Din stund på jorden

Kanske är det allra vackrast när det skymmer

Den som har förmånen att leva eller tillbringa tid på en liten ö har möjligheten att jämföra skönheten i solens uppgång ur horisonten i öster med dess nedgång i väster. Jag vet inte hur många gånger jag försökt bestämma mig för vilket som är vackrast, om det är när solen full av energi och optimism arbetar sig allt högre upp på himlen eller om det är när samma sol, lägger ännu en upplevd dag till handlingarna genom att mjukt sjunka bakom horisonten. Det är omöjligt att gradera dessa naturupplevelser och de två helt olika skeden de symboliserar, när den ena öppnar en helt ny dag så lägger den andra samma dag till vila. Framtiden vs det upplevda.

Vid soluppgången vet man aldrig vad dagen kommer att ge och kräva av oss och när dagen sedan är över kan vi inte längre påverka eller ändra det vi använt den till. Men vi vet allt om hur dagen blev. Det skymningen vet om dagen kan gryningen bara fantisera om. Den ena är förutsättningen