”I Thought You Said Summer Is Going to Take the Pain Away” sjunger Hello Saferide på sin debutplatta och det där har man ju både hört och hoppats på själv. Men det enda man möjligen kan förvänta sig av sommaren är att den (i bästa fall) tar bort mörker och kyla. Det där med ”pain” är förstås väldigt relativt. Samtidigt som över 17.000 barn dör av svält, varje dag  och den absolut övervägande delen av mänskligheten lever under fruktansvärda förhållanden, absolut värst är det för kvinnorna (DN) och för barnen, så sitter undertecknad här med mina löjliga välfärdsproblem.

Så i det perspektivet blir ju det jag själv stör mig på nu inte bara banalt utan, om inte obefintligt, så i alla fall mindre än att det är synbart i ett Transmissionselektronmikroskop. Det är därför inte heller utan skam som jag ens tar upp några av mina egna ”problem” här och nu, och jag skulle nog inte gjort det om det inte vore för att ett av ”problemen” närvarande är brist på inspiration, fantasi och kreativitet när det gäller att få ur mig inlägg till den här sidan och jag vet att trogna läsare undrar lite. Ett tag funderade jag på att ta hjälp av en ”co-writer”, men det visade sig vara helt hopplöst:

”Ko-writer”

Välfärdsproblem är inte ens jämförbara med ”verkliga” problem. Vi kan inte komma till de som förlorat barn, föräldrar syskon eller andra anhöriga på grund av krig, svält eller naturkatastrofer och hävda att det minsann inte heller är så lätt när MTG har köpt sändningsrätterna till OS, är tröttsamt med Glassbilens tjatiga trudelutt (DN SvD GP svt) och att det förmodligen blir regn på midsommarafton i år också (GP DN SvD svt). En helt annan sak är att det inte per automatik innebär lycka att leva i den ”rika” världen. Det finns många, inte minst i vårt eget land, som upplever sitt problem så hopplöst att dom ibland inte ens orkar leva. Det kan vara ”välfärdsproblem” i ett stort perspektiv, men inte för den drabbade.

Enligt en färsk undersökning påverkar inkomsten vår lycka. Ju mer vi tjänar desto lyckligare lär vi bli. Ända tills vi uppnått en inkomst på 40.000 kr. i månaden, sen är det stopp på lyckoökningen (DN AB). Det där är naturligtvis kvalificerat trams. Ingen blir naturligtvis lyckligare av att vara fattig (det tål att tänkas på när 40% av jordens befolkning lever på mindre 20 kr om dagen) men att det skulle finnas en enkel koppling mellan lycka och inkomst tror bara en regering som satsar allt på ständiga jobbskatteavdrag. Enligt denna ”yxiga” beräkningsmetod skulle Svenskar vara minst 10 gånger så lyckliga som t.ex. Thailändare:

         Hur mycket kostar lycka för en thailändare?  //  Foto:  Puykamo     

Först och främst är det priset på det man behöver i förhållande till lönen som är avgörande och det kan väl hända att det är så dom har tänkt i den där undersökningen, vad vet jag, jag tycker hur som helst att det är extremt fyrkantigt att använda inkomstnivåer som lyckomätare. Det skulle ju betyda att ytterligare ett jobbskatteavdrag skulle göra oss lyckligare och vem, förutom den nuvarande regeringen, inbillar sig att det är så enkelt. Har vi tillräckligt med mat, vätska, värme, skydd och sjukvård så är det sen helt andra saker än vad som kan köpas för pengar som påverkar hur lyckliga vi känner oss.

På tal om höga priser och annat ”deprimerande” så var det egentligen meningen att jag skulle varit med som dyk-guide på en expeditionsresa runt Svalbard den här veckan. Så blev det nu inte den här gången eftersom det blev färre dykare på resan än vad som var inplanerat. Hur som helst så talade jag igår med en kollega som skall med på resan och därför befinner sig i Longyearbyen på Svalbard och han berättade att där kostar en helt vanlig kebab 129 norska kronor och detta på en plats där det är polarnatt dygnet runt under nästan tre månader, varje vinter.

Polarnatt i Longyearbyen, från 11 november till 30 januari

Men nu är det andra tider på Svalbard. Inte när det gäller priset på kebab och annat men när det gäller dagsljuset. Nu är det istället sol, eller i alla fall dagsljus, dygnet runt och det har det varit ända sedan i april och så kommer det att vara till någon gång i slutet av augusti. Det bor över 2.000 personer där och man undrar ju hur dom kan hålla sina melatonin-nivåer i någorlunda schack. Men själv får jag alltså nöja mig med att solen går ner någon timme eller så den här midsommaraftonen, Eftersom jag har haft möjlighet att vara i Antarktis varje vinter de senaste åren har jag ju trots ibland haft ”midsommar” två gånger om året.

Jag har som sagt ingen rätt att gnälla. Under rubriken ”Resumé” uppe till höger här på sidan finns lite om vad jag varit med om, det mer än jag vågat drömma om. Men nu kan det vara så knepigt att man inte kan resa bort sin längtan efter upplevelser. Det är snarare som ett gift som kräver allt större och starkare doser för att ge effekt. I alla fall är det så för mig. Jag har levt vid Medelhavet, i Kina, på Maldiverna och i Thailand och jag har varit i Antarktis ett dussin gånger och jag har varit förälskad fler gånger än jag har fingrar på fötterna, men har jag slutat längta efter att resa och efter kärlek för det? Pytt! Många av er känner till sådan längtan och vet att det känns ungefär så här:

Jag är lite skeptisk till människor som inte längtar efter någonting alls. Om det nu verkligen finns sådana, eller om det bara är som dom säger. Jag har skrivit tidigare om portugisisk Fado, en fantastisk musik som bygger helt på det för portugisiska språket unika ordet ”Saudade”, en alldeles särskild längtan och eftersom jag inte alls tror att bara portugiser kan känna detta så gillar jag att dom brytt sig om att sätta ord på den känslan. Det pratas ofta om ”nationalkaraktärer” och det är klart att just ”sprallighet” är väl kanske inte något man förväntar sig att möta i övermått i t.ex. ovan nämnda Longyearbyen. Inte under deras tre månader polarnatt i alla fall

Men det är just sådant idiotsnack som ger upphov till att vi inbillar oss att vissa nationaliteter är kloka, snåla, arbetssamma, lata, tjuvaktiga, vänliga, gästfria eller vad det nu är. Själv är jag är född i Göteborg och skulle alltså ha dåliga ordvitsar inbyggda i mitt DNA och det är precis lika mycket nonsens som att Thailändare skulle vara särskilt vänliga. Thailand har t.ex. fler mord per invånare än vad USA har. Att Norrlänningar är som norrlänningar är kan vi väl ändå vara överens om, även om vi inte kan enas om hur dom egentligen är. Sjunga om längtan så det står härliga till det kan dom i alla fall, som här ”Perssons Pack” och Jakob Hellman i ”Tusen Dagar Härifrån”, det är så bra att jag ryser: