(Inlägget uppdaterat)
När jag ursprungligen skrev detta hade det gått mer än en månad sedan vintersolståndet och även om vintern definitivt inte var över och mörkret fortfarande föll som en bila redan på eftermiddagen var det inte längre med samma hopplösa hastighet. Hur bär vi oss åt? Hur lyckas vi och andra som lever våra liv på dessa breddgrader? Hur håller vi glöden levande? Eller lyckas vi kanske inte riktigt? Ja, nog är det kallt och näst intill bottenfruset både i naturen utanför undertecknads fönster och utan tvekan även i stora delar av det som befinner sig innanför min vintertorra hud, men jag har sett ljuset. I ett barns ögon.
Detta samma dag som jag läste Amy Chuas bok ”Battle Hymn of the Tiger Mother” (GP SvD DN SvD) där hon påstår att kinesisk barnuppfostran är överlägsen vår eftersom: ”Västerländska föräldrar bryr sig om sina barns psyken. Det gör inte kinesiska föräldrar, som förutsätter styrka, inte svaghet. Lösningen vid undermåliga resultat är därför att fördöma, straffa och skambelägga barnen”. Detta är ren lögn. Långt ifrån alla ”västerlänningar” bryr sig om sina barns psyken och när jag bodde i Kina såg jag ofta exempel på verklig kärlek till barn, även om detta verkligen inte gäller alla, varken här (DN exp) i Kina eller någon annanstans. Barn behandlas ibland illa i Kina men kanske inte alltid av föräldrarna (DN) och för barnen är inte alltid Sverige ett paradis heller (svt).
”‘nuff said
Bilden ovan är naturligtvis inte representativ för hur kineser behandlar barn, hur kan något vara representativt för en nation med 1,3 miljarder människor och med en yta nästan lika stor som Europa? Om man överhuvudtaget skall generalisera kan man kanske säga att kineser, som i många fall tvingats anpassa sig till ”ett-barns-politiken”, ofta är extremt måna om sina barn och har tendenser till extrema förväntningar. Jag såg också många kanske lite väl ”bortskämda” barn. Barnarbete, barnslaveri, barnmisshandel och sexuellt utnyttjande av barn är möjligen vanligare utanför ”västvärlden” men USA är fortfarande (tillsammans med Somalia) de enda stater som inte undertecknat FN:s Barnkonvention. Men var barn än lever ska de behandlas som ömtåliga framtidshopp.
Hur vi behandlar barn är till viss del kulturellt betingat, men det är inte bara så enkelt. Det är inte heller en fråga om religion. Det talas ofta om hur bra vi, med vår kultur och med vår ”kristna tradition”, behandlar våra barn, samtidigt läser man om hur ”pursvenska”, ”djupt troende” föräldrar överklagar att dom dömts för misshandel av sina barn ”eftersom de slog barnen av omsorg och inte för att skada” (Dagen svt).Juridiskt är det lika dumt som om man skulle få råna folk om bytet gavs till Rädda Barnen och moraliskt kan föräldrarna ta det med dom här snubbarna. Barn ska inte behöva finna sig i att behandlas som djur. Eller förresten kanske hellre det:
Att använda våld, eller andra maktmedel mot något så hjälplöst som ett litet barn är ett av de bästa bevisen på feghet som en människa är förmögen att visa och har ingenting med inlärning eller uppfostran att göra. Jag och många med mig som har eller har haft barn, eller som möter barn i något sammanhang, vet att barn ibland kan vara fruktansvärt tålamodskrävande, men att visa sin egen svaghet genom att utnyttja sin makt och t.o.m. bruka våld mot en oskyddad varelse som varken har bett om att komma hit eller har valt sina föräldrar, det är den yttersta ynkligheten (AB) och samtalen till BRIS bara ökar och ökar (DN GP svt SvD)
Det finns ett enormt värde i att göra vad vi kan för att våra barn inte skall behöva upprepa alla våra egna misstag och i att föra vidare de erfarenheter och kunskaper vi själva fått och inhämtat, med andra ord att lära och ”uppfostra” våra barn. Men att föra in hot, våld och förnedring i detta är det ultimata beviset på feghet när vi, under några få år, har den totala makten över dessa små liv. Det är också ett hundraprocentigt sätt att förvissa oss om att vi som föräldrar inte kommer att få varken respekt eller kärlek från våra barn den dag de inte längre är beroende eller rädda för oss. Som förälder önskar man lyckliga barn, men det måste vara deras lycka som är ”prio ett”, vår egen lycka får vi själva lösa. (DN)
”You never know”. Illustration: Sara Granér
Trots att vi har lagar som skyddar barn mot övergrepp som våld, stryk, aga, smisk och vad man nu väljer att kalla det så förekommer det mycket mer än vad vi i våra värsta mardrömmar kan föreställa oss. 2010 anmäldes mer än 11.000 fall av barnmisshandel i Sverige, hur stort mörkertalet är vågar man ju knappt ens tänka på. Hur många av de misshandlade barnen är så små att de inte vet hur de skall anmäla eller ens kan (GP DN), det är inte många barn under sju år som kan göra en polisanmälan och hur många misshandlade barn vågar verkligen anmäla sina egna och dessutom våldsbenägna föräldrar och hur många barn orkar, kan och vågar gå igenom en rättegång? (SvD) Det är helt enkelt ett mardrömsscenario.
