Ett produktions-stopp i mitt bloggande av närmast SAAB-liknande proportioner innebär att det dröjer ytterligare dagar innan det kommer något nytt här. Eftersom det är energisparande och ”inne” med second-hand så återanvänder jag därför ett gammalt inlägg, men ber samtidigt trogna läsare om överseende och lite tålamod. Men eftersom John Fogerty fyller år idag (28/5) lägger jag till en nostalgi-video med Creedence Clearwater Revival. Ruskigt bra!:

*****

Inlägg ursprungligen publicerat 1/6 2010

Alldeles utanför där jag bor står nu en stor syrenbuske i full blom och det fick mig att tänka på den skylt vissa skomakare förr satte upp när dom stängde under några försommarveckor: ”Stängt mellan hägg och syren”. Just dessa 2-3 veckor ansågs vara en alldeles särskilt fin period av året.

Men nu har alltså syrenerna slagit ut och jag har missat den där ”mellantiden” i år också, utan att jag ens har tänkt på det. Häggen har ju vackra, vita blommor men jag tycker inte dom doftar något vidare. Men det gör verkligen syrener. Dom doftar ju lika gott som vilket sköljmedel som helst.

Innehåller: Benzyl Salicylate, Butylphenyl Methylpropional, Hexylcinnamal

Det var i alla fall lite tråkigt att inse att den där ”hägg-syren-perioden” gått mig helt förbi i år igen och jag kan inte låta bli att tänka på den på samma sätt som jag borde göra med vissa andra perioder i mitt eget liv. Kortare och längre stunder som är lika flyktiga och heller aldrig kommer tillbaka. Det är lätt att man bara låter oåterkalleliga stadier i livet passera förbi utan att riktigt reflektera över att just den tiden är nu och bara nu.

Barn tänker inte alls så och det ska dom inte heller, det vore ju riktigt skrämmande om dom gjorde. Sällan tonåringen heller. Men när vi blivit vuxna, det är då det kommer in så mycket annat att tänka på så att själva existensen finns det liksom inte tid till. Ta barnens småbarns-år, 30-års åldern, barnens tonårstid, just den här sommaren och alla passerade tisdagar. Dom kommer aldrig tillbaka och många av dessa stunder och ögonblick har plötsligt bara sugits in i historiens gigantiska dammsugarpåse utan att vi riktigt hann lägga märke till det.

Var det något där, mellan hägg och syren?

Jag har själv seriösa problem med att leva i ”nuet”. Dels tycker jag att det är så svårt att hinna innan det där korta ”nuet” bara har försvunnit och förvandlats till ”dået”. Jag tycker det är svårt nog bara att ”fånga dagen”. De som lär ut s.k. ”mindfulness”,  en allt mer populär metod för att bli bättre på att uppmärksamma just det ögonblick vi befinner oss i, dom brukar tala om att när man äter ett russin så ska man tänka på hur russinet verkligen smakar, hur det känns att ha det i munnen, strukturen, tuggmotståndet och den söta eftersmaken. Verkligen njuta av att äta ett russin, inte bara tjoffa in näve efter näve i käften utan att reflektera över vad det är som händer.

En soltorkad druva full av smakämnen.

Det där med ”mindfulness” är en väldigt förenklad, ”sekulariserad”, moderniserad och till vårt sätt att leva anpassad form av zen-buddistiskt tänkande som helt enkelt handlar om att vara riktigt medveten om att man är här och det just nu. Själv minns jag när jag på 70-talet läste boken ”Zen and the Art of Motorcycle Maintenance” av Robert M. Pirsig, där han berättar om en resa genom USA på motorcykel och försöker föra fram att det inte bara är möjligt med en symbios mellan det romantiska-känslomässiga och det konkreta-logiska utan att det är nödvändigt.

