Mellow Yellow

Nu börjar vintermörkrets förtrupper invadera norden så smått och jag har t.o.m. börjat ana julen som ”ugglor i mössan”. Jo, jag vet att det oftast heter ”ugglor i mossen”. Men eftersom, det ursprungligen danska, idiomet redan ändrats en gång så kan man väl ostraffat få göra det igen. Danskarna sade ursprungligen ”ulvar i mossen”, men när vargen utrotats helt i landet fick det ändras från från ”ulvar” till ”ugglor” och om vi inte passar oss och minskar vargjakten och klimatförändringarna här hemma radikalt så får vi snart själva ändra uttryck som t.ex. ”vargavinter” till…...ja vadå…..? ”Tok-snö-vinter” eller snart ”Våt-varm-vinter”?

Som vanligt ber jag om ursäkt lite för ”stickspåren” och gör ett vagt försök att disciplinera fingrarna på tangenterna att hålla sig till ämnet (vad det nu är). Jo, alltså, små föraningar om den stundande julhelgen har dykt upp som glimtar i höstmörkret. Jag talar inte om tomtar, dom kan man ju visserligen nu för tiden stöta på året runt och i de flesta sammanhang, inte minst i våra folkvalda, beslutande organ, men däremot har årets glögg i olika smaker dykt upp på systembolagets hyllor(SvD GP DN). 2010 års glöggsmak från ”Blossa” är den exklusiva, urgamla, orientaliska och gyllengula kryddan saffran.

Orientaliskt kryddad glögg,”typiskt svensk smak” / Montage: undertecknad

Det är intressant det här med färger? Att färger betyder så olika saker för olika människor och i olika kulturer? Många av oss har t.ex ”favoritfärger”, ibland kan det kanske ha att göra med vad som just för ögonblicket är ”årets modefärg”, även om det mycket oftare har med helt andra saker att göra. Jag antar att vilken färg vi tycker mest om, precis som allt annat vi ”tycker” något om, har att göra med våra erfarenheter. Ta t.ex gult, ”saffrans-gult”, ”sol-gult”, ”guld-gult”, ”piss-gult” eller för den delen vilken gul färg som helst, vad skapar det för olika känslor?

I det gamla kinesiska kejsardömet var gult en färg som ansågs så ”fin” att den endast fick användas och bäras av kejsaren och hans allra närmaste, medan man i USA använder ”yellow” som beteckning på en riktig fegis. För egyptierna symboliserade gult det som var evigt och oförstörbart och för aztekerna var gult symbolen för ”föda”, majs var ju deras viktigaste föda och vi, här i den ”upplysta” världen, har kallat asiater för ”gulingar”, trots att deras hudfärg ju är betydligt mindre gul än vad vår egen är blekt ”gris-rosa”.

Tillhörde vi svenskar nu den ”vita rasen”, eller var det den gris-skära?

Annars tycker jag att nog gult är en vacker och väldigt somrig färg som ger mig soliga och många somriga minnen i allmänhet och några specifika och väldigt speciella minnen i synnerhet. Om jag just nu här skulle associera ”gult” till något så framträder två väldigt olika minnesbilder starkt. Den ena lite mer ”andlig” och den andra i högsta grad ”köttslig”. Det ena jag spontant associerar med färgen gult är en väldigt gul klänning som bars av en australiensisk kvinna jag tillbringade en vecka tillsamman med i Asien för 10-11 år sedan. Det var, så att säga, en rätt köttslig” och minnesvärd vecka.

Det andra minnet av gult är också från Asien, närmare bestämt från den vackra staden Luang Prabang i Laos. En tidig morgon i januari, innan dimman ens hunnit lätta från de laotiska risfälten, tog jag en promenad och hamnade plötsligt mitt i en buddistisk ceremoni av något slag. Munkar i saffrans-gula mantlar, tusentals tända ljus som lyste gult medan dimman sakta gav vika och slutligen släppte fram det gula morgonljuset. Det var magiskt och är en morgon som nog först kommer att lämna mitt minne den dag livet lämnar mig.

Buddistmunkar utanför Luang Prabang, Laos

Att vi överhuvudtaget kan se gult beror ju på att gult ljus inte stimulerar våra ögons receptorer för ”blått” och bara det vore ju lite skönt om man kunde få det att göra det svårare att bli mottaglig för det vi kallar ”blå politik”. Annars är det naturligtvis inget fel på blått heller, den är kanske om möjligt ännu vackrare. Men nu var det ju gult det gällde och frågan är naturligtvis om en färg egentligen betyder något alls och inte bara är yta på samma sätt som utseende och där vet vi ju att allt sitter i betraktarens öga, eller kanske snarare hjärna.

Det skall visst finnas en terapi-form som kallas ”färg-terapi” där man uppenbarligen utgår från att olika färger påverkar och stimulerar vissa funktioner och känslor hos oss förvirrade människor. Om färgen gult hävdas det där att den: ”stimulerar sinnena och gör tankarna klarare, lindrar depressioner, underlättar matsmältningen och ökar kunskapslusten, förstärker minnet och det logiska tänkandet samt inlärningsförmågan”. Det där är något jag varken kan bekräfta eller dementera, men kanske är ändå just sol-gult inte direkt ilskans och hatets färg.

Är det det gula som gör att man inte tror kaninen? Eller är det leendet

Om vi återgår till det här med den vita vintern så är väl brist på färg just ett av de allra tydligaste tecknen på vinter här uppe i Skandinavien. Okej, enstaka timmar, enstaka dagar kan vi ha lite tur och få se en blå himmel med en lågt stående, gul sol. Men annars är det väl ganska färgfattigt överallt i naturen och kanske är det därför vi har en sådan benägenhet att ösa på med såväl tomte-rött, julgrans-grönt som annat färgglatt inomhus, under den här annars ganska så färgfattiga årstiden. Så absolut, ett litet glas med riktigt het, saffransgul glögg är nog inte fel som tröst i vintermörkret.

Bara vetskapen om att man inmundigar en dryck bland annat bestående av världens mest exklusiva krydda kan ju även det sätta lite extra guldkant på vinternatten (SvD). Jag har kollat med ”Blossa” och dom har köpt in hela 42 kg saffran till årets årgångs-glögg och med tanke på att det går åt 150.000 saffran-krokusar (Crocus sativus) för att få ut ett kilo saffran och att priset på saffran är över 35.000 kr/kg, så inser man att det ligger dels en massa pengar, många blommor, men framför allt en massa plockande, bakom. Man kan anta att de som plockar, trots detta, inte är direkt högavlönade.

Det är bara det röda på blomman (t.h.) som används till saffran

Man förstår verkligen att det behövs väldigt många blommor och otroligt mycket arbete, antagligen dessutom väldigt lågavlönat, för att få lite fräs på saffransmaken och få fram den gula färgen både på lusse-bullarna och på årets årgångsglögg (GP). Saffran-krokusar växer inte vilt utan odlas i för blomman gynnsamma miljöer och idag kommer saffran i första hand från länder som Iran, Spanien, Indien, Grekland, Azerbaijan och Marocko och det finns mycket pengar och politik i den kryddan (exp), men det finns även Gotländsk saffran (SvD). Att det nu blivit en ”klassisk” svensk jul-krydda är bara ytterligare ett litet exempel på en spännande kultur-mix.

En annan också väldigt gul sak som dyker upp i mitt huvud och som också är intressant när det gäller det här med mängder, är den ”Gyllene kokoigift-grodan” (Phyllobates terribilis) som lever i Colombias kustlandskap. Den här lilla sol-gula gynnaren är ett av jordens allra giftigaste djur och har ett gift på huden som, om man bara kommer åt det, tränger in och har ihjäl en människa på nolltid. Ett enda gram av grodans gift är nog för att ta död på 15.000 människor. Berätta nu inte det för alla världens galna terrorister och för Guds skull tjejer, kyss den inte i jakten på er prins.

Vacker men giftig rackare,”Gyllene kokoigift-grodan” (Phyllobates terribilis)

Under tiden som jag har plitat ner den här texten har jag faktiskt passat på att ”provsmaka” den där saffrans-glöggen och vad ska jag säga…..jodå, den smakar allt lite saffran och flaskan ser både exklusiv och lite ”julig” ut, men jag kommer nog ändå att ha den där glöggen som är spetsad med cognac som favorit den här julen också. Men visst värmer även saffrans-glöggen gott och dessutom har den nu fått mig att helt tappa bort om det här inlägget egentligen handlar om saffran eller om färgen gult, det har jag verkligen ingen aning om, så berusningseffekten verkar vara acceptabel, om nu det är positivt (DN). Berusningsnivån är i alla fall betydligt bättre än den där 60-tals-myten om att bli kul och flummig av att röka det som sitter på insidan av ett bananskal.

