Är ensam lika stark i bägge ändar?

(Inlägget uppdaterat)

Nätsidan ”Familjeliv” gjorde en ganska omfattande enkät bland så många som 9.500 kvinnor och ställt frågor om och fått svar på allt möjligt. Ett av resultaten som blivit uppmärksammat i media är att hela 67% säger sig vilja vara hemma mer med barnen och att dom skulle vilja vara ”hemmafruar” om det var ekonomiskt möjligt (DN GP SvD AB svt). Jag måste erkänna att det faktiskt förvånar undertecknad. Jag, som ensamstående, man, 56-åring och en massa annat ”o-mammigt” är naturligtvis inte rätt person att döma här och det gör jag absolut inte. Men jag reflekterar något förvånad. Å andra sidan har en helt annan undersökning kommit fram till nästan motsatt resultat, så man får väl vara lite försiktig med sina slutsatser.

Det förvånade mig betydligt mer än ett annat resultat från samma enkät, nämligen att kvinnor står för en klart övervägande del av allt arbete i hemmet och med barnen, oavsett om dom ”yrkesarbetar” mer eller mindre än männen. Men det kanske hänger ihop, jag menar, om kvinnor nu ändå utför större delen av arbetet i hemmet så är det ju kanske en lättnad att dra ner på karriär och yrkesarbete och ekonomiskt är det dessutom få som har det tyngre än ensamstående föräldrar (mammor?)(DN) Men ska det verkligen behöva vara så segt att få oss män att ta vår del av arbetet med ”hem och barn” att kvinnor ska behöva ge upp sitt yrkesliv? Att det skulle vara ett bra alternativ att ha med barnen på jobbet tror jag inte en sekund på (DN). Varken för föräldrar eller barn

Klart hon ska ha en PEP och en kram.

En sak ska alla mina kvinnliga läsare i alla fall ha klart för sig, ni är inte alltid universum enklaste varelse att begripa sig på. Detta sagt med största respekt och dessutom av en som, i alla fall ibland, nog kan vara lika svår att komma underfund med som svaret på ”Soritesparadoxen” (googla på bara), inte minst för mig själv. Men hur mycket enklare det kanske, på många sätt vore, om vi var helt begripliga för varandra så är det närmast odiskutabelt att det finns en väldigt intressant lockelse och en stor drivkraft i oförståelsen också. Det är stimulerande med olikheter, inte lätt, men som med allt som är lätt så blir det i längden ganska tråkigt.

Det är lite som med vetenskapliga förklaringar på UFO:n. Visst är det skönt att få reda på att det många, ibland i åratal och väldigt tvivlande men ändå, tagit för ett eventuellt besök från universum visar sig vara speglingen av en kökslampa i ett fönster fotograferad ur en lurig vinkel. Okej, skönt att få reda på men lite trist ändå och sanningen blev väldigt platt, tråkig och ointressant. Vår många gånger fantastiska hjärna är ju dessutom väldigt lätt att lura, ta bara den här bilden där ruta ”A” har exakt samma färgnyans och är lika mörk som ruta ”B” så vad är det vi tror att vi ser och ”vet”? (rutorna bredvid varandra här.)

Ruta ”A” är faktiskt exakt lika mörk och har samma nyans som ruta ”B”

Det kan utan tvekan vara ett litet krux det här att mötas över gränserna, oavsett om ”gränserna” nu handlar om nationalitet, olika nyanser på huden, språk, genus, kulturtraditioner, olika ålder eller något annat. Det där är ju en inte lite kontroversiell fråga i dessa dagar när många tenderar att söka trygghet och stabilitet i det som känns ”oförändrat”, ”vant”, ”tryggt” och ”välkänt”. Är det t.ex. en slump att just ”All inclusive” (DN GP) är den semesterform som ökar mest av vårt sätt att resa? Där får vi ju sol, bad och värme och vara inhägnade tillsammans med varandra, utan att behöva ha för mycket kontakt med vare sig ”annorlunda” människor eller deras ”konstiga” kulturer.

