Privat område

(inlägget uppdaterat)

Frågan om vad som är, bör och vad som skall få vara privat och frågan om hur mycket personlig integritet vi egentligen har rätt att kräva, är en het potatis. Potatisen är uppenbarligen inte riktigt lika het för alla, i alla fall inte i alla sammanhang. Men de flesta har vi väl saker, tankar, stunder som vi, utan att dom är direkt ”förbjudna”, inte så där glädjestrålande skulle vilja ha exponerade på bästa sändningstid i TV eller på nätet.

Att den där ”privata sfären” inte känns lika viktig för alla är tydligt. Jag har ju själv, genom att skriva lite om mig här på nätet, deklarerat att jag kan leva med att många kan läsa vad jag skriver och få veta lite om mig, vad jag gjort och vem jag är. Men ni kan vara helt lugna, det ni vet om mig via den här sidan är inte mer än ni vet om vad som finns på ett fullt USB-minne genom att veta hur mycket lagringsutrymme det har och hur det ser ut.

Vad finns på ett USB-minne som är på 4GB, av vitt gummi och ser ut så här?

Frågorna om det där har aktualiserats ytterligare de senaste dagarna, dels i och med publiceringen av boken om Konungens privatliv, dels när det kom fram att USA spionerat på och registrerat svenskar i Sverige (med eller utan myndigheternas kännedom (DN svt Syds SvD) och dels i samband med namn- och bildpubliceringen av den man som är starkt misstänkt för mord på och beskjutningar av invandrare i Malmö och debatten om dataregistrering inom vården (svt Ny Teknik). Debatten om integritet är inte ny, FRA, IPRED, telefonavlyssning, datalagring och kameraövervakning har diskuteras länge och mycket av kontrollen av oss är, på många sätt, lite läskig (DN AB exp GP SvD svt).

När det gäller boken om Kungen (som jag inte tänker läsa) (DN SvD AB) och hans och hans gelikars rätt till privatliv, så tycker jag nog att kungahusets representanter får finna sig i att bevakas på samma sätt som andra som har till uppgift att representera Sverige för folkets pengar, men annars är jag rätt likgiltig inför ståhejet eftersom jag tycker hela grejen med kungahus är mer än löjligt absurd och jag har svårt att se varför vi inte lägger ner det (svt). När sedan det gäller USA:s registreringar av oss så är det naturligtvis obehagligt, men jag har aldrig inbillat mig något annat än att det pågick. Det där sysslar alla stater mer eller mindre med. Dom stora och dom smutsigaste mer än andra.

Ja, det är frågan?

De allra flesta tycks vara helt ense om att det inte är alls bra, men några ”debattörer” har också hävdat att det ”väl inte är så farligt” eftersom det är USA och inte ryssarna, kineserna, ”muslimerna” eller äckliga aliens från yttre rymden som spionerat. Ja, det kan man ju tro om man vill (ja, aliens tror inte ens jag på), men själv tycker jag inte det känns helt okej att ständigt bli övervakad och kanske filmad av någon utan min vetskap, om det så var Svenska Bandyförbundet eller ”Visans vänner” som höll på med det. Jo, jag ”exponerar” mig här på nätet. Men det har jag valt själv och kan styra, i alla fall i viss mån.

Men alla bryr sig som sagt inte lika mycket om att bli filmad och exponerad. Med tanke på att det är ett helt otroligt tryck från hundratusentals som inget hellre vill än vara med i någon TV:s ”reality-serier” (GP AB exp SvD svt). Där man kan få exponera sig själv och sin ”frigjordhet” genom att t.ex.visa upp sina snuskigt ostädade hem, sin usla ekonomi, sina plastikoperationer, sin ovilja att göra något av sitt liv, dumpa varandra, knulla offentligt eller bara skämma ut sig i största allmänhet. Vad spelar det då för roll om man blir filmad av en eller annan liten spion, eller blir nakenskannad av vilken flygplatsanställd som helst (exp AB SvD GP DN).

Inte med i TV kanske, men nakenscannad på flygplats.