Jo, jag tillhör den generationen och jag har naturligtvis också varit ungdomsdum nog att testa. Det där var naturligtvis bluff. Det hävdades under sent 60-tal att Donovans låt ”Mellow Yellow” handlade om just bananskalens berusningspotential. Det har Donovan själv tydligt dementerat och han hävdar att låten istället handlar om en dildo, en ”electrical banana”, som också nämns i texten och det är ju faktiskt också lite kul. Att försöka röka sig lyckligare tycks dock inte gå ur tiden lika lätt som V-jeans (DN svt Syds AB SvD GP). Men Mellow Yellow” är trots allt en skön och ”groovy(?) låt (om en dildo alltså) och dessutom sjunger ju Donovan om ”Saffron” så vi kör den nu, i en animerad video-variant, som avslutning:

Det här inlägget postades i Okategoriserade och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

9 kommentarer till Mellow Yellow

  1. Krönikören skriver:

    Vi kan väl döpa ev. varma vintrar till jägarvintrar? Jag hade en knallgul hall en gång och det var faktiskt rätt många som påstod att de blev glada när de kom. Om det höll i sig i andra rum förtäljer inte historien. Men gula grodor går bort.

  2. Svorskan skriver:

    Det börjar bli på tiden att jag smakar den där glöggen. Röka på om det så är bananskal, brass eller helt vanliga cigaretter skall jag försöka hålla mig undan. 😀

  3. frunatmaken skriver:

    Glögg med saffran lät riktigt gott.

  4. Cherin skriver:

    Tack för din kommentar om situationen i Malmö. Blev rörd av dina ord. Hoppas verkligen han/de grips snart. För allas bästa.

  5. Mohammed skriver:

    Håller med Cherin, hoppas han grips snart!

    Ja, vem vet vem man faller för. Barn blir det nog inte på ett bra tag i alla fall.

  6. Vakare skriver:

    Nu blev jag riktigt glöggsugen !

  7. Nuder Nudel skriver:

    ”Jo, jag tillhör den generationen och jag har naturligtvis också varit ungdomsdum nog att testa. Det var naturligtvis bluff. ”

    Not really. Det som gjorde att bananskalen gav ”effekt” förr i tiden var för att bekämpningsmedelet som användes innehöll en syntetisk cannabinoid. Detta medel byttes ut när det stod klart att folk köpte bananer av helt andra anledningar än att äta dem. 🙂

    • peterlarson skriver:

      Svar till ”Nuder Nudel”:
      Se där ja, den där myten lever kvar än. Kul att du kommenterar också.
      När det gäller eventuella kvarvarande substanser av bekämpningsmedel så är det inget jag någonsin hört någon tala om (om du hittar någon trovärdig källa så får du gärna komma med en hänvisning till den, det vore skitkul)

      Den ”teori” som jag hörde då, och som är den ”officiella”, var den om ämnet ”Bananadine”, som sades vara ett ”psykoaktivt” ämne som kunde utvinnas ur bananskal. Ett recept för utvinning av detta publicerades ursprungligen mer eller mindre som ett ”aprilskämt”i tidningen ”Berkeley Barb” i mars 1967. Den tidningen innehöll för övrigt ofta olika typer av roliga ”bluffar”

      Hela den här historien blev mer allmänt känd när författaren William Powell, (ej att förväxla med skådespelaren med samma namn) läste det och trodde att det var sant och därför publicerade ”metoden” i sin bok ”The Anarchist Cookbook” 1971, under namnet ”Musa Sapientum Bananadine”.

      Forskare vid New York University undersökte saken första gången redan i november 1967 och fann tydligt att bananskal inte innehåller några som helst berusande kemikalier, men att rökning av den, med hänsyn till den vitt spridda myten kan ge viss placeboeffekt. Under årens lopp har ”bananadine” blivit en populär och svårutrotad vandringssägen.

      Kuriosa: Det egentligen rätt kassa bandet ”The Electric Prunes” gjorde redan 1967 en låt med titeln ”The Great Banana Hoax” och det var långt innan jag själv hade slutat tro på den där grejen.

      Men vadå, det där med giftiga bekämpningsmedel, vad vet jag? Det finns så mycket skitiga kemikalier i det mesta vi äter så det är väl inte omöjligt alls att man kan få hallucinationer och annat om man får det i sig. Eller att det växer ut ett extra öra i pannan.

  8. Bara Jag skriver:

    Glögg är något av det godaste jag vet – men som alkoholinteolerant väljer jag den alkoholfira varianten 🙂

    Att julen är på väg är svårt att missa tyvärr – redan för ett par veckor sedan fanns årets julkalender att köpa i vår lokala matvaruaffär. Blasfemi om du frågar mig!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s