Det finns fantastiska människor och fantastiska organisationer som jobbar hårt för att öka barns rätt i världen och som utför ett enormt arbete för att förbättra livet för våra barn, Ecpat, BRIS, Rädda Barnen UNICEF, m.fl. Det är svårt att se något viktigare än att hjälpa framtidens människor, framtidens beslutsfattare, framtidens föräldrar och framtidens drivkrafter i en så positiv riktning som möjligt. Men det är ett enormt arbete. Det finns uppenbarligen svenska domstolar som inte begriper (SvD DN svt GP) och det är fortfarande stora svarta områden på kartan över länder som inte uttryckligen avskaffat alla former av våldsam kroppslig och psykisk bestraffning av barn:
i 85% av världens länder är barnmisshandel i ”uppfostringssyfte” lagligt
Pedofiler säger ofta att deras handlingar bara är bra för barnen. Jag graderar inte pedofili och barnmisshandel, allt utnyttjande av sin ”överlägsenhet” mot alla som inte orkar eller kan försvara sig är fegt. Det finns de som, av olika orsaker inte vet när gränser överskrids, det kan bero på bristande förmåga eller okunskap men ibland faktiskt också på ovilja. Det förändrar inget. ”Den som är stark måste vara snäll” säger ”Pippi”. Det finns alltid de som har övertag, stater eller individer, tillfälligt eller länge, att utnyttja detta negativt är ett griseri och bryter man mot det måste vi andra ingripa.
Bara för att vi själva inte är barnmisshandlare, pedofiler, förtryckare och annat vidrigt kan vi vara ”medbrottslingar”. Vi kan tiga om vad vi misstänker, titta bort, inte visa barn och andra utsatta förtroende. Makt är intimt förknippat med ansvar, men det tycks vara svårt att begripa, i alla instanser. Alla vuxna har makt över barn, inte minst för att barn är beroende och vuxna är (ytligt sett) starka. Vi får helt enkelt inte svika våra barn. Vi får inte slå, inte utöva övermakt och vi får absolut inte tiga så de som utnyttjar och misshandlar våra barn är tacksamma för att vi tiger:
Från ett påhittat paradis 
Jag funderade på det med familjen som agade sina barn. Självklart är det inte acceptabelt och att föräldrarna ska få fängelse tycker jag är en hård, men ändå bra dom, då man inser att man måste ändra sig och göra något åt saken. Dock är det frågan om det inte skadar mer än hjälper barnen att splittra familjen och sätta barnen i olika fosterhem? Man måste ju inte splittra familjen pga straffet då föräldrarna kan avtjäna straffet vid olika tidpunkt. Trots allt är de en familj som svettsats samman i många år och banden mellan föräldrar och barn finns där. Liknelsen med att råna för att ge till fattiga är inte riktigt jämförbar, då du där blandar in en tredje utomstående part. Här finns bara två parter, föräldrar och barn. Hur som helst så är det bra att något görs och man får väl hoppas att föräldrarna förändrar sin syn och kan sätta sig in i barnens situation, så att de kan få vara en familj igen så småningom. Det lär ta många år att reparera skadorna som de gjort.
Samtidigt blir man deprimerad när man tänker på alla mörkertal som finns inom barnmisshandelsstatistiken, och även de fall av där föräldrar utsätter sina barn för verbal misshandel. På något sätt ett ännu värre uppfostringssätt då såna ärr kan förändra en människa livssyn och skapa ett förtryck som håller i sig hela livet. Och det är nästan omöjligt för lagen att få bukt med.
Det finns inget jag önskar mer än att alla barn fick den uppväxt de förtjänar. Vilken bra värld vi skulle leva i om det var så.
Väl skrivet!
Du har helt rätt när du skriver att det är allas ansvar att agera gentemot detta, även vi som personligen inte gjort oss skyldiga till fysisk eller psykisk misshandel eller sexuella övergrepp etc.
