Tusen dagar härifrån..

I Thought You Said Summer Is Going to Take the Pain Away sjunger Hello Saferide på sin debutplatta och det där har man ju både hört och hoppats på själv. Men det enda man möjligen kan förvänta sig av sommaren är att den (i bästa fall) tar bort mörker och kyla. Det där med ”pain” är förstås väldigt relativt. Samtidigt som över 17.000 barn dör av svält, varje dag  och den absolut övervägande delen av mänskligheten lever under fruktansvärda förhållanden, absolut värst är det för kvinnorna (DN) och för barnen, så sitter undertecknad här med mina löjliga välfärdsproblem.

Så i det perspektivet blir ju det jag själv stör mig på nu inte bara banalt utan, om inte obefintligt, så i alla fall mindre än att det är synbart i ett Transmissionselektronmikroskop. Det är därför inte heller utan skam som jag ens tar upp några av mina egna ”problem” här och nu, och jag skulle nog inte gjort det om det inte vore för att ett av ”problemen” närvarande är brist på inspiration, fantasi och kreativitet när det gäller att få ur mig inlägg till den här sidan och jag vet att trogna läsare undrar lite. Ett tag funderade jag på att ta hjälp av en ”co-writer”, men det visade sig vara helt hopplöst:

”Ko-writer”

Välfärdsproblem är inte ens jämförbara med ”verkliga” problem. Vi kan inte komma till de som förlorat barn, föräldrar syskon eller andra anhöriga på grund av krig, svält eller naturkatastrofer och hävda att det minsann inte heller är så lätt när MTG har köpt sändningsrätterna till OS, är tröttsamt med Glassbilens tjatiga trudelutt (DN SvD GP svt) och att det förmodligen blir regn på midsommarafton i år också (GP DN SvD svt). En helt annan sak är att det inte per automatik innebär lycka att leva i den ”rika” världen. Det finns många, inte minst i vårt eget land, som upplever sitt problem så hopplöst att dom ibland inte ens orkar leva. Det kan vara ”välfärdsproblem” i ett stort perspektiv, men inte för den drabbade.

Enligt en färsk undersökning påverkar inkomsten vår lycka. Ju mer vi tjänar desto lyckligare lär vi bli. Ända tills vi uppnått en inkomst på 40.000 kr. i månaden, sen är det stopp på lyckoökningen (DN AB). Det där är naturligtvis kvalificerat trams. Ingen blir naturligtvis lyckligare av att vara fattig (det tål att tänkas på när 40% av jordens befolkning lever på mindre 20 kr om dagen) men att det skulle finnas en enkel koppling mellan lycka och inkomst tror bara en regering som satsar allt på ständiga jobbskatteavdrag. Enligt denna ”yxiga” beräkningsmetod skulle Svenskar vara minst 10 gånger så lyckliga som t.ex. Thailändare:

         Hur mycket kostar lycka för en thailändare?  //  Foto:  Puykamo     

Först och främst är det priset på det man behöver i förhållande till lönen som är avgörande och det kan väl hända att det är så dom har tänkt i den där undersökningen, vad vet jag, jag tycker hur som helst att det är extremt fyrkantigt att använda inkomstnivåer som lyckomätare. Det skulle ju betyda att ytterligare ett jobbskatteavdrag skulle göra oss lyckligare och vem, förutom den nuvarande regeringen, inbillar sig att det är så enkelt. Har vi tillräckligt med mat, vätska, värme, skydd och sjukvård så är det sen helt andra saker än vad som kan köpas för pengar som påverkar hur lyckliga vi känner oss.

På tal om höga priser och annat ”deprimerande” så var det egentligen meningen att jag skulle varit med som dyk-guide på en expeditionsresa runt Svalbard den här veckan. Så blev det nu inte den här gången eftersom det blev färre dykare på resan än vad som var inplanerat. Hur som helst så talade jag igår med en kollega som skall med på resan och därför befinner sig i LongyearbyenSvalbard och han berättade att där kostar en helt vanlig kebab 129 norska kronor och detta på en plats där det är polarnatt dygnet runt under nästan tre månader, varje vinter.

