Rymdgrus i maskineriet

Det känns som ljusår sedan jag kom med något nytt här, men det är kanske helt okej för rymden är visst på tapeten igen. Nya planetsystem hittas (SvD DN AB GP), nyligen öppnade Tekniska museet i Stockholm utställningen Nasa, a human adventure i Kina tar rymdforskningen fart, men man ska visst vara mamma för att skickas ut i rymden (DN) och för bara några dagar sedan hävdade astronomer vid University of California att dom, med hjälp av Hubble-teleskopet, upptäckt en galax som ligger 13,2 miljarder ljusår från oss (DN SvD). Det är långt bort det. Det känns (om möjligt) ännu mer avlägset än att vi som lever här lyckas genomföra ett någorlunda rättvist, fredligt och miljömässigt hållbart sätt att leva tillsammans på den här lilla plågade planeten.

Jag har alltid varit sugen på att resa och gärna till väldigt avlägsna platser, men att resa ut i rymden är jag så ointresserad av att det nästan förvånar mig själv (DN). Det enda som har med rymden att göra och som kan trigga mitt intresse något är frågan om de amerikanska månlandningarna. Jag vill påstå att jag håller mig ”intresserat neutral” i frågan men har alldeles för lite kunskaper för att bedöma trovärdigheten i argumenten. Jo, jag såg det på TV 1969 och jag har sett ”Capricorn One” också. Men lyckades verkligen USA landsätta folk på månen ett år innan Sverige officiellt började sända färg-tv, då bugar jag djupt och är grymt imponerad.

Den här typen av buffel och båg  kan jag inte utesluta helt. Men vad vet jag?

Men ni ska inte gå i taket över det där med mina tveksamheter om månlandningarna. Jag vet lika lite om rymden som jag vet om hur man lyckas med en sufflé och jag antar att jag borde ha förkovrat mig lite i kökets konster nu när vart och vartannat program i TV handlar om matlagning, men även om jag uppskattar god mat och kan tycka det är trevligt att laga mat tillsammans med andra, så har jag svårt att uppbåda samma intresse om jag skall inhandla råvarorna själv, tillaga själv, äta själv och dessutom diska själv efteråt. Urtrist.

Trots detta mitt ointresse för kökskonster kan jag inte undgå att förundras över den popularitet kokböcker och matprogram i alla tänkbara former verkar ha i människors liv(svt). Jag läste dessutom att svenskarna aldrig tidigare lagt ner mer pengar på att inreda sina kök, samtidigt som vi lagar allt mindre mat själva. Nu tycker visst t.o.m. matintresserade människor, bl.a. den kunniga och dessutom helt underbara människan Alexandra Zazzi, att det hela kanske gått lite över gränsen (exp). Det känns faktiskt lite skönt att höra för undertecknad som är helt oförstående inför allt sådant som panering, parering, grönsaksmandoliner och keramiska tranchér-knivar.

Roligare än så här kan ju både kock och gäster ha det

Men tillbaka till rymden en stund. Jag är som sagt ganska ointresserad av rymden och det för ju med sig att jag är rätt ointresserad av ”Science-Fiction” också. Jag tycker i och för sig att Mark Romaneks nya, ”Never let me go, som väl får betraktas som science-fiction, är bra. Ridley Scotts ”Blade Runner” gillade jag när den kom och även om jag kanske inte tycker att ”2046” är Wong Kar-Wai‘s bästa film så är den fantastisk och jag ser den gärna om och om igen. Om än inte lika gärna som jag ser ”In the mood for love” och ”My Bluberry Nights” av samma regissör. Hans nästa film, ”The Grandmasters”, lär vara en ”martial art-film” och det kanske inte låter jättekul i mina öron men jag längtar redan.

Men annars så är mina tidigaste minnen av Science Fiction något så sällsynt som en tysk TV-serie som sändes i svensk TV när jag gick i ”mellanstadiet”. Det är mer än 40 år sedan. Serien hette ”Rymdpatrullen” och gick i svensk TV på 60-talet. Jag vill hävda att mer kända ”sci-fi-serier” som ”Star Trek” aldrig skulle blivit vad dom blev om det inte varit för ”Rymdpatrullen”. Det fanns en väldigt tidstypisk ”internationalistism” i ”Rymdpatrullen” vars besättning bestod av olika nationaliteter, bl.a. en svensk motoroperatör som hette ”Hasso Sigbjörnson” (!?!). I ett avsnitt genomfördes följande futuristiska ”dans” och någonstans där tappade jag mitt engagemang för serien:

Eller vad säger ni, någon måtta på dumheterna får det väl ändå vara. Även om nu ”Let’s Dance” är ett populärt program och samtalsämne under kafferasterna så har jag alltid haft svårt för och mest tyckt att dans egentligen är ganska fånigt. Okej, jag får nog korrigera mig själv lite här, jag skulle ha väldigt svårt att motstå en tryckare på en månbelyst tropisk strand med kvinnan i mitt liv. Men eftersom ”kvinnan i mitt liv” för närvarande lyser med sin frånvaro lika mycket som den månbelysta tropiska stranden så har jag lite svårt att relatera till det där för ögonblicket.

