Vi är ett ”språkdjur” säger Salman Rushdie (DN). Jag tror också att det som skiljer oss från våra närmaste släktingar, vare sig dessa nu är schimpanserna, orangutangerna, eller ”bratsen” är, bland annat, språket och förmågan att kommunicera med varandra. Jag kan dock ibland ha lättare för att begripa vad apor och många andra djur har att säga mig än jag kan ha med vissa människor och min förmåga att kommunicera med det som kallas ”brats” och ”inne-folket” är väldigt begränsad, trots att jag får erkänna att även jag kan skönja vissa yttre attribut som torde placera dessa i närheten av mig själv på evolutionsstegen. Lägre eller högst på den stegen, ja det får väl den fortsatta evolutionen utvisa.

Att vara bra på att kommunicera är inte alltid det samma som att kunna prata mycket och att prata mycket är verkligen inte det samma som att ha mycket att säga. Kommunikation är ett reciprokt ord och förutsätter att alla inblandade ”talar samma språk”. Vilket verkligen inte är det samma som att ha samma modersmål. Apor pratar inte särskilt mycket men kommunicerar och har dessutom fattat att lite ömsesidig fysisk kontakt och omsorg stimulerar beta-endorfinet och tillvaron blir behagligare. Vi borde lära lite där och inte enbart se ömhet som ”förspel” och inte så ofta rikta in vår fysiska kontakt på varandras skrev, som målsökande robotar.

två makaker stimulerar varandras beta-endorfin.

Det där aporna håller på med på bilden kallas för ”grooming” och har egentligen väldigt lite att göra med andra betydelser av samma ord, nämligen att ”fixa till” sitt utseende och ännu mindre med den helt vidriga företeelsen när vuxna tar kontakt med och påverkar barn för att sedan utnyttja dessa sexuellt, detta svineri kallas numera också för grooming. Jag vet att jag har sagt det förut men jag upprepar det igen: stöd BRIS och Ecpat så mycket ni kan, det är två organisationer som arbetar för att förbättra utsatta och utnyttjade barns situation.

Men tillbaka till det här med hur vi förstår och missförstår varandra. Jag har tidigare skrivit om vilka problem jag hade med det kinesiska skriftspråket när jag bodde där och det var först då, vid 50 års ålder, som jag för första gången riktigt förstod vilket helvete det måste vara att vara dyslektiker. Hur man som normalbegåvad kan känna sig, men framför allt framstå som, mindre vetande bara för att man inte kan läsa bokstäver (DN). Den enklaste skrivna uppmaning blir helt obegriplig utan att det har ett dugg med intelligens att göra. A. Einstein, W. Churchill, J. Lennon var dyslektiker, tillsammans med  flera nobelpristagare.

Här får man absolut inte….ja vadå, sätta sig på potatisar?

Ett av de c:a 55 minoritetsfolk som lever i Kina är Naxi-folket (uttalas ”na-chi”) som lever i delar av provinserna Yunnan och Sichuan i sydvästra Kina och i Manking i Tibet. Naxi-folket är intressant ur flera olika aspekter, ett exempel är att deras folkmusik är lite unik i dagens Kina. Deras musik anses vara den mest ”ursprungliga” och av historien minst förändrade musiken som finns kvar i landet. Kina har ju genom historien gått igenom rätt många kulturella förändringar under alla olika dynastier och alla har påverkat kulturen och i och med det även musiken.

Naxi-folket lever långt från Peking och från alla historiska ”händelse-centrum” och har därför påverkats något mindre av alla kulturförändringarna. Idag  lever Naxi, precis som flera andra minoritetsfolk, kulturellt både parallellt med och integrerat i Kina. När kulturrevolutionen med sina enögda förespråkare drog fram förkastades all gammal kultur och alla gamla instrument skulle förstöras, men Naxi-folket lär ha grävt ner och gömt sina instrument och är därför ett av de få folk som har dom kvar än idag och fortfarande kan traktera dom. I mina ovana öron är det nog mest oljud:

Ja så där kunde det alltså låta i Kina för ett par tusen år sedan och även om jag absolut inte skulle vilja bo ovanpå den där orkesterns replokal, så är det fantastiskt att musiken ändå finns kvar och att det finns de som kan spela den fortfarande. Men nu gled jag ifrån ämnet igen, det var ju språk och språkförståelse som skulle vara den tunna men röda tråden i inlägget, men på det området är just Naxi-folket också intressanta eftersom dom har ett alldeles eget skriftspråk, ”Dongba”. Det liknar, så vitt jag känner till, inte något annat skriftspråk i världen.

