och andra med för mycket framgång i livet. Det beror på flera olika saker och lite avundsjuka kan säkert vara en, men inte den enda och verkligen inte den största. Jag har bara lite svårt att komma på samma nivå om jag då och då hamnar i sällskap med dom där typerna. Ni vet, dom som ”seglat fram genom livet på en räkmacka” och aldrig har gått ett steg i skor som klämmer. Att det sedan finns mängder av människor med väldigt välförtjänt framgång, det är det ingen tvekan om, men det är en helt annan sak.

Jag, som vid en jämförelse med ”dom där”, väl får betraktas som lite lätt ”misslyckad” känner mig mycket mer hemma och bekväm med de som Leonard Cohen kallar ”Beautiful Losers”. Lite kantstötta, lite tilltufsade och lite stukade människor, som lever ett liv där det är en prestation bara att ta sig igenom dagarna och att dessutom orka upp till ytterligare en ny morgon. Om det sedan står ett eller annat skelett i garderoben då, det är inget man ens funderar över. Det finns definitivt många män som är sådana här ”vardagshjältar”, men vi är nog lite underrepresenterade i den där gruppen, i stort såväl som i smått, både på hemmaplan och globalt.

Lika lön för lika arbete. Bild: Jan Stenmark

Men tillbaka till skeletten i garderoben. Idag används ju ofta ett liknande uttryck: ”komma ut ur garderoben” om de som öppet erkänner att dom har en annan sexuell läggning än dom tidigare låtit påskina. Där är det väl kanske inte skelettet själv som kommer ut ur garderoben utan snarare kommer det ut tillsammans med sin ”ägare”. Nu har ju tack och lov den typen av ”sexuella skelett” avdramatiserats under senare år, t.o.m. bland riksdagsmän och det är nog ingen tvekan om att det påverkat den allmänna synen på homosexualitet positivt, så varför inte ta fram lite andra skelett i ljuset också?

Att vi använder just ”skelettet” som bild för det som är lite läskigt är kanske inte så konstigt. Det har väl att göra med att det påminner oss om döden, ett av våra få och sista tabun. Ser man ett sådant där benrangel på ett bokomslag eller en filmaffisch kan man ju ana vad det är för genre. Men samtidigt är det ju lite intressant att skelettet i sig ju inte har ett dugg med döden att göra, utan lika mycket med livet, eftersom vi alla har ett alldeles eget. Det blir ju inte så lite obehagligt om vi skulle gå omkring och tänka på att vi hela tiden går omkring med något läskigt inuti oss själva.

Dom där korslagda benknotorna och hålögda dödskallarna symboliserar väl annars mest pirater och hårdrockare, även om det för ett par år gick mode i de där symbolerna och det spred sig även till annat. Då var det inte ovanligt att man kunde få se dödskalle-mönster på allt möjligt som kalsonger, påslakan och t.o.m. på barnpyjamasar. Jag skall erkänna att jag själv har en skjorta med dödskalle-mönster hängande i garderoben, med största sannolikhet inköpt under ett anfall av 50-års kris, men idag hänger den tack och lov oanvänd och mest som ett sällskap till alla dom andra skeletten jag har där inne.

Alla helgons dag, som ju är den enda katolska helg som firas i Sverige (förutom av katoliker då) har väl på senare år mer tagits över av”Halloween” , en ”modern” form av den urgamla keltiska skördefesten ”Samhain” (liknande fanns även här (DN). När kelterna kristnades på 400-talet gjordes den hedniska ”Samhain” om till ”All Hallows Even” och tog sig sedan, med irländska emigranter, till Amerika där den blev det vi idag kallar ”Halloween” (GP DN). Jag har inte helt klart för mig om ”Halloween” går ut på Gud, godis eller gastar, men man brukar i alla fall se en hel del skelett den där natten. Rätt många dessutom ordentligt berusade.

Jodå, här har vi den där hålögda gynnaren igen.

I Mexico lär man istället fira ”Day of the dead”  som visst är ”Alla helgons dag” med inslag från de gamla indianska kulturerna innan spanjorerna kom dragande med sin katolicism. Det lär vara ett riktigt ”hallabaloo” när man firar att de döda kommer tillbaka till jorden för att hälsa på sina avkommor och ta med sig mat och annat som dom av någon outgrundlig anledning tycks behöva där i dödsriket. Man bakar därför ofta något som kallas ”Pan de muerto” (De dödas bröd) till de uppenbarligen utsvultna döingarna. Vill ni prova att baka detta själva så har ni receptet här (word.doc). Det är säkert godare än ruttna pumpor (DN Syds)

Jag kan tänka mig att alla dom här mer eller mindre kufiska och för den sakens skull säkert rätt roliga traditionerna hjälper till att avdramatisera döden och det är väl inte så himla dumt. Synd bara att en avdramatisering av något som är lika naturligt, och inte minst lika vanligt, som födelsen skall kräva en massa mysticism och annat som i alla fall jag har lite svårt att ta på fullaste allvar. Det kanske är dags att vi hittar på ett kul och lättsamt sätt att försöka avdramatisera döden även för sekulariserade människor som mig och andra. Nåja, det blir nog bra med det.

Jag kör den här bilden igen, konstigare än så här är det ju egentligen inte

Nu blev det så där igen, att jag skrev om Halloween innan det är aktuellt, precis som när jag i förra inlägget snöade in på snö innan det fallit en enda flinga där jag bor. Men verkligheten hinner nog snart ikapp, i bägge fallen. För att inte tala om den där döden, den lär ju otvivelaktigt hinna ikapp även den, även om den för min del absolut inte behöver skynda sig. Blev det lite läskigt nu tycker ni, med alla skelett och allt prat om döden? Okej, då tar vi väl och lättar upp det hela med lite lattjo musik i ämnet: The Moon-Rays med ”Skeleton in the closet” (ej att förväxla med svenska Magnus Carlsson & ”The Moon Ray Quintet)

Jag skrev ju i början att vi fått ministrar i regeringen som inte har några skelett i sina garderober men dom kan naturligtvis dyka upp nya under tiden dom sitter där i regeringsställning, från Sofia Arkelstens, moderaternas nya partisekreterare, garderob har det redan börjat rassla oroväckande (AB DN SvD svt GP Syds exp) och Anna Kinberg Batra, som inte är minister, men moderaternas nya gruppledare och ledamot av både Riksdagsstyrelsen och Utrikesnämnden, hon har allt ett litet skelett i sin garderob. Det är kanske inte det mest skräckinjagande man kan ha, men frågan är väl om det inte är ett av de allra dummaste:

Det här inlägget postades i Okategoriserade och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till Benrangel

  1. Bara Jag skriver:

    Att ha skelett i garderoben hör liksom till anser jag – bristen på skelett tyder mer på att man inte har företagit sig så mycket….. Rätt eller fel kan man ha delade meningar om.
    Det du skriver ang. vilka som representerar befolkningen i riksdagen är ganska intressant. Är det brist på ”liv i verkligheten” som gör att sjukförsäkringen ser ut som den gör? Eller att gamla dementa människor glöms kvar på toaletten? Har någon av våra folkvalda i regeringen någonsin tagit strid mot försäkringskassan? Eller ställt kommunen på sin mormors boende mot väggen?
    Min ”avoghet” mot glidare kan kanske tolkas som avundsjuka men jag kan med säkerhet säga att jag inte är intresserad av att byta. Att gå i motvind är en skolning man inte kan uppnås på annat vis…. Att känna ”med” är inte riktigt samma sak som att känna ”för”.

  2. hemimamma skriver:

    Mycket roande underfundigt inlägg… Tänk att något så läskigt finns inom oss själva…

    Tanken går osökt till Aliens och våra kulturella rädslor…

    Hemikramar

  3. Stattinskan skriver:

    Till skillnad från ”Bara jag” skulle jag gärna glida på en räkmacka emellanåt … Skeletten i garderoben minskar i antal, antagligen för att man plockar fram dem och avdramatiserar det hela med åren. Några står nog fortfarande där och skramlar … men nått ska man väl fylla garderoberna med också om man inte är någon mode freak ;-D
    Gomorron Peter

  4. Jag gillar verkligen din humor! 😀 http://www.solwarg.se

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s