Nu tappade jag bort det där med rymden, som var menat som den röda tråden, igen. Som den ”sucker” jag är för fakta, förklaringar och sanningar kan jag ha viss förståelse för att det läggs ner arbete och stora summor på att utforska universum. Även om jag tycker att prioriteringsordning ofta är väldigt skev. NASA har, som exempel, en budget för 2011 på 130 miljarder kronor och man kan ju ställa sig frågan om det och alla kostnader för kriget i Irak och Afghanistan är bästa sättet att använda alla dessa pengar, samtidigt som 40 miljoner amerikaner lever under den federalt fastställda fattigdomsgränsen.

”Alla har samma chans och lika värde”. Foto: © Ted Szukalski

Alla som nu vrider ut och in på sig själva och försöker förklara orättvisor med att vissa är ”svagare”, mindre handlingskraftiga eller att det skulle vara någon sorts regel att de som är de starkaste, smartaste eller de med mest ”fighter-hjärta” som lyckas i livet och att det därmed finns någon form av ”rättvisa” uppmanas att se filmen ”Winters Bone” och sedan, efter det, kan vi ta diskussionen om huruvida varje människa själv väljer sitt eget liv och om det allltid är den ”bästa”, starkaste och den som kämpar hårdast som lyckas i vårt samhälle, eller om det finns annat som spelar in och som det borde tas större hänsyn till.

En av ”Alien-filmerna” marknadsfördes med: ”I rymden kan ingen höra dig skrika”, men frågan är kanske också hur väl alla förtvivlade skrik hörs här nere på jorden. I de allra flesta hem i vår, näst intill äckligt, privilegierade del av världen verkar det finnas hur många ”mute-knappar” som helst att trycka på, innanför och utanför oss själva och alla verkar vara väldigt effektiva för att stänga ute obekväma röster utifrån. ”I rymden kan ingen höra dig skrika” och här på Jorden är det alldeles för få som kan, vill eller orkar med att höra dig gråta.

Det här inlägget postades i Okategoriserade och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

5 kommentarer till Rymdgrus i maskineriet

  1. Bara Jag skriver:

    Jag har en gång levt med en människa som hävdade att människor har samma förutsättningar för att ”lyckas” – behöver jag säga att diskussionerna blev både många och högljudda… Speciellt när det att ”lyckas” bara betyder pengar och stort hus – och att inga medel skys för att nå målet…
    Jag blir ofta arg över att rymden får ”kosta så mycket pengar” när det är här på jorden vi lever och för väldigt många skulle de ekonomiska resurserna kunna göra en betydande skillnad…

  2. varyagas skriver:

    Hur ska vi nånsin kunna bli bättre människor om vi inte tar reda på vart vi kommer ifrån och vad som finns runt om oss? Ignorance leads to misery.

    Tänk på det om du bryter benet också för utan rymdforskning skulle vi inte ha uppfunnit röntgen etc etc etc etc etc etc etc

    • peterlarson skriver:

      Svar till ””varyagas”
      Kul att du lämnade en kommentar.

      Jag måste naturligtvis hålla med dig om att väldigt mycket bra ”uppfunnits” och kommit fram som är till stor nytta p.g.a. rymdforskningen, det är ingen som helst tvekan om det.
      Men väldigt mycket bra har ”uppfunnits” tack vara krig också och det innebär ju inte nödvändigtvis att krig är något vi skall vara tacksamma för.

      Jag är mycket mer positiv till fredlig vetenskap som då t.ex. rymdforskning än jag är till krig och jag tycker det är viktigt att försöka ta reda på så mycket som möjligt och hitta förklaringar till allt som bara går att förklara. Jag är bara tveksam till prioriteringsordningen och om det alltid är det nödvändigaste att använda pengar till det ena eller det andra och med tanke på hur det ser ut på vår planet idag kan det kanske finnas andra saker att prioritera just nu än att skutta omkring på månen eller andra planeter och räkna antalet planeter.

      Det är naturligtvis inte riktigt så enkelt och det måste finnas möjlighet att satsa på all sorts forskning, men proportionerna på hur mycket man lägger ned på olika saker kan kanske diskuteras. Rymdforskningen är å andra sidan inte det mest meningslösa det satsas miljarder på.

      Det är dessutom lite trist att alla duktiga forskare, som kommer på alla dessa väldigt användbara saker i samband med rymdforskning, ”krigs-forskning” och annat, inte kan komma på alla dessa bra saker ändå. Det skulle vara betydligt billigare.

  3. Stefan skriver:

    Det ”känns” som att du ”missbrukar” citattecken ”lite” i din ”blogg”.

    • peterlarson skriver:

      Svar till Stefan:
      Jo, det har du kanske rätt i, jag ser också vissa tendenser i den riktningen, men det finns ju värre missbruk.
      Dock tycker jag kanske inte att just detta inlägget med 12 ord med citattecken (förutom vid namn) av sammanlagt 1.200 ord är allt för illa. Men jag skall tänka på ditt påpekande i framtiden.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s