Skall man vara helt korrekt så är ”dongba” egentligen mer än bara ett skriftspråk, egentligen är det ett samlingsnamn för Naxi-folkets urgamla kultur och religion som fanns i området för mer än 2.000 år sedan, långt innan buddhismen. Men dongba-skriften är lite kul, det är ett bildspråk, lite på samma sätt som egyptiernas hieroglyfer. Dongba-skrift kunde läsas av många men det var bara särskilda shamaner som kunde ”tolka” skriften. På så vis blev det ju verkligen ett ”maktspråk” där de som ”förstod” hade tolkningsföreträde och det var naturligtvis lika galet och orättvist som när det gäller våra dagars maktspråk.

Dongba, Naxi-folkets urgamla skriftspråk

Det är väl fler än jag som ser att det i mitten av bilden står en smurf med någon sorts laservapen, men vad detta verkligen betyder har vi ingen aning om eftersom förmodligen ingen av oss är ”dongba-shaman”. Språk som bara kan begripas av vissa är ett maktmedel som används för att exkludera sig själv och vissa utvalda från ”resten”, lite som ”rövarspråket” i Astrid Lindgrens ”Kalle Blomkvist”, västgöta-knallarnas ”månsing” eller ”knoparmoj” som talades av sotare förr i världen. Att exkludera folk med språket är ett ett effektivt instrument att dela upp folk i ”vi” och ”dom” och ofta ett sätt att behålla greppet om makten.

Det upptäcker man ganska snart om man som lekman försöker sätta sig in i t.ex. lagtexter eller i myndighets- och politiker-språk. Men det är också viktigt att alla vi som inte bara vill finna oss i att vara ”dom” försöker erövra språket och ta kontrollen över det. Det är oerhört viktigt att vi behärskar de språk vi är beroende av. Är man ny i Sverige och vill ”tillhöra” är språkförståelsen och språkhanteringen A och O. Inte hur vi är klädda, hudfärg, vad vi har för tro eller annat. Kunskap utan språk är lika värdelöst som en mp3-spelare utan hörlurar. Men ibland hjälper det inte hur bra man än är på svenska:

Bild från tjuvtittat.se

Sen kan det naturligtvis diskutera vad som är ”svenska”. Finlandssvenskar och alla som talar ”åländska” har ju faktiskt svenska som modersmål. Författare som Edith Södergran, Monika Fagerholm, Claes Andersson m.fl. hanterar sitt språk, svenska alltså, på ett sätt som majoriteten av oss andra önskar att vi kunde, trots att dom nog ofta får höra ”vilken bra svenska du pratar”. I Finland har c:a 300.000 svenska som modersmål (DN) och även i Estland fanns fram till 2:a världskriget c:a 10.000 som hade svenska som första språk. Dethär är också svenska, vad skulle det annars vara? Undrar om utbildningsministern vill sätta den som pratar så i svenskundervisning tillsammans med våra nya svenskar.

Att alla inte ”låter” lika när vi pratar ett gemensamt språk är inte det viktiga. Men det är att jätteviktigt att vi kan göra oss förstådda och förstå och då inte bara ungefär, utan helt. Vi måste äga det språk vi bäst kan ta in mer kunskap med och som vi kan kommunicera med, annars kommer vi aldrig att utvecklas och kan inte kommunicera och inte förstå varandra, även på djupare plan än bara med ord. Vi kan behöva texta vissa TV-inslag även från våra grannländer (exp) men vi får sluta hänga upp oss på ”brytningar” och försöka lyssna på vad folk verkligen säger, annars är det ju vi som inte kan kommunicera. Även om det här videoklippet är på skämt så ligger det mycket sanning i det.