Boken handlar förstås lite om motorcykling och om hur man sköter en sådan och den handlar om livsfilosofi och livets värden, men den är minst lika mycket en bok om relationen mellan en far och en son. Författaren själv har sagt att boken: ”Varken kan, bör eller skall jämföras med den omfattande litteratur som siktar till att ge direkta och faktiska informationer om zen. Ärligt talat är den inte mycket till handledning när det gäller motorcyklar heller.” För mig var det kanske inte en bok som ”öppnade dörrar och fönster”, men jag kanske upptäckte en och annan ny dörr som jag inte sett tidigare. Öppna den lär jag få göra själv.

Men det är verkligen inte lätt det där att hinna med att ”leva”  när man har så mycket annat tänka på. När skulle man ha tid med det? Det ska jobbas och det ska jobbas över, det skall väntas på bussar och det ska hinnas med tunnelbanor, det ska hittas parkeringsplatser och det skall handlas, hämtas barn på dagis, det skall väljas premiepensionsfonder och el-bolag, tvättas kläder, betalas räkningar, tittas på dokusåpor, köas både här och där, det skall hängas med och det skall sms:as, twittras och bloggas. Tala om för mig när det skulle finnas tid för att leva.

Jag har dessutom lite svårt att spika mina egna mål i livet och det gör ju inte saken lättare. Det finns perioder när jag inget hellre vill än att arbeta, både hårt, intensivt och länge. Anstränga mig till det yttersta för att uppnå ett av mig själv eller tillsammans med andra uppsatt mål. Att helt uppslukas av att nå resultat, bättre, högre och mer innovativt än tidigare.

Men det finns samtidigt stunder när jag verkligen önskar att jag var ”Paradis-Oskar” eller ägnade dagarna åt att bara sitta på en pinnstol vid havet, känna vinden och dricka ett glas vin när solen går ned. Framgång eller lycka? Båda? Varken eller? Personerna på bilden här är helt okända för mig och så även graden av deras lycka. Men det är inte helt självklart vem som är lyckligast.

Revisorn eller den kubanska tobaksplockaren, vem är egentligen lyckligast?

Hinna med är ju ett rent helvete ibland. Säg att man får leva tills man är 85 år, det blir c:a 31.000 dygn det, ungefär 744.000, timmar, alltså lite mer än 44 miljoner minuter, men så ska man ju sova också, helst en tredjedel av tiden. Dessutom hinna med allt det där jag nämnde tidigare och minst lika mycket till, som att besiktiga bilen och gå till tandläkaren, gräla med partnern och få ett och annat nervsammanbrott och vi måste nysa och borsta tänderna och byta strumpbyxor (om man nu använder det alltså) och älska…..

Ja visst fan, älska också! Älska partnern, älska med partnern, älska sina barn (och helst andras ungar också), älska sina nära vänner, sig själv, älska musiken, konsten, sin dvärgtax och älska hela naturen. Helt enkelt älska livet så mycket det bara är möjligt. Det måste vi ju försöka att få in någonstans också. Eller få se nu……….det kanske passar bättre i slutet av vecka 43.

”Jo men det är lugnt serr’u”

Nej vet ni vad. Jag får hjärtklappning bara av att skriva om det här, nu ska jag öppna fönstret lite mer här i sovrummet så att jag kan känna doften av syrenen utanför. Jag får helt enkelt leva med att jag missade den där tiden mellan det att häggen och syrenerna blommade det här året och skärpa till mig nästa år istället. Får jag leva så länge som till 80 så blir det ju 24 sådana perioder till och dessutom slår vildkaprifolen utanför mitt fönster snart ut och doften om kvällen från den överträffar t.o.m. syrenerna.

Nu ska jag ta ett russin och se om jag kan få ut något av att undersöka det med både gom, tunga, smaklökar och allt vad det var. För att riktigt gå ner i varv innan jag släcker sänglampan för i kväll så tar jag hjälp av Sophie Hunger, en schweiziska som är riktigt duktig och som just i den här videon är fantastiskt bra. Låten hon spelar är hennes egen ”Train People” från hennes nyss släppta platta ”1983”. Det är balsam för själ och hörselnerver det. (Nu har jag förresten redan ätit upp det där russinet utan att jag tänkte på det)