Kloka ord från en Cree-indian, för mer än 100 år sedan.

I flera texter på den här sidan har jag tagit upp nödvändigheten av att vi inte låter den rådande tidsandan och samhällsandan utplåna all medmänsklighet och empati ur den gemensamma folksjälen (SvD). Det kan gå fortare än vi kan föreställa oss om vi inte är på vår vakt. Att för närvarande mer än hälften av befolkningen hellre tar några hundralappar i den egna plånboken än vill vara med och betala för sjukvård, skola, äldreomsorg, järnvägar och annat som vi alla behöver förr eller senare är en fundamental förändring som inte tagit särskilt många år. När hände det? Hur blev det så?

Alternativen till att gemensamt ställa upp för de som halkat efter, både nationellt och internationellt, har tagit sig nya och ofta underliga former och ett nytt sätt att dra sitt strå till stacken är att köpa ”uteliggar-lakan” för 700 kr styck och krukor med ”våldtäkts-motiv” på NK (SvD AB DN svt GP) och för en dryg vecka sedan twittrade vår nuvarande utrikesminister om att han såg fram emot att äta en middag för (eller om det nu skall vara emot) världssvälten(?!). Men utrota världssvälten genom att äta lunch känns på något vis lika fel som att uppmana den fattige att konsumera sig ur sin fattigdom.

Carl Bildt twittrar

Nej, att utrota världssvälten är ingen lätt sak och om det ens är möjligt till 100% har undertecknad alldeles för bristande kunskaper om och lika lite som någon annan kan jag se in i framtiden. Men vi kan vara överens om att om vi visar samma slapphet mot t.ex. klimatförändringarna som hittills, så innebär det att allt färre platser på planeten blir möjliga att leva på och ännu färre möjliga att bedriva jordbruk på. Att ett sådant scenario inte påskyndar utrotningen av hungerproblemet behöver man bara vara någorlunda normalbegåvad för att begripa.

Det finns fortfarande en, om än krympande, skara av experter och ”vanligt folk” som tvivlar på den globala uppvärmningen. Det är fler som vägrar ta in vad den kommer att innebära och ytterligare ännu fler som tycks strunta i den. Att människan är ensam ansvarig för klimatologiska förändringar tror inte ens jag. Vi kan ju t.ex. knappast lastas för istiderna. Men att vi bidrar till uppvärmningen genom att skövla jorden och genom utsläpp är ett faktum och den här filmen från NASA visar hur medeltemperaturen ökat bara de senaste 130 åren. Lägg märke till förändringen de senaste 35 åren.

Betydligt lättare än att utrota världssvälten är att utrota hela djurarter. Den ”krassa vekligheten” har nästan däckat undertecknad den senaste tiden, men med bl.a. film och musik har jag undvikit att helt tappa sugen. Filmen ”The Hunter” med bl.a. Willem Dafoe och Sam Neill var en, om inte perfekt så i alla fall intressant film om utrotningen av Pungvargen (Thylacinus cynocephalus) eller ”Tasmanian tiger” som engelskspråkiga kallade den, trots att den varken är släkt med varg eller tiger. I verkligheten dog den sista av sin art, i allra högsta grad ensam, i en liten bur i Hobart Zoo i Tasmanien 1936

Pungvargarna hade jagats ända sedan européerna kom till Australien, ungefär på samma vis som våra vargar idag jagas av Jägarförbundet och andra. Européerna i Tasmanien dödade alla pungvargar som fanns för att dom påstods hota fåren, trots att det är fullständigt klart att det fanns ett överskott av alla de betydligt mindre villebråd som var pungvargens naturliga föda, ”vallaby”, ”vombat” och ”opossum”. Djur som fanns där innan människan tog dit får. Det är lite som att utrota den svenska vargen för att den äter för många dvärgpudlar.

Pungvarg (Thylacinus cynocephalus), på en sådan där skol-plansch

Om vi lade ner lika mycket kraft och energi på att utrota främlingsfientlighet, könsfördomar, åldersdiskriminering, våldshandlingar, vidskepelse, ekonomiska orättvisor och annat som ställer till så mycket mer skada för oss människor, istället för att lägga ner kraft och energi på att utrota våra vargar och andra djurarter, så skulle vi kanske en dag ha återupprättat vår egen status som värdiga att leva på den här planeten. Just nu känns det verkligen inte alltid så lätt att vara stolt över vad vi hittar på här nere. Ärligt talat inte ett dugg stolt.

Ökade kunskaper och erfarenheter är förutsättningen för att hitta lösningar och vägar att lösa de problem vi står inför och kommer att stå inför och det är ju hoppfullt eftersom vetenskapliga framsteg ger oss ökade kunskaper och ökad förståelse för problemens orsaker och idogt arbete med forskning och tillfälliga snilleblixtar för forskningen framåt. Samtidigt lever vi längre och får sålunda allt mer livserfarenhet. Det finns inga genvägar till erfarenhet, det krävs tid. Det är något för dagens åldersdiskriminerande arbetsgivare att reflektera över.

”a statement of pride”

Trogna läsare av den här sidan har säkert uppmärksammat att det ibland är längre väntan på nya inlägg än annars och det är jag verkligen medveten om. Förklaringarna till dessa längre uppehåll är lite olika från dag till dag och från vecka till vecka, det kan vara brist på inspiration men det är dessvärre minst lika ofta tidsbrist. Undertecknad måste ju, lika väl som alla andra, dra in till mat, hyra och räkningar och hur mycket hellre jag än skulle skriva mina texter än att göra annat så låter detta sig inte alltid göras. Jag har därför ibland sett fram emot min pension.

Inte för att jag vill ”bli gammal”, men för att jag inom en någorlunda begriplig tidsrymd skulle få bli avlöst i mitt lönearbete av yngre förmågor och få gå i pension efter att ha arbetat sedan 17-års åldern. Istället skulle jag få ägna mig mer åt satt skriva och att njuta mitt otium. Idag föll den drömmen pladask när Reinfeldt meddelade att vi allt får räkna med att arbeta ända upp i 75-års åldern (DN SvD AB exp GP svt) Men detta ska jag ta upp i ett kommande inlägg. Var så säkra! Någon har sagt att vi inte skall bedöma livet efter hur vi klarat av stormen, utan hur vi dansat i ösregnet. Så vi slutar med Lasse Tennanders version av ”Dansa Mathilda”. Grymt bra: