Världens minsta stadspark ”Mill End’s Park” i Portland, Oregon, USA

I staden Portland, i delstaten Oregon, i landet som gärna alltid hävdar att dom står för allt som är bäst eller i alla fall störst, nu även när det gäller utlandsskuld, ligger världens minsta officiella stadspark, Mill End’s Park. Parken eller vad man nu vill kalla den är endast 0,3 m² men har ändå en intressant bakgrundshistoria som innehåller allt från en journalists plötsliga infall till representanter för den irländska folktrons ”Leprechaun”, diverse flyttningar fram och tillbaka och annat fantasieggande. Men det där får ni som är intresserade läsa om någon annanstans. Idag är den lilla parken nämligen blott den här textens inledande infallsvinkel

Undertecknad kom att tänka på den lilla ”parken” när jag läste Stockholms stadsmiljöborgarråds, Per Ankersjö (c) idéer om att naturen är till för människan här i SvD och att den enda anledningen till att ha naturområden är att människor skall vistas där och, om det roar oss, eventuellt få se ett djur eller en växt. Ankersjö skriver bl.a.: ”Den grundläggande frågan är förstås för vem vi bevarar grönområden. Är det för skalbaggarna och ekorrarna eller är det för människorna?” Det borde man ju begripa att man kan inte ha grönområden för djurens skull, ska det nu nödvändigtvis finnas djur så får dom allt lov att hålla sig till trappuppgångar, gator, torg och sopcontainrar som alla andra hemlösa.

En sopcontainer är väl ett utmärkt ide för björnar, eller hur Per Ankersjö?

Det är nästan otäckt skrämmande att inse att den som är högsta ansvarig för miljöfrågorna i Stockholm inte ser naturen som något annat än människans lekplats. Om inte naturen går att exploatera och dräneras på något vinstgivande ämne eller om den inte duger till att bygga hus, vägar eller köpcentrum på, då skall den, för att överhuvudtaget få finnas kvar endast fungera som ett realistiskt dataspel för stadsmänniskan att klafsa omkring i. Helst högljutt då, så att envisa ekorrar, fåglar och andra djur ger sig iväg någon annanstans där inte Ankarsjös jurisdiktion når.

Ankersjös egen partiledare, Annie Lööf, har som motto att: ”Inget är omöjligt, en del saker tar bara lite längre tid!” och när det gäller att fullständigt rubba den ekologiska balansen och klimatet så har det ju visat sig att det inte alls var omöjligt och nu, idag kommer det inte ens att ta så mycket längre tid. I Alliansregeringens egen miljöskrift ”Ett grönare Sverige” står det ”Den biologiska mångfalden är en hörnsten i regeringens miljöpolitik” men denna  ”mångfald” gäller då förmodligen inte ekorrar och skalbaggar. Det råder tyvärr ingen tvekan om att det är svårare att konstruera en snytbagge än att bygga en sådan här mackapär:

För en grönare värld?

Enligt Ankersjö och naturligtvis alla hans åsiktsfränder är människan inte längre en del av det ekologiska systemet utan det är istället så att naturen är en enda stor buffé av arter, företeelser, ämnen som vi ska glufsa i oss och vår planet är egentligen en enda stor present till människan. En present som vi både kan och får göra vad vi vill med eftersom vi är smartast, har dom dödligaste vapnen och mest pengar. Så här ska inga löjliga småfåglar, vargar eller liljekonvaljer tro att dom kan stå i vägen för oss och vår ekonomiska tillväxt.

Insikten om att ”naturen” faktiskt är en förutsättning för att vi ens existerar, att ”naturen” fanns före oss och (om än i en genmanipulerad, radioaktiv form och med ett fullständigt rubbat klimat) kommer att finnas kvar när vi människor har fått lämna över vårt ögonblick på evolutionens scen till andra livsformer, den insikten och det ansvar det faktiskt medför för den ”intelligentaste” (?) av varelser är uppenbarligen lika mikroskopiskt liten hos Per Ankersjö som chansen att vinna ett snöbollskrig mot en bengalisk tiger

”Okej och nu är det min tur”

Nu har forskarna hittat multiresistenta ESBL-bakterier även i Antarktis (SvD DN svt GP). Det betyder dels att dessa bakterier nu finns över hela jorden men det betyder också att dom kommit till Antarktis med oss människor som kommit dit först under de senaste 190 åren och då i synnerhet under 1900 och 2000-talet. Under alla de resor jag själv gjort till den ”vita kontinenten” är alltid den hygieniska aspekten oerhört rigorös. Ingen får uträtta några s.k. ”behov” på land eller i vattnet, alla stövlar desinficeras noga såväl före som efter varje gång man gått iland och fartygens toaletter töms först när det är tillbaka från Antarktis. Men naturligtvis har även jag påverkat Antarktis ekologiska system, trots att jag gjort allt jag kan för att minimera just detta.

Men enligt Stockholms centerpartistiske miljöborgarråd så är det väl först under senare tid som Antarktis fått något riktigt värde, nu när människan också hittat dit. Innan dess var det enligt hans resonemang bara en vit, outforskad, dum kontinent befolkad av tjattrande pingviner, lata sälar, stinkande valar, krill och annat fullständigt värdelöst. I synnerhet sedan valjakten förbjöds i området. Men nu när människan får komma dit, då får Antarktis ett värde. Om än fortfarande kraftigt begränsat eftersom man (ännu) inte  får borra, gräva, spränga och ha sig i jakten på eventuell olja eller annat som kan generera ekonomiska vinster. I Arktis är vi på gång (SvD) och att Bildt är insyltad i detta tas upp här på Jinges ofta briljanta  sida

Är alla pingviner verkligen helt värdelösa när ingen människa ser dom?.

Nej vet ni vad, tar man på sig det politiska ansvaret för miljön, oavsett om det nu gäller Stockholm eller någon annanstans, så får man nog visa lite ödmjukhet inför så enkla fakta som att människan är ett av djuren som befolkar planeten jorden och inte något helt unikt som bara kan behandla planeten som vore den vår egen lilla pick-nick. Jag hoppas verkligen att vi kan fortsätta vistas i naturen och att inte fler undantag och begränsningar görs  i den svenska allemansrätten, utan att vi och kommande generationer skall kunna röra oss fritt i naturen och uppleva den, men då med stor respekt.

För närmare 200 år sedan sade H D Thoreau (ungefär) ”Den som vistas i naturen varje dag för att njuta riskerar att betraktas som en dagdrivare, medan den som tillbringar dagarna med att spekulera i hur man skall göra jorden flintskallig i förtid betraktas som en flitig och företagsam medborgare” och på tal om pick-nick så är ju just detta ett alldeles fantastiskt sätt att uppleva, såväl den ”riktiga” naturen som eventuellt konstruerade grönområden i våra städer även om Mill End’s Park kanske är i minsta laget. Men om denne Per Ankersjö, mot förmodan, ger sig ut på pick-nick så hoppas jag verkligen att naturen slår tillbaka

”Nature strikes back”

Rubriken till inlägget är förresten namne med ett stockholmsband från tidigt 80-tal. Bandet släppte en en enda singel med bl.a. låten ”Pappa, mamma, bilen och jag”. Det var sådär trettio år sedan, men jag tycker fortfarande det är ett grymt driv i både ”D”:s gitarr och ”B”:s röst. Lyssna själva: