Är det lömska ”strump-syndromet” en orsak till många skilsmässor?

82 % av svenska folket tror på livslång kärlek enligt en undersökning gjord av DN/Synovate (DN SvD S GP). Samtidigt visar SCB att förra året gifte sig drygt 50.000 personer och c:a 22.000 skilde sig. Nu var det förhoppningsvis inte så många av de nygifta paren som skilde sig samma år, det var förmodligen mest andra par som bestämde sig för att deras val av livskamrat kanske inte var deras livs smartaste beslut. Undertecknad är (positivt) överraskad över att så många som 82% fortfarande tror på att kärleken kan vara hela livet, men samtidigt är det naturligtvis så att det där har en hel del med hopp och förväntan att göra.

82% tror och hoppas på att just dom kommer att hitta den där livslånga kärleken. På samma sätt som vi, när vi är yngre, tror och hoppas på att vi kommer att arbeta med vårt drömyrke när vi ”blir stora”. Sen kommer den där så förnumstiga verkligheten dragande med sitt tråkiga facit och får de flesta av oss att bli en och annan erfarenhet rikare. Att sedan vidarebefordra våra egna, surt förvärvade erfarenheter till andra som inte har samma, t.ex. yngre generationer eller för den delen andra vuxna, är dessvärre ofta lika svårt som att förklara vitsen med läsglasögon för en amerikansk mullvad (Scalopus aquaticus).

Nordamerikansk mullvad (Scalopus aquaticus)

Att erfarenheter endast erhålls genom att man gör dom gäller inte bara livslång kärlek. Att alla faktiskt inte kommer att bli programledare i TV eller att alla inte blir lika bra fotbollsspelare som Zlatan och Lotta om vi bara ger oss fan på det och tränar tillräckligt, lär bli en erfarenhet för många. En lurig form av självbedrägeri är den där vi föredrar en politik där alla (?) har möjlighet att bli mångmiljonärer, trots att vi vet att det med största sannolikhet inte kommer att bli vi. Att välja denna ”Lotto-politik” framför en som fördelar jordens resurser så att alla får glädje av dom. När sedan, som i USA, mångmiljardärerna själva börjar tycka att det är fel att dom skall betala mindre i skatt än medel-amerikanen (sr DN SvD GP AB) så börjar man ju undra vem som lurat vem och hur.

Här hemma har politikerna också sina knep att lura oss till att lura oss själva. Mer eller mindre hälften av oss har lagt vår röst på en regering vars viktigaste förslag inför 2012 är att sänka restaurangmomsen. Men smakar det så kostar det nog ändå om inte för den som äter, närmare bestämt 5,4 miljarder eller c:a 1.200 kr per skattebetalare kostar detta. Moder Sveas plånbok räcker naturligtvis inte till allt, men är verkligen sänkt restaurangmoms rätt prioritering? En pizza skulle bli c:a 5-6 kr billigare och en avsmakningsmeny på Operakällaren kommer att kosta 4.200 kr istället för 4.350 kr (inkl. vin). Det blir väl billigare affärsluncher och representationsmiddagar, men för min del blir det knappast fler restaurangbesök nästa år.

Den här pizzan för 7.000 kr på ”Nino’s Belissima” hade blivit 800 kr billigare

Om restaurang ”Nino’s Bellisima” hade legat här istället för i New York hade deras pizza kostat 6.200 kr istället för 7.000 kr. Men rätt skall vara rätt, förslaget förväntas ge krögarna råd att anställa fler och på så vis minska arbetslösheten. 3.500 nya jobb räknar Anders Borg med att det skall ge (DN). Det innebär att varje nytt jobb kostar 1,5 miljoner och även om det är viktigt att få folk i jobb så känns väl det där aningen dyrt. Dessutom kan jag inte låta bli att förvånas över att många tror att förslaget  innebär både att det blir billigare att äta ute och att krögarna kommer att ha råd att anställa fler. Antingen eller måste det väl ändå bli? Någon har lurat någon eller har vi kanske alla lurat oss själva?

Ett annat självbedrägeri är att det ”var bättre förr”. Alla var klokare och vackrare, musiken var bättre, tv-programmen och allt möjligt var bättre, somrarna ”somrigare”, vintrarna vitare och själva var vi så klart oändligt mycket bättre. Kommunikationsföretaget Scantech frågade 1 059 svenskar vilken tidsperiod som det var bäst att bo i Sverige och de flesta tyckte 60- och 70-talet var bäst. Kan detta hänga ihop med att det idag är särskilt många som är födda just mellan åren 1945-50 och 1965-70 och minns sin ungdom som fin?  Men visst finns det mycket som vi aldrig får uppleva igen, som att Tages spelar ”I’m Going Out”  på Sergelgatan, den allra första kärleken, en rejäl pension och Simca:

Saker att minnas: Tages, den första kärleken, en rejäl pension och Simca

 *****

Självbedrägeri och hyckleri ligger väldigt nära varandra, ibland så nära att det kan vara svårt att skilja dom åt. Hyckleri innebär t.ex. att vi anklagar och kritiserar något som vi själva utnyttjar efter bästa förmåga. I Sveriges riksdag sitter 349 herrar och damer och majoriteten av dessa har bestämt att den som av olika anledningar inte har ett arbete skall leva på högst 80% av sin lön, dock maximalt 14.960 kr före skatt (80% av taket på 18.700) (E24 SvD J). Fixar vederbörande inte jobb så kommer summan stegvis att minska ner till 65 % av lönen. Detta kallas ”arbetslinjen” och bygger på teorin att om ersättningen till arbetslösa sjunker tillräckligt så kommer fler att få arbete. En minst lika konstig version är samma politikers tes att om sjukersättningen sjunker, eller t.o.m. försvinner, så blir färre sjuka.

Men de som har beslutat om arbetslinjen litar visst inte själva på den och har därför sett till att när dom själva blir arbetslösa, heltidspolitiker, generaldirektörer och annat så får t.ex. en utröstad riksdagspolitiker 80% av sitt riksdagsarvode på 56.000 i månaden. Något ”tak” som för andra arbetslösa finns inte. Har dom suttit mer än tre år fortsätter denna ”inkomstgaranti” och har dom suttit 12 år i riksdagen får dom 37.000/mån tills dom blir 65. Detta kostar 60 miljoner per år enbart till de ledamöter som förlorade jobbet förra valet. Det här gäller alla partier även om några få ibland opponerar sig. C:a 50%  av de politiker som drev ”arbetslinjen” hårt, men nu själva är arbetslösa, lever idag gott på sin ”inkomstgaranti”. Det är ett väl ett rätt bra exempel på hyckleri.