Men, säger någon, ”man kan väl bjuda på sig själv”.  Jo absolut, det har ju vi ”nordbor” (generellt sett) varit dåliga på i alla tider, men ”att bjuda på sig själv” måste kanske inte alltid innebära att man, på ena eller andra sättet, ”drar ner byxorna” på sig själv eller andra under publikens jubel. Okej, det här med ”privatliv” och ”integritet” är inget som är ”hugget i sten”, det finns inga direkta regler för vad som är ”rätt” eller ”fel”. Så länge man håller sig inom lagarna (dom kan i och för sig ibland verkligen diskuteras) är det oftast upp till det egna förnuftet och den egna känslan.

Men nog har väl ”gränserna”, eller vad man skall kalla det, flyttats en hel del under senare år? Att ”media” har ett tjockt finger med i spelet är jag helt övertygad om och att vi, ”publiken”, har det också är helt klart. Men i slutändan är det ändå de som ställer upp (och deras vänner och anhöriga) som kan sätta ner foten och säga: ”Det här ställer jag faktiskt inte upp på, hur känd (ökänd) jag än eventuellt kan bli”. Det är lite som om den personliga integriteten helt försvunnit och som ”det mest privata fullständigt kan kvitta. Förlorar vi då inte samtidigt lite av vår stolthet och t.o.m. vårt värde?

”Äsch….man får väl bjuda lite på sig själv”

”Alla känner apan, men apan känner ingen” brukar det sägas, men vad känner apan? Hur viktigt är det att ”synas” utanför sin egen vänkrets i förhållande till det man eventuellt förlorar i integritet och privatliv? Jag funderar naturligtvis själv över det här, faktiskt varje gång jag tänker på att ”alla” kan läsa vad jag skrivit och ”om mig” (även om, av min bloggstatistik att döma, sannerligen inte ”alla” gör det) överallt, dygnet runt. Varför gör jag det? Mina ambitioner att bli ”känd” är i princip obefintliga, snarare tvärt om. Ändå finns jag ju här, lite till ”allmän beskådan”.

Att jag beskriver mig själv är för att ge mer ”autenticitet” åt det jag skriver. Samtidigt ger jag knappt ens en bild, egentligen bara ett ”snapshot” och en väldigt ytlig ”beskrivning” av mig själv. Men jag undrar ändå varför jag ”exponerar” mig, när jag ju egentligen är väldigt mån om min personliga sfär och integritet. Andy Warhol har ju sagt: ”In the future everyone will be world-famous for 15 minutes”. Är vi där nu? Den helt underbara konstnären ”Banksy” (nu dessutom Oscarsnominerad (DN) gjorde med utgångspunkt från hur det snarare ser ut idag, istället den här installationen (som påstås ha tillhört Dennis Hopper):

Travesti på Andy Warhols påstående av konstnären ”Banksy”

Jag tycker det är rätt intressant att fundera över vad som egentligen är jag, mitt liv, mitt privatliv och vad jag har för behov av personlig integritet. Alla har, som jag tidigare skrev, olika behov av det här, men jag tror ändå det är bra att inte publicera och exponera precis allt som finns av oss själva. Det är inte alls så att jag tycker vi ska ”kokettera” med att vara inbundna, obegripliga och ”hemliga”, men nog är det väl lite så att om vi ger ut hela vår personlighet till precis alla så har vi till sist inte så mycket av vårt innersta ”jag” kvar? Jag tror det kan vara bra att ha det där kvar, både för oss själva och för ge till våra allra, allra närmaste. Vårt ”värde” ökar inte nödvändigtvis för att alla har fått ta del av oss.