Samma sak gäller andra företeelser runt omkring oss som skapar problem både för enskilda individer men också samhället i stort, såsom förtryck, våldtäkter, rasism som existerar i Sverige likväl som globalt. Vi kan inte kräva att barn ska föra sin egen talan, lika lite som vi kan kräva att andra utsatta personer eller grupper själva ska kunna lösa de problem som påtvingats dem. Inte heller är det särskilt troligt att en förälder som agar sitt barn kommer att engagera sig mot barnmisshandel, lika lite som en våldtäktsman lär engagera sig mot sexuella brott eller en nazist lär engagera sig mot rasism.
Det är vi som är oskyldiga som får ta det stora ansvaret, vi kan inte svära oss fria från det på grund av egen bekvämlighet. All heder åt de personer som faktiskt agerar!
Svar till Linn:
Du har så rätt och det är, trots allt, så skönt att veta att det finns vuxna som tycker så här. Inte minst är det hoppfullt för alla barn.
Tack för att du läste och lämnade ett litet ”spår” här.
Tack för en viktig post!
Jag tycker att det är fel att människor kan slå barn i uppfostringssyfte. Det är något som absolut inte får förekomma, det måste alla vara överens om! En annan sak är att man inte heller har rätt att förgripa sig på barn. Pedofiler har fel i sina tankar om att sex skulle vara bra för barn. De skall ha samma straff som man får för mord i USA och en rad andra länder, det kan kanske skrämma dem att hålla sig borta från barn. Våld och aga skall bara få förekomma i de fall där det inte längre fungerar med godhet, kärlek och medkänsla. Det vill säga när alla resurser är uttömda, men inte som ett medel i normal uppfostran. Barn kan bli bra människor genom att man visar kärlek, omsorg, empati och förståelse för deras eget tänkande, det gäller även ungdomar – friska individer som är starka och som själva visar intresse för att sköta sig i familjen, skolan och samhället. Därför skall man lära ut nolltolerans när det gäller våld, mord, sexuella övergrepp, pedofili och att utnyttja de som är svaga. Att sätta gränser! Därför skall man ändra på de juridiska möjligheterna så att man kan komma åt de som begår felaktiga handlingar och ge dem det straff som de behöver. Samhället skall inte tolerera att någon, varken barn eller vuxna far illa på något sätt. Dagens samhälle är inte bra, det har blivit råare och människor är inte alltid godhjärtade heller. Det måste bli en förändring i vårt samhälle först – man måste städa framför sin egen trappa innan man förfasar sig över andras problem! Lösningen på mord och grov våldtäckt, och andra onödigt grymma brott som skjutning av andra oskyldiga och knarkbrott bör rendera dödsstraff. Men enbart som avskräckning. Detta borde även gälla för pedofiler som i grunden är sjuka individer som skall ha psykisk vård. Detta är ett allvarligt ämne. Bloggen ovan är välskriven och genomtänkt, och det är fint att Kinas ett-barnspolitik tas upp, den är orättvis och ogenomtänkt eftersom den har en maoistisk ideologisk grund som är dum liksom hela det politiska systemet i Kina, inte minst därför att man förföljer både buddhister i Kina och Tibet samt även de som bekänner sig till bön, taoism, konfucianism och falungong samt andra kinesiska religioner. Maoism är inte kommunism, det är fascism och kan inte tolereras lika lite som marxism eller stalinism. Våld och rasism är fel också liksom porr, allt detta är fel! Därför måste vi bryta denna vana och gå buddhismens väg!
Svar till Josefsson:
Tack för kommentaren, jag tycker du har rätt i väldigt mycket av det du skriver och det är jätteviktigt att alla försöker minska allt våld och allt tvång mot andra. I synnerhet mot de som inte kan försvara sig, som barn. Jag tycker dock inte att dödsstraff är en bra lösning utan vi måste försöka hitta andra sätt.
När det gäller ett-barns-politiken i Kina har den haft och kommer den att ha en väldigt stor betydelse för att hålla nere de problem överbefolkningen kommer att orsaka. Det är däremot inte alls optimalt att införa sådant med tvång. Nu är det inte förbjudet att skaffa fler än ett barn i Kina, dock minskar ersättningen från samhället och kostnaderna för utbildning och annat ökar för familjerna om man skaffar fler än ett barn. I princip omvänt till det flerbarnstillägg” vi har i Sverige för att stimulera barnafödandet. Men det där är en väldigt svår fråga och den skall helst lösas med information och inte med tvångsmedel.
Slutligen håller jag med dig fullständigt när du skriver att ”samhället inte skall tolerera att varken barn eller vuxna far illa”. ”Samhället” är vi alla, du och jag och alla andra som lever tillsammans i Sverige, att vara ”tolerant” mot våld har verkligen inget med tolerans att göra
Pingback: Tigermammans stridsrop – Amy Chua | Den lilla boklådan
Hej! Läs gärna min blogg om curlingföräldrar. Jag skriver om allt möjligt som har att göra med det.