Rubriken till det här inlägget uttalas ungefär som ”korv” på ”Sveriges sexigaste dialekt” (GP DN SvD), men ”kõrv” är också det estniska ordet för ”öron”. Förmodligen aningen förvirrande för estländare på besök som hör talas om att vi äter kokt eller grillad korv och korv-gryta. När jag ändå är inne på språk så har jag sedan jag var barn undrat över varför det heter ”öron” och inte ”höron” vilket väl vore mer logiskt. Man lär vara tvungen att lyssna till mycket innan öronen trillar av, risken för detta ökade dock markant när Stockholms Lokaltrafik slutade ha mobiltelefonfria tunnelbanevagnar. Samma SL höjer nu priset för ett månadskort igen, denna gång med 100 kr

Dom har höjt med 31% (190 kr) under de knappt fem år dom haft makten i Landstinget. Det känns kanske inte som världens smartaste metod för att få folk att åka kollektivt och minska utsläppen (SvD). Att enbart denna höjning äter upp minst ett jobbskatteavdrag Alliansen stoltserar med är logiskt, någon skall betala och denna gången blir det sjuka, arbetslösa, studerande och pensionärer som inte fått jobbskatteavdrag. Att som Torbjörn Rosdahl (m) tycka att det ”bara motsvarar tre påsar chips” och att om man inte har råd ”får man gå till socialen” är knappt värt att kommentera annat än med: ”Moderat-pajas”. Har man som honom över 90.000 i månadslön är varken chips eller månadskort ett problem (DN SvD exp svt). Hans eget månadskort är dessutom en ”löneförmån”.

SL underhåller tunnelbanevagnar och perronger

Ja den där kvartetten är man inte lite tacksam för att man slapp lyssna på och för övrigt är det inte sällan man önskar att man kunde blunda med öronen, inte minst när man åker tunnelbana. En bärbar musikspelare med hörlurar har ofta underlättat för undertecknad att slippa lyssna på mer eller mindre högljutt nonsens i just tunnelbanan och på bussar. När jag bodde i Kina sade jag till en av mina kinesiska vänner att jag önskade att jag kunde förstå vad folk pratade om hela tiden, ”och jag önskar att jag slapp” svarade han mig. Struntprat är struntprat på alla språk.

Jag antar att de där ytteröronen som vi har på båda sidor av huvudet är till MEST för att fästa örhängen och glasögon på och kanske för att vi bättre skall fånga upp ljud, men som ljudfångare är dom väl ändå rätt primitivt konstruerade. Om det hade varit den primära orsaken skulle dom väl istället vara konstruerade mer som paraboler eller avancerade mikrofoner. Åtminstone borde öronen väl kunna vara mer vridbara, som många andra djurs. För inte kunde väl naturen förutse att vi en dag skulle vara kapabla att konstruera hörapparater, förstärkare och andra imponerande hjälpmedel (SvD). Det är sådan forskning vi älskar.

Om jag för 5-10 år sedan fick frågan vilket sinnesorgan jag värderade högst hade jag tveklöst svarat synen. Det är troligt att jag fortfarande skulle svara det, men det är inte riktigt lika självklart. Att inte längre kunna lyssna på musik, ljudet av vinden i trädens lövverk, fågelsång, porlandet från en bäck eller ljudet av mina barnbarns skratt och bara en sådan sak som att inte kunna lyssna på ljudböcker känns näst intill omöjligt att tänka sig. För att inte tala om vilket tomrum som skulle uppstå om jag förlorade känseln och aldrig mer fick känna rysningen av att bli smekt av en annan människa. Men min syn, nu ofta med läsglasögon, är jag väldigt tacksam för.

Det är svårt att föreställa sig att något som alltid varit självklart plötsligt skulle vara omöjligt. Vi som passerat 45-års åldern, ser hur vi tappar i värde snabbare än Spyker-aktien. Men lika lite som detta antagligen har att göra med SAAB-bilarnas kvalitet, lika lite relevans har ”värdeminskningen” på oss över 45+ att göra med verkligheten. Om och i så fall hur vi skall göra något åt ”åldersdiskrimineringen” (SvD) har jag inget enkelt svar på. Lika lite som jag vet hur vi enklast slipper köns-, etnisk- och annan diskriminering. Inskränkta hänger sig gärna fast vid ytan istället för vid innehållet. Det är lite ”grisen-i-säcken-dumt”, är det inte?

En fin gris eller ett eventuellt svin?

På tal om grisar och öron så har jag i tidigare inlägg tagit upp en del av de ovanliga rätter jag provade när jag levde i Kina (DN GP HD). Jag är verkligen inte ”kräsmagad” och trots att jag verkligen uppskattade och uppskattar annat än ”fyra små rätter” och flera gånger satt tillsammans med andra på någon av de nattöppna ”BBQ-restaurangerna” i Deqin och grillade allt från ank-tungor och tuppkammar till just grisöron.  Jag hade däremot seriösa problem med att äta grishjärna som ibland var en av ingredienserna i ”Szechuan hot-pot”, som annars är en fantastisk rätt.

Det är lätt för oss att tycka att kineser och för den delen andra matkulturer har lite knepiga matvanor, men vi som äter grisfötter, svartsoppa och surströmming och fransmännen som tvångsmatar gäss för att levern skall bli abnormt stor, skottarna med sin ”Haggis”, tyskarnas vidriga leversoppa, och inte minst islänningarna med sin val-kötts-kebab  får nog dämpa kritiken mot kinesisk kokkonst lite och förresten är grisöron, eller ”Oreja de Cerdo” som dom kallar det i Spanien ansett som en av livets kulinariska delikatesser.

”Oreja de Cerdo”, smaskiga grisöron i Madrid

Vi får inte heller underskatta öronen, dom lär vara en av de mest erogena zonerna på kroppen och alla som någon gång blivit slickad i örat kan kanske verifiera eller dementera denna teori som undertecknad naturligtvis bara har hört talas om och så vitt jag nu kan minnas det dessutom bara i tredje led. Att det inte alltid är vårt öras relativa oduglighet, jämfört med många andra djur, som gör att vi har svårt att höra varandra. Det har att göra med en massa andra saker, som selektivitet och störande ljud i omgivningen och inte minst viljan att faktiskt lyssna på vad andra säger.

Alla som har dyk-certifikat har någon gång fått lära sig att ljud förflyttar sig mycket fortare under vattnet än på land och att just detta gör det svårt att uppskatta var ljudet kommer ifrån. Våra öron är konstruerade så att när vi hör ett ljud uppfattar ett öra ljudet aningen före det andra och på så sätt kan vi bestämma varifrån ljudet kommer. Under vattnet är denna skillnad obefintlig och ljudet når våra öron i stort sett samtidigt och vi kan inte bedöma var ljudet kommer ifrån, om man nu ens hör några andra ljud än sina egna andetag.

Under vatten hör man inte var ljudet kommer ifrån men ibland kvittar det

Om lite mer än en månad är det midsommar igen och några av oss kommer, med eller utan en näve snapsar i magen, att leka ”små grodorna” som inga öron har och att dom inte har synliga öron stämmer ju, men öron har dom naturligtvis, dom är ju inte döva. I Antarktis, där jag varit rätt mycket, finns förstås massor av sälar och de flesta har inga synliga öron. Det är egentligen bara pälssälen och sjölejonet som har ytteröron, men jag kan garantera er att alla sälar hör ruskigt bra, inte minst under vattnet och sen har dom ett ”sjätte sinne” också (svt)

Om ”öronmaneter” har hörsel är mer än jag vet, men jag tvivlar. Däremot vet jag av egen erfarenhet att det finns öron i skogar. I Kina växer det på vissa träd i skogarna en svamp som på svenska kallas ”Skogs-öron” och som är en vanlig ingrediens i kinesisk matlagning. Jag skulle kunna tänka mig att många av er som ätit ”kines-mat” har stött på den här ingrediensen som på kinesiska heter: 云耳eller ”yún ěr” och som egentligen betyder ”molnens-öra”. Tillagad är den nästan svart med speciell konsistens men utan egentlig egen smak, i skogen ser den ut så här:

”Skogsöra” eller på kinesiska: 云耳 eller ”yún ěr”

Har ni orkat läsa ända hit så förtjänar ni lite musik, så här har ni ”Örat” med Barbro Hörberg. Klicka och lyssna

….och hör sen.