Om jakt på rävar och status

Drevet går.

Vad tycker ni, ska jag också haka på det där gläfsande mediadrevet (DN GP) efter”Klabbarparn” Juholt och hans jonglerande med bostadsbidrag, reseersättningar och gud-vet-vad allt det är han beslås med och ska trassla sig ur (svt)? Eller har jag redan i tidigare inlägg klargjort min ståndpunkt tillräckligt när det gäller hur ”överheten”, observera helt oavsett partifärg (DN exp AB GP svt), lallar runt i föreställningen om att dom är så väldigt speciella att varken arbetslinjen (SvD), löneutvecklingen, pensionsnivån, bidragen (svt), alla moraliska och etiska regler, skam och vanligt sunt förnuft inte gäller dom i samma utsträckning som för alla som anställt dom som sina företrädare? Varför i herrans namn skall dom både ha en hög lön och dessutom få sin hyra och andra utgifter betalda och varför ska dom få jobbskattavdrag för sin ”inkomstgaranti” när dom inte jobbar för den. Varför?

Det är bra och nödvändigt att media klär av maktens alla ”rävar”, men om de politiska färgerna och ägandeförhållandet på alla våra stora informationskällor varit mer jämnt fördelade hade vi med största sannolikhet fått se lika många allians-pajasar stå där i skam och tvingats att förklara varför dom har en massa förmåner som inte vi andra vågar drömma om. I det här sammanhanget kan det vara på sin plats att påpeka att ”sosse-tidningenAftonbladet till 91% ägs av Schibsted och alltså har samma ägare som bl.a. Svenska Dagbladet. Trots att förundersökningen nu lagts ner är jag personligen övertygad om att Juholt eller socialdemokratin ”as we know it” (möjligen båda) (AB svt SvD DN), är lika körda som Facits klassiska räknesnurra var när miniräknarna dök upp på marknaden. Ideologierna har inte en chans mot politikerna.

Tidernas fiasko med facit i hand

Under en tid florerade det en teori om att ”Stegosaurusen” (en dinosaurie som levde innan Windows 95 lanserades) hade två hjärnor. Den teorin har nu lagts ner och om det nu berodde på att det för vissa var helt otänkbart att en enda Stegosaurus skulle kunna ha fler hjärnor än Sveriges regering, eller om det helt enkelt fanns roligare teorier för paleontologer att fördjupa sig i förtäljer inte historien. Men idag ligger den där teorin i de samlade dumheternas  jordkällare, tillsammans med att jorden är platt, att man kan se kinesiska muren från månen, att fåglar skulle ta skada av att äta okokt ris vid bröllop och att man får kramp om man badar när man just ätit. Det finns förresten gott om plats i den där källaren än, för moderna dumheter som tok-privatiseringar, skattesänkningar, utförsäkringar, arbetslinjer och jobb- och utvecklingsgarantin.

Men nu slutar vi älta det där trista och kastar istället iväg nyfikenheten lite sådär på måfå i hopp om att istället hamna någonstans mitt i något mycket roligare, eller i alla fall intressantare, än empatilösa politiker och fiffel och båg i maktens mörkaste korridorer. Vad sägs om att istället fråga oss vad vi egentligen hoppas och drömmer om under den korta tid, i alla perspektiv utom möjligen dagsländans, vi människor mer eller mindre fjantar runt på den här lilla, men så ofattbart vackra planeten. Vad vill vi egentligen ha ut av de här åren, vad ska vi använda de där ”29.000 dagarna”, som just vi får vara med, till? Vad längtar vi efter, allra längst där inne i den där ”själen”, eller ”själven” som en vän brukar kalla det? Lycka? Jaså, jaha. Men hur ser då denna lycka ut och hur stor måste den vara för att duga?

Illustr: Bill Watterson

Hur stor summa pengar som behövs för att vi skall känna oss lyckliga har studerats och resultatet blev att, om man bor i USA, så är en månadslön motsvarande 40.000 kr optimalt. Upp till motsvarande den summan blir vi alltså (enligt denna undersökning) lyckligare för varje ytterligare krona, men sedan tar det stopp. Det är naturligtvis inte så att man per automatik blir olyckligare om man nu håvar in större summor än så, men uppenbarligen så dyker det upp andra variabler som också blir avgörande för vår lycka och vårt välbefinnande. Varför dessa andra variabler inte dyker upp förrän vid 40.000 vet jag icke. Jag har personligen, av förklarliga skäl, inte kunnat undersöka det där själv och det är högst osannolikt att jag någonsin kommer att kunna göra det.

Det känns ändå rätt bra att veta att kurvorna för lycka och inkomstnivåer inte följer varandra exakt från start till mål och från vaggan till graven. Det råder väl ingen tvekan om att det känns mer otillfredsställande att aldrig kunna tillgodose sina mest grundläggande behov och kanske någon gång kunna garnera dom med en aldrig så tunn guldkant, än om man utan att behöva bry sig om priset, kan införskaffa vad som helst som faller en in. Men jag vill ogärna acceptera att det skulle finnas en vanlig prislapp på det som ger våra liv ett verkligt värde. ”Livets värde kan mätas i hur många gånger vi har blivit berörda ända in i själen” sade Soichiro Honda, grundaren av Honda Motor Company och det är så jävla bra sagt att jag tror jag bjuder på lite gratis reklam:

Den där frågeställningen, om vad som är mest väsentligt och mest eftersträvansvärt i livet, är naturligtvis ett I-landsproblem. I resten av världen handlar livet fortfarande till största delen om att få i sig själv och sina barn lite näring, lite vatten som inte är allt för förorenat, att med ynka resurser försöka hålla dödliga sjukdomar på avstånd och att dessutom undvika att bli dödad av regeringsstyrkor eller rebeller. Men icke desto mindre är det så att inte bara vi själva skulle må bättre av att ställa dessa frågor emellanåt. Om inte vi, som har tid, ork och möjlighet att ifrågasätta om det enda om är värt något i livet, alltid och enbart, kan mätas i kronor, om inte ens vi ägnar detta en tanke så kommer konsumtion, per automatik, att bli drömmen och målet för all samhällsutveckling. Även för de nationer som nu tar sig ur sin fattigdom. Det vore förödande för allt och alla.

Det räcker naturligtvis inte med att bara önska och drömma, men om vi inte ens är helt säkra på vad det egentligen är vi vill ha blir det väldigt svårt, för att inte säga helt omöjligt, att få framtiden, såväl vår egen närliggande framtid som den lite längre bort, där våra barn och deras barn skall leva, till något annat än ett kortsiktigt projekt, mer eller mindre byggt på tillfälliga nycker hos våra beslutsfattare. Tittar man igenom lite av de framtidsvisioner som tecknas av ”sci-fi-konstnärer” hittar man nästan enbart urbaniserade världar med höga hus och hur mycket fordon och farkoster som helst som far fram och tillbaka på marken och genom luften. Möjligen är allt drivet av miljövänlig energi, men jag har ändå alltid haft svårt att föreställa mig hur dessa framtidsvisioner kan vara ett en bra livsmiljö för lyckliga och harmoniska människor:

Scie-fi-stad i framtiden och en stadsdel verkligheten i Stuytown, N.Y.

Den urbanisering som pågår i stort sett över hela världen men mest i de delar av världen som har den snabbast växande ekonomiska utvecklingen, sägs vara nödvändig av ekonomiska orsaker. Det är i städerna jobben finns och det är där man kan tjäna stora pengar. Men det är också där många faller ner i avgrundsdjup misär och den misär stora städer erbjuder är många gånger kallare, hårdare och vidrigare än den misär folk flyttade från i jakt på arbete och hoppet om rikedom, eller i alla fall ett bättre liv. Jag är absolut inte ute efter att glorifiera ”livet på landet” och under de år jag bodde i Kina och andra länder i Sydostasien såg jag stor fattigdom och näst intill hopplösa förhållanden på landsbygden. Men den största och värsta misären såg jag i storstädernas förorter och i gränder och på bakgator inne i städernas centrum.

Något bristfälliga kunskaper i global ekonomi och dess drivkrafter gör att jag idag inte kan svara på om det verkligen är nödvändigt att alla flyttar in till städerna eller om det finns möjligheter att decentralisera ekonomin så att det blir en jämnare fördelning mellan stad och landsbygd. Utan att de ekonomiska skillnaderna för människor blir astronomiska. Jag hoppas och vill tro att det är möjligt. Men det går aldrig om vi inte lyfter upp andra värden än de rent ekonomiska och om vi inte börjar uppskatta andra saker än det vi kan köpa, konsumera och köpa nytt. Hur mycket kostar tryggheten i och kärleken till och från nära och kära, vad är närheten till och samspelet med vår naturliga miljö värd? Vill vi ha politiker som upphöjer konsumtion till ett livsmål? Vad är det egentligen vi, innerst inne, helst vill ha? Bekantskapskretsens fetaste platt-tv?

Nu blev det mycket text, det blir sådär ibland. Men har ni nu orkat läsa ända hit så ska ni också få något i bonus. Det blir låten ”Lisas dröm” från 1979, av och med Lasse Tennander, det är en underbar liten visa och Agneta Olsson bidrar med sin fina, mjuka röst. Texten lyder bl.a: ”Min dröm är en gemenskap, där du är du och jag är jag och där vi vågar stå upp och säga: ‘Du, vi slåss ju för samma sak!’ /Och min dröm är mycket mera än vad som ryms i vackra ord /Min dröm är inte längre bara dröm utan lite av en framtidstro /För den handlar om att aldrig, aldrig svika sitt eget barn!. Klicka, lyssna och känn:

Det här inlägget postades i Okategoriserade och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till Om jakt på rävar och status

  1. Selma skriver:

    Tänk att den sången hade jag glömt trots att jag nog kan texten tillräckligt för att hjälpligt sjunga med.

  2. Krönikören skriver:

    Stegosaurusen – fler hjärnor än regeringen… Den var bra!

    Såg du Skavlan i helgen när reportern frågade folk om de hellre skänkte pengar till behövande barn än köpte en ny platteve?

    Svar: Man ska ju rätta till det som är fel, eller hur? Verkar som om du fick taggtråd till middag igår 😉

  3. Bara Jag skriver:

    Som alltid ett underhållande inlägg! Man slutar aldrig att förvåna sig över hur mycket politiker slipper undan med…. Ha en underbar fortsättning på veckan!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s