Trots att det ibland kan ta emot, så blir jag tvungen att hålla med om att jag lever i verkligheten. Visserligen min verklighet, men ändå. Och trots att jag vet att det inte alltid känns så, är jag rätt övertygad om att ni också gör det. Det är bara vissa politiker som fått för sig att det bara finns en enda sorts verklighet och att det bara är de som lever i just denna ”verklighet” som är ”verklighetens folk”. Vad just dessa politiker själva lever i för ”verklighet” vet jag däremot inte. ”Facts beats fiction” sägs det när verkligheten är konstigare än våra vildaste fantasier och det är ju inte sällan det inträffar.

Går man igenom nyhetsutbudet hittar man saker som: ”Företag som i anställningskontraktet förbjuder sina anställda att begå självmord p.g.a. vidriga arbetsförhållanden” (GP SvD svt), ”Arbetsgivare får betalt för anställa gratis Fas 3-arbetskraft” (svt) (såg niArbetsförmedlingens Generaldirektörblå-ljuga om Fas 3 i Uppdrag Granskning? Det får hon 135.000 kr i månaden för, sådan är hennes verklighet). ”Vårt universum är inte det enda som funnits” och i Japan fortsätter den makabra delfinslakten utanför Taiji som vanligt, just nu och i verkligheten (exp DN svt GP). Orkar ni se videoklippet? Ja, ni fattar att undertecknad vill slippa verkligheten ibland.

Man ska förstås inte tro på allt man läser i tidningen (som om man hade lust till det) och inte det som visas i TV heller. Veckans stora nyhet, alla kategorier, är väl hur en insatsstyrka gjorde slut på Usama Bin Ladin. Exakt hur det där egentligen gick till får vi antagligen aldrig veta och det intresserar mig inte. Att det hade varit bättre, intressantare och framför allt mer civiliserat om den samvetslöse fundamentalisten tagits tillfånga och dömts i en rättegång håller jag dock fullständigt med om (DN), men så är det ju med verkligheten, det blir inte alltid som vi tänkt oss. Hur väl tränade och förberedda vi än är.

Vi har i samband med händelsen fått se en bild på Barack Obama och hans stab som, enligt de första bildtexterna som publicerades, följde aktionen live från Vita Huset. Nu har det visst uppstått en hel del tveksamheter om hur det egentligen var med det där och det påstås att det var ett avbrott i sändningen just när det var som mest spännande. Det var kanske ett reklamavbrott, vad vet jag. Annars hade man ju kunnat snacka om riktig reality-TV, ett begrepp som annars oftast handlar om ”Big Brother”, ”Paradise Hotel”, ”Villa Medusa”, ”Top Model” och andra serier där man oftast visar mest kvinnobröst.

Reality-TV?

Det är inte lätt att vara opartisk och när det gäller bilden av verkligheten är det särskilt svårt. Jag kan ju inte gärna sitta här och påstå att er verklighet inte stämmer bara för att den inte ser ut som min egen uppfattning av densamma. Egentligen finns det ju bara en enda verklighet, skillnaden ligger i hur vi uppfattar den. När kungaparet nu hävdar att dom inte tycker att den mörka, hårda och våldsamma bild av Sverige som Stieg Larsson skriver om i sin ”Milleniumtrilogi” stämmer överens med deras bild av verkligheten så ljuger dom säkert inte alls (DN AB AB exp svt)

Men trots att alla vet att Lisbeth Salander inte finns och att just hennes historia inte hänt i verkligheten så är jag ändå böjd att påstå att böckernas miljöer och händelser ligger mycket närmare de flesta människors verklighet än vad kungafamiljens tillvaro gör. Är man född till kung, bor i slott och lever i lyx på våra skattepengar är det ju inte konstigt att man inte har många trasiga, våldtagna, utnyttjade flickor med piercingar i sin omgivning. Hur mångas verklighet ser ut som kungafamiljens?

Kungen i verkligheten, läsandes den påhittade ”Blodläge” av Johan Theorin.

Värre är det väl att vårt högsta beslutande organ, riksdagen, består av hundratals ledamöter som aldrig levt i annat än politikerns verklighet. Många har aldrig varit arbetslösa, aldrig haft ett vanligt arbete, aldrig varit långtidssjukskrivna, aldrig varit lågavlönade, aldrig bott i en förortslägenhet, aldrig haft invandrare som grannar, aldrig behövt oroa sig för att förlora sina skyddsnät o.s.v. Några få har gjort det, de flesta inte. Nu sitter dom och beslutar om människors sjuk- och arbetslöshetsförsäkringar och gör det naturligtvis då i bästa fall utifrån sin bild av verkligheten och i värsta fall utifrån hemskare perspektiv. (AB).

Den högsta arbetslöshetsförsäkringen ger c:a 10.500 kr/mån efter skatt. Riksnormen för existensminimum för ensamstående är 3.720 kr plus kostnaderna för hyra, el, hemförsäkring, SL-kort och fackföreningsavgift. Skillnaden är oftast noll och då talar vi om den högsta a-kassan, så vad är egentligen vitsen med att betala arbetslöshetsförsäkring? Många med a-kassa har arbetat i stort sett hela sitt liv, men tvingas nu leva på existensminimum. Det mina vänner är också ”verklighet”, för arbetslösa, långtidssjukskrivna och många andra och den är väldigt annorlunda än hos de som satt nivåerna (svt). Hur ska dessa människor leva och var ska dom bo? I fantasin?

Med lite fantasi kan man leva billigt. (Installation av Banksy)

Hur kan vi vara säkra på att gräs inte är rött och alla är färgblinda? Hur kan någon säga: ”så ser verkligheten ut” när allt utom ett klot ser olika ut beroende på hur vi betraktar det? Naturvetenskapen brukar hävda att den, till skillnad från humanismen, sysslar med verkligheten och att den därför alltid är exakt. Men det går inte att vara ”vetenskapligt exakt” när man sätter normer för människors behov. Att det fuskas med såväl sjukförsäkring (DN) som med skatter och annat är ett jävla otyg som drabbar de som har det svårast, att skattefusket dock vida överskrider sjuk- och försäkringsfusk är också väl dokumenterat, det har jag tagit upp tidigare i inlägg som på olika sätt tar upp sjukförsäkringar. Men ”verkligheten” är inte att de som är sjuka eller arbetslösa fuskar.

Alla har varken samma möjligheter eller samma behov och det är ett av grundfelen i Alliansens politik. För om inte alla har samma möjligheter blir konkurrensutslagning extremt orättvist, vare sig det gäller chanserna till utbildning, arbete, vård, bostad eller något annat. Att alla inte har samma behov betyder i sin tur att det blir väldigt snett när vi fördelar våra gemensamma tillgångar med utgångspunkten att den som ”lyckas” bäst (vad det nu är) t.ex. ska få mest i lön och samtidigt störst skattesänkning. Rättvisa är visserligen lika svårdefinierad som verkligheten, men alla lever vi i verkligheten medan faktiskt ingen av oss lever i en rättvis värld.

Det här är väl inte rättvist, alla tigrarna lär ju inte att få lika mycket kyckling