Polarnatt i Longyearbyen, från 11 november till 30 januari

Men nu är det andra tider på Svalbard. Inte när det gäller priset på kebab och annat men när det gäller dagsljuset. Nu är det istället sol, eller i alla fall dagsljus, dygnet runt och det har det varit ända sedan i april och så kommer det att vara till någon gång i slutet av augusti. Det bor över 2.000 personer där och man undrar ju hur dom kan hålla sina melatonin-nivåer i någorlunda schack. Men själv får jag alltså nöja mig med att solen går ner någon timme eller så den här midsommaraftonen, Eftersom jag har haft möjlighet att vara i Antarktis varje vinter de senaste åren har jag ju trots ibland haft ”midsommar” två gånger om året.

Jag har som sagt ingen rätt att gnälla. Under rubriken ”Resumé” uppe till höger här på sidan finns lite om vad jag varit med om, det mer än jag vågat drömma om. Men nu kan det vara så knepigt att man inte kan resa bort sin längtan efter upplevelser. Det är snarare som ett gift som kräver allt större och starkare doser för att ge effekt. I alla fall är det så för mig. Jag har levt vid Medelhavet, i Kina, på Maldiverna och i Thailand och jag har varit i Antarktis ett dussin gånger och jag har varit förälskad fler gånger än jag har fingrar på fötterna, men har jag slutat längta efter att resa och efter kärlek för det? Pytt! Många av er känner till sådan längtan och vet att det känns ungefär så här:

Jag är lite skeptisk till människor som inte längtar efter någonting alls. Om det nu verkligen finns sådana, eller om det bara är som dom säger. Jag har skrivit tidigare om portugisisk Fado, en fantastisk musik som bygger helt på det för portugisiska språket unika ordet ”Saudade”, en alldeles särskild längtan och eftersom jag inte alls tror att bara portugiser kan känna detta så gillar jag att dom brytt sig om att sätta ord på den känslan. Det pratas ofta om ”nationalkaraktärer” och det är klart att just ”sprallighet” är väl kanske inte något man förväntar sig att möta i övermått i t.ex. ovan nämnda Longyearbyen. Inte under deras tre månader polarnatt i alla fall

Men det är just sådant idiotsnack som ger upphov till att vi inbillar oss att vissa nationaliteter är kloka, snåla, arbetssamma, lata, tjuvaktiga, vänliga, gästfria eller vad det nu är. Själv är jag är född i Göteborg och skulle alltså ha dåliga ordvitsar inbyggda i mitt DNA och det är precis lika mycket nonsens som att Thailändare skulle vara särskilt vänliga. Thailand har t.ex. fler mord per invånare än vad USA har. Att Norrlänningar är som norrlänningar är kan vi väl ändå vara överens om, även om vi inte kan enas om hur dom egentligen är. Sjunga om längtan så det står härliga till det kan dom i alla fall, som här ”Perssons Pack” och Jakob Hellman i ”Tusen Dagar Härifrån”, det är så bra att jag ryser:

Det här inlägget postades i Okategoriserade och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

6 kommentarer till Tusen dagar härifrån..

  1. fabostintan skriver:

    Jo men visst är det nog så att vi norrlänningar är liiiite mer annorlunda än er söderöver….har i alla fall alltid fått höra att vi är mer ärliga, kör med raka rör och uppskattar saker på ett annat vis 🙂 Själv är jag från Härjedalen och det sitter så djupt i mig att hur länge jag än bor i storsta´n så kan jag liksom inte få fram dom rätta armbågarna, vilket heller inte behövs, för jag tror vi ler lite mer ”däruppeifrån” och det kommer man jäkligt långt med hahaha.
    Jag är alltså bortskämd på ren storslagen natur (som många betalar dyrt för) och skulle egentligen inte ha några mer önskningar…..men så är det ju inte, eller hur? Jag vill ha en stuga söderöver, tro´t eller ej, men en riktig öbo skulle jag kunna bli om jag fick den ekonomi som jag också skulle vilja ha, och ett nytt förhållande (så man slapp sitta ensam på en öde ö)…skulle jag också vilja ha, och en frisk ålderdom skulle jag också vilja ha, vilket tyvärr också innebär att jag då vill ha ännu mer pengar, så jag kan åka till min rehab åter igen, och då känna mig friskare åtminstone några månader då mörkret är som värst. Suck….det är så mycket jag vill ha, men än så länge så nöjer jag mig med det som är….lika bra, så får resten bli en trevlig present 🙂

    Ha en skön kväller 🙂

  2. Bara Jag skriver:

    Jo, visst är det så… I ett större perspektiv är välfärdsproblemen banala och inte särskilt mycket att jaga upp sig över – egentligen. Däremot ska man inte förringa människors känslor av hopplöshet, uppgivenhet, sorg eller rädsla – oavsett var de bor, för det den enskilde individen upplever är ju verkligt just för den personen. Jag tror som du att det inte är ekonomi eller lön som ger verklig lycka varför sådana faktorer helt enkelt kan sållas bort och kvar finns verkligheten och det som finns inom oss och eftersom detta är omöjligt att mäta blir lyckan något ogreppbart – så ogreppbar att vi inte vet hur vi ska fånga den… Dessutom är lyckokänslan föränderlig och ändrar skepnad så att något som känns som lycka ena dagen lika gärna kan kännas som en katastrof nästa dag – det med lycka är sannerligen inte lätt!!

    Hoppas att du i ditt sökande hittar både lyckan och kärleken – kanske är dessa två samma sak? 🙂

  3. Krönikören skriver:

    Jaha, jag ser att det hjälpte att stånga pannan blodig.

    Om en väldigt fattig person får lön så att han/hon kan köpa mat till sina barn så ökar väl det hans/hennes lycka? Och lite till om lönen ökar så att även kläder kan inhandlas? Osv osv. Jag tror att det var tanken med den undersökningen.

    • peterlarson skriver:

      Svar:
      Jovisst, ingen tvekan om att en förbättrad ekonomi, även om den säkert inte alltid ökar ”lyckan”, tar bort en massa oro och förtvivlan inte minst för en ensamstående förälder eller en riktigt fattig familj.
      Men att en familj med en gemensam inkomst på 75.000 kr/mån per automatik skulle bli lyckligare av att få 5.000 mer i lönekuvertet det tror jag inte en sekund på. Är man inte tillfreds då är det garanterat andra saker än än ekonomin man ska ta och se över.

      Och du, nu har dom visst hittat en groda med huggtänder http://svenska.yle.fi/nyheter/artikel.php?id=219553 den vill ju kanske inte jag heller ha hoppande runt ben och barnbarn, trots att jag tycker om grodor 😀

  4. CC Topp skriver:

    Oljud i trafiken lagstifftade Julius Caesar om, att ingen har
    agerat tidigare är väl inte så konstigt – Svenskar är kända som mer eller mindre hjärndöda eller nått åt det hållet.

    • peterlarson skriver:

      Svar:
      Jag känner inte till det där med förbudet mot oljud i det antika Rom, däremot vet jag att det finns ett romerskt uttryck : ”Ut sis nocte levis” som väl betyder ungefär ”Låt din sömn vara lugn”.
      Å andra sidan utnämnde ju en av dom där kejsarna, Gaius Julius Caesar Augustus Germanicus , sin häst till senator och det dröjer väl inte så länge tills vi får det i Sverige. Även om vi än så länge får hålla tillgodo med en finansminister med hästsvans.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s