Det finns faktiska hinder, kulturella, genetiska och sociala som gör det lite knepigt för oss att förstå varandra även över genusgränserna. Men det ju inte där de stora skillnaderna mellan oss finns. I riksdagen sitter det just nu 20 Sverigedemokrater och tycker att jag borde känna någon sorts gemenskap med dom, enbart för att vi råkar vara födda i samma land. Men jag trivs betydligt bättre i sällskap med vissa bagare i Kina eller med, låt säga, en portugisisk fiskarhustru. Jag förstår knappt ett ord portugisiska och har inga som helst sådana ”rötter” men när Cristina Branco sjunger fado så här, så är det ju inte precis en helkväll med Jimmie Åkesson jag längtar efter:

Nog har jag en svaghet för kvinnor alltid, men det betyder naturligtvis inte att jag respekterar den ultrakonservativa, ignoranta och lite lätt klämkäcka ”Tea Party-rörelsen” i USA mer för att dom har kvinnliga frontfigurer som Sarah Palin och Christine O’Donnell (DN exp AB) och inte föraktar jag heller de två kvinnliga Sverigedemokraterna i riksdagen mindre än deras manliga kumpaner. Är det inte här hela frågeställningen om våra olikheter ställs på sin spets och genomskådas? Ingen är bättre eller sämre för att han/hon är kvinna eller man, svensk eller inte, ung eller gammal, produktiv eller sjuk. Det kommer alltid ner på den enskilda individen, hur han/hon är. En idiot är alltid en idiot, oavsett kön, ålder eller hudfärg.

Ända till den dag vi har lärt oss att se varandra på det sättet och slutat bedöma varandra med utgångspunkt från förvrängda fördomar så kommer vi att stå här och stampa på, i stort sett, samma punkt och tycka att den eller den antingen är mer eller mindre värd på godtyckliga grunder. Det är helt fruktansvärt att den islamistiska milisen ”al-Shabab” offentligt avrättar två tonårsflickor, att däremot påstå att detta är ett somaliskt eller ett muslimskt beteende är lika inskränkt som att påstå att det är typiskt ”amerikanskt” att hålla hundratals människor, många helt oskyldiga, inspärrade i burar i åratal utan rättegång (GP DN SvD svt) så visst finns det många, inte så få heller, förvirrade amerikaner (DN) på alla positioner (DN)

Hur ociviliserat detta än är så är det inget alla amerikaner kan lastas för.

Men nu hoppar vi glatt till det här med kärlek en stund. Walt Disney lär ha sagt: ”I love Mickey Mouse more than any woman I have ever known” och det är ju för fan tragiskt att höra och även om jag själv nog har en viss benägenhet att hålla med Ulf Lundell när han sjunger: ”I kvinnors ögon blänker det, av vemod och av lust……I kvinnors ögon blänker det, som en sjö att landa i”, så vet jag naturligtvis att en sådan inställning inte heller direkt underlättar det i längden. För någon av oss. Detta har nog oftare ställt till det än det underlättat i mina egna relationer.

Ibland undrar jag om inte ”Hollywood” och media har rätt mycket skuld till att vi i Sverige har så många som bor i vad som brukar kallas ”ensamhushåll”. Jag är fullständigt på det klara med att många vill leva själva, men är tveksam till om det verkligen är nästan 60% (siffran gäller Stockholm) Samtidigt är närmare 1,5 miljoner svenskar regelbundet ute och söker efter partner på nätet och nu även detta (exp AB). Det handlar väl snarare om en ”bild” vi har av hur han/hon/förhållandet skall vara, en bild som ofta är lite förvrängd, inte minst då av filmer vi sett och det är en bild som det fan inte är lätt att leva upp till alla gånger.

 Bild: Jan Stenmark

Är det så hopplöst att vara själv då, frågar man sig. Ja, det beror väl lite på var man befinner sig och vad det är man vill göra. Jag kan tänka mig tillfällen och situationer när det kan vara okej att vara själv, att vara magsjuk blir t.ex sällan trevligare bara för att man är fler och när man bara har ett glas vin kvar hemma en fredagskväll är det skönt att slippa dela. Visst kan det också vara skönt att komma hem, fruktansvärt trött och kunna slippa vara trevlig och kärleksfull mot en partner eller mot sina barn och att ibland kunna fatta vissa beslut utan att behöva söka konsensus, även om man nog oftare önskade någon att diskutera besluten med.