Till sist, jag vore så otroligt glad om polisen har gripit rätt person som ansvarig för mordet och vansinnes-skjutningarna i Malmö (SvD) och ändå blir jag upprörd över kvällstidningarnas namn- och bild-publicering (DN svt GP) innan han är dömd (eller frikänd) inte bara av juridiska skäl (svt GP) . Tidningarna motiverar denna och liknande förskjutningar av pressetiken  med att det finns ”ett stort allmänintresse”. Det gör det säkert, men en dag, snart, kommer man att ha gjort på samma sätt med någon som visar sig vara helt oskyldig och vad kommer det att få för konsekvenser för den personen och anhöriga? ”Allmänintresset”? Vad är egentligen vårt största allmänintresse idag och är det i så fall vad det borde vara?

Bonus till alla som orkat läsa ända hit:

Musikvideon till låten ”Sweet impressions” med isländska ”Hjaltalín” från deras senaste platta ”Terminal. Inte för att den har något direkt med inlägget i övrigt att göra  eller jo, den anspelar ju på  plastikkirurgi och om utseendets betydelse, på ett sätt hänger det ihop med det här att ”vilja synas”. Men det är en bra låt, ett skönt band och en udda video inspelad i Reykjavik på Island, en stad i ett spännande land jag väldigt gärna vill besöka (GP):

Det här inlägget postades i Okategoriserade och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

5 kommentarer till Privat område

  1. Krönikören skriver:

    Det är intressant det här – vad är privat och vad BORDE förbli privat? Jag har skrivit om det ur en lite annan synvinkel: ”Svenskarna blir alltmer hjälplösa” http://www.metrobloggen.se/jsp/public/permalink.jsp?article=19.13053039

  2. Bara Jag skriver:

    Den personliga integriteten var för mig helt självklar fram till att den plötsligt togs ifrån mig och allt som var ”mitt” kontrollerades i smyg. Jag värdesätter min integritet oerhört, trots att jag som du har valt att blottlägga delar av mitt liv offentligt.

  3. Svorskan skriver:

    Ämnet i sin helhet är jag inte insatt i och har inte funderat. Det ÄR bra om myndigheterna lättare kan upptäcka planerade brott och lösa brott som begås, men å andra sidan finns det en gräns för hur långt de får gå i förberedande syften, helt klart.

    Jag tror det är lite överdrivet när några tror att man blott-lägger sig i blogg-världen. Skriver man om väldigt privata saker i detalj, så är det kanske inte så bra, men att någon kan lista ut hur man fungerar som människa utifrån ett mer normalt bloggande, det tror jag inte. Vi är nog mer komplexa än som så. Det jag tycker är lite olustigt däremot är att vissa TROR de vet hur man är och de TROR de känner en.

    Sv: Morgonpromenaden brukar vara mellan 7 och 8 på morgonen. När det fortfarande är relativt tyst. Skönt!

  4. frunatmaken skriver:

    Visst är det en hel del att tänka på när integritet kommer på tapeten. Jag funderar många gånger innan jag trycker på publiceraknappen.

  5. kyrksyster skriver:

    Mycket bra och övergripande inlägg! Tack!

    Personlig integritet är viktig. Det är inte så att man har något att dölja bara för att man inte vill bli övervakad. Jo, förresten, man har något att dölja – sig själv!
    Men storebrorsamhället där allt registreras, allt dokumenteras och bevaras till evinnerlig tid blir ett samhälle utan nåd. Det blir ett samhälle där var för sig oskyldiga händelser och utan gemensam nämnare kan sättas samman och bli till bevis för något helt sanslöst.

    Ett samhälle där ett mail till en säljare på Blocket…(som kanske har nån olämplig kontakt) kan bli starten på en total förstörelse av ens liv. För man kan ju för något år sedan ha köpt en misstänkt produkt via internet…(visserligen till ett helt normalt och legalt bruk – men det vet ju inte övervakarna). Det hela blir ännu värre när man skickar ett skojSMS till sonen om att spränga…(Ett internt skämt som pågått länge – men det vet ju inte övervakarna)

    Råkar man sen fastna på nån övervakningskamera vid någon myndighet så kan man sen få svårt att förklara sig…

    Journalföring är ett annat område där subjektiva bedömningar kan bli skillnaden mellan att bli tagen på allvar och avfärdad.
    Det diskuterar vi på min blogg idag.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s