Bränd

Det är cirkus i flera av våra politiska partier. Mona S. hoppade av när hon fick bära fler hundhuvuden för valnederlaget än vad som finns registrerade i Svenska Kennelklubben (exp) och det är tunnsått med andra i det partiet som brinner för att axla ansvaret. Göran Hägglund får politisk smisk av sitt eget parti (exp DN SvD GP svt), Maud Olofsson sitter lite löst, Lars Ohly får skit av sina tidigare kompisar (exp) och tunga Folkpartistiska Camilla Lindberg lägger av helt med motiveringen att ”hennes” Folkpartiet inte längre är liberaler (DN SvD GP).

Även om orsakerna till denna cirkus naturligtvis varierar lite, så tycker jag mig se en gemensam nämnare. En oroväckande sådan. Det verkar som om väldigt många av våra politiker, oavsett ”färg”, ser politiken mer som ett jobb, ett sätt att få makt och hög, trygg inkomst och mer som en karriärmöjlighet än som något man gör för att man vill försöka förändra och förbättra världen och för dess ”hyresgäster”. Politik har mer blivit ett ”schysst jobb” med bra lön (DN), inte i första hand ett sätt att kämpa för något man brinner för (DN).

Brinner han för något annat än sin egen karriär?

Det känns fis-ljummet i den svenska politikens mittfåra, den ”mittfåra” som har blivit i stort sett hela vägbanan. Inte är det särskilt många av våra folkvalda som verkar brinna för något. Det är mest en strävan efter att vara så ”mellanmjölkig” som möjligt för att falla så många som möjligt i smaken. De förändringar som är och inte minst kommer att bli nödvändiga för att rädda klimatet, freden, miljön, svälten m.m. och samtidigt i möjligaste mån hålla nere antalet människor som går in i väggen, får psykiska och/eller fysiska men, är inget man fiskar röster med. Ändå är de absolut nödvändiga och politikerna måste sluta negligera dessa och istället arbeta för att omställningarna blir så smärtfria som det går.

Det brinner som sagt inte mycket bland våra politiker, då brinner det snart betydligt mer i våra adventspyntade hem. I bästa fall brinner det bara där vi vill att det ska brinna, i ljusstakar och i öppna spisar (AB DN GP) och inte i hela huset. Visste ni att det under advent startas mer än 6 gånger så många bränder som under resten av året och att 70% av alla eldsvådor under december orsakas av levande ljus. Att ens hem brinner ner är en av de största katastrofer som kan drabba oss och ännu mer fruktansvärt är det naturligtvis om någon omkommer i branden. Ta det lugnt med ljusen, se över brandvarnarnas batterier och skaffa en 6 liters pulver-brandsläckare. Man kan få en för runt 300 kr här.

Låt inte huset brinna i jul

En annan riktigt otäck sak som bränns, och inte lite heller, är den under senaste tiden uppmärksammade kubmaneten Chironex fleckeri (VG DN svt HD AB) Den här gynnaren är välkänd i vattnen runt Australien men är relativt okänd för svenskar ända tills den under de senaste åren kan ha orsakat tre svenska turisters död i badvattnen utanför Thailand. En enda Chironex Fleckeri, som är den största av kub-maneterna, har tillräckligt med gift för att ha ihjäl 60 personer och den räknas som ett av planetens giftigaste varelser. Giftet angriper både huden, nervsystemet och hjärtat. Hjärtstillestånd kan komma inom några minuter. En ännu mindre känd manet med dödligt gift är den lilla (endast 2-3 cm) Irukandji, som även den lever i vattnen utanför norra Australien.

Trots det finns knappt 100 dokumenterade dödsfall som orsakats av Chironex fleckeri och Irukandji under de senaste 100 åren (alla fall är naturligtvis inte dokumenterade), Men det är fler som dör i trafiken i Sverige under ett halvår än som dött av den här kub-maneten de senaste 100 åren i hela världen, det ger trots allt lite perspektiv. Men lik förbannat är det en giftig rackare och det kan vara på sin plats att vara uppmärksam. Nu är det kanske inte så lätt när myndigheterna i både Thailand och Malaysia försöker tysta ner förekomsten av kub-maneter för att inte förlora turister (DN AB exp). Under semestern i Thailand är det visserligen större risk att stöta på en kub-manet än en farlig haj men mindre risk än att få en fallande kokosnöt i huvudet. Fallande kokosnötter har jag inte skrivit om ännu, men jag har skrivit om hajar, de inläggen kan ni hitta under ”Hajar” i spalten till höger (”Läs mer om”)

Chironex fleckeri och märken efter densamma.

Chironex fleckeri och märken efter densamma.

Hu då, tänker alla ni som har bokat er vintersemester till Thailand eller Malaysia. Men kom då ihåg att det är närmare 20 miljoner turister som reser bara till Thailand varje år och tänk på att varje år dör 75-100 svenska turister i Thailand och att av dessa är det hittills endast två personer som råkat illa ut p.g.a. kub-maneter. Det är alltså inget tungt skäl att inte fortsätta att resa dit precis som tidigare. Kub-maneterna har möjligen blivit fler i Andamanska havet och i Siam-bukten p.g.a. att havet blivit varmare, men än är det inte på långa vägar en anledning att inte åka dit. Faror finns verkligen över allt i världen, här i Stockholm har folk dött av nedfallande istappar och dom allra flesta olyckor sker trots allt i hemmet.

Det där var ju kanske inte så kul att få reda på och ibland kanske det är bäst att inte känna till allt man kan råka ut för, eller vad tycker ni? När det gäller sådant man absolut inte kan göra något åt så kan det möjligen vara så, men risker som det finns något att göra åt för att undvika, eller i alla fall minska, är det aldrig fel att känna till. Sedan kan man ju själv fatta beslut om man tycker risken är värd att ta eller inte. Att sedan veta lite om hur man skall hantera en situation om den uppstår är bra men ofta något vi, som kommer från den här ”trygga” Sverige, inte är så vana vid och kanske är vi lite för ”trygga” ibland

”Det är nog ingen fara, nu är ju brandkåren här”

Det brinner lite för mycket i knutarna när det gäller att ta tag i klimatet och produktions- och konsumtionshysterin, samtidigt som det alltså brinner för lite bland våra politiker. Jag vet inte om det inte brinner för lite både i hjärtat och i röven hos de flesta av dessa (några har det däremot visst brunnit i huvudet på) och det är värre än en eller annan manet i Andamanska havet, jag lovar. Det håller inte att tugga samma halvljumma argument om någon kronas skattehöjning eller skattesänkning eller om barnen ska ha betyg från årskurs 6 eller årskurs 7, om det ska heta A, B eller VG och den sortens frågor (GP svt SvD DN). Det där måste naturligtvis också beslutas, men ta saker i rätt ordning, va! Det brinner som sagt i knutarna redan och när ”huset” står brand kan det väl kvitta med en kronas skattesänkning eller vad skolbetygen heter.

Man brukar tala om att ”bränna sina broar” och musikern Don Henley har sagt: ”Sometimes you get the best light from a burning bridge” och det tror jag också. Det kan vara förödande att klamra sig fast för mycket vid hur saker har varit, det hindrar oss ofta från att våga gå vidare med nypolerade sinnen och vidare är vi ju tvungna att gå i vilket fall, i alla fall tidsmässigt, det är liksom det som är hela grejen. Det är hög tid för lite radikalt nya tänkesätt om vi ska kunna lämna den här planeten vidare till kommande generationer utan allt för mycket skuldkänslor. Låt det brinna mer i kärlekslivet och i politiken och mindre i naturen och i våra hem. Här en riktigt bra låt på temat, ”Don’t Save Us From the Flames” med franska M83:

Det här inlägget postades i Okategoriserade och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

7 kommentarer till Bränd

  1. Gun skriver:

    Ja, det gäller att sätta saker i perspektiv. Visst jag tycker också de där maneterna är otäcka, en flicka dog för ett tag sedan, på samma strand i Malaysia där vi semestrat, men man kan inte vara rädd för allt hela tiden, då kan man inte ens gå ut.
    Och angående politikerna så har du nog rätt, många ser det som en karriärmöjlighet istället för att verkligen brinna för politiken. Jag tänkte på det under valrörelsen, politikerna vågade inte alltid ta upp obekväma frågor, utan det kändes mer som de ville vara populära, för att slippa förlora jobbet, typ..

    • Niclas skriver:

      Oj du kan du kanske ha varit på samma strand som mig i Malaysia? Jag var i alla fall på Langkawi. Hade innan jag åkt dit läst om ”dödsmaneterna” så var väl medveten om dess närvaro när jag åkte dit. Likt förbannat brände jag mig på en liten liten manet. De kommande 2 dagarna var de värsta jag varit med om i hela mitt liv. Usch vilken hemsk upplevelse. Vad jag har förstått så var det den lilla sorten jag brände mig på. Fick motgift och massa olika morfintabletter mot smärtan. Tror faktiskt efter min egen olycka att det är bra många som faktiskt bränner sig på dessa djur men lyckas överleva. Man ska dock ta det allvarligt när man kommer i kontakt med maneter i Thailand eller Malaysia. I mitt fall tog det ca 20 min efter det brännande stinget som smärtan letade sig till resterande delar av kroppen.

      Dessa är inget och leka med. Efter händelsen badade jag (endast till knähöjd eller sittandes vid strandkanten) men detta var nog på grund av att jag var skärrad de sista dagarna innan jag gav mig av mot Sverige igen. Nästa gång jag är i Thailand eller Malaysia tänker jag naturligtvis bada, vattnet i havet är ju fortfarande underbart. Större risk att det är trafiken som tar kål på en skulle jag tro!

      • peterlarson skriver:

        Svar till Niclas:
        Det måste ha varit riktigt obehagligt, både smärtan och att du dessutom innan du åkte läst om hur farliga visa maneter kan vara. Skönt att det gick så bra till slut för dig. Jag har aldrig varit på just Langkawi, men det är ju i stort sett samma marina miljö längs hela kusten från Singapore ända upp till gränsen mellan Indien och Burma.
        Trevligt att du delade med dig av din upplevelse, även om den inte var alls speciellt trevlig för dig.

  2. frunatmaken skriver:

    Jag tycker att det är riktigt sorgligt med obrinnande politiker.

  3. Bara Jag skriver:

    Perspektiv i tillvaron är bra oavsett sammanhang! Det är skrämmande om våra politiker ser politiken som ett jobb och inte som en övertygelse? Lika knäppt som präster som inte tror på Gud!

  4. Svorskan skriver:

    Tänk om alla kunna brinna för det de gör och tänk om vi alla kunna jobba med det vi brinner för. Oavsett är det underbart när man träffar på just de människorna som har hamnat rätt.

  5. Krönikören skriver:

    Först en eloge till den brinnande röda tråden. Snyggt! Och vad det gäller politiker så tror jag att de flesta ser det som ett jobb. Några år i politiken så har du en fin pension. Och politisk brand – ingen har ju längre några hjärtefrågor, alla är en enda stor klump.
    http://www.metrobloggen.se/jsp/public/permalink.jsp?article=19.15381591

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s