Med erfarenhet av längre perioder i ”ensamhushåll” är jag nog beredd att hålla med Bertand Russel: ”Love is something far more than desire for sexual intercourse; it is the principal means of escape from the loneliness which afflicts most men and women throughout the greater part of their lives” (kan man ana en lite lätt ”ensam-känsla” hos undertecknad här, eller?). Att det sedan kan vara helt outhärdligt att behöva tillbringa längre stunder med vissa personer, jag kan räkna upp alldeles för många, är en helt annan sak. Då kan det vara en befrielse att istället ha sitt eget ”Tea-party” och t.ex. leka med en tekanna eller något annat skitkul:

Man har aldrig roligare än man gör sig

Det här inlägget postades i Okategoriserade och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

5 kommentarer till Är ensam lika stark i bägge ändar?

  1. Gun skriver:

    Hahahaa, vilken rolig bild, den sista, jag fick lust att prova.;)
    Det kan nog delvis vara Hollywoods fel att det finns så många ensamna. Många har en orealistiskt romantisk syn på hur ett förhållande ska vara. Eller så har det bara blivit lättare att vara ensam. Det är accepterat att vara singel, anses till och med lite kul, och man nöjer sig inte med ”vem som helst” för att ge upp sitt singelliv. Det är på gott och ont kan jag tycka.
    Det här att många vill vara hemmafruar kan kanske bero på att så många kvinnor är så trötta. Man får inte ihop livspusslet, och längtar efter lugn och ro.

  2. frunatmaken skriver:

    Det är svårt det där med kärlek. Det gäller att balansera mellan en överromantisk bild och risken att man inte ser skillnad på vardagstristess och känslomässig misär i det förhållande man är i.

  3. Bara Jag skriver:

    Jag tror att man i många sammanhang underskattar många kvinnors vilja att faktiskt VILJA kunna vara hemma med barnen lite mer när de är små. Det handlar inte om att gå bakåt i utvecklingen men att bejaka att det inte behöver vara onaturligt…

    Ensamhet och att leva ensam har för mig varit en befrielse jämfört med alternativet som fanns. Fortfarande njuter jag av att komma hem till MITT hus, att göra som JAG vill och att kunna leva ett liv som VI (jag och barnen) vill ha det. Visst…. jag saknar tvåsamhet rätt ofta och att dela det innersta med någon men hoppas att ensamheten inte är för evigt.

    Sv. Nej, Lillasyster fick inte vara med och skrämmas – hon är i ärlighetens namn inte särskilt bra på att skrämmas heller 🙂

  4. Krönikören skriver:

    Så fick tea-party en ny innebörd! Har du provat?

    Flera kloka kommentarer här ovan. Det här med att få ihop livspusslet – det skriver jag under på, liksom viljan att vara mer med sina barn när de är små (för sen vill inte barnen vara med sina föräldrar!).

  5. Svorskan skriver:

    Jag säger som Gun vad gäller bilden, jag får lust att prova. Hahaha.
    Varför får jag känslan av att du anser att göromål som ”hemmafru” står lägre än att arbeta? Att vara tveksam till att kvinnor ”verkligen vill vara hemma” säger mer om vilken inställning du har till det att städa och passa barn. Hahaha, jag menar inte att vara sur och tvär nu, men jag brinner för den här problemställningen. Jag har själv växt upp i ett hem som var 100% jämställt och för mig är feminism och det att kämpa för att kvinnor skall ha lika villkor något som känns konstigt. Jag har alltid tagit det för givet och då har det bara blivit så också i mitt liv. Sen jobbade jag 75% i flera år för att jag ville ha mer tid till hemmet och lät heller min man jobba lite mer. Han drog in pengar till OSS och jag gjorde oftare mat etc till OSS. Jag tror att kommande generationer kommer att se det mer så. Tar man jämställdhet som en självklarhet så finns det inget som är bättre eller sämre än något annat och då börjar förhoppningsvis människan att se till våra egna och våra barns behov istället. Jag kan visst babbla på i evighet om detta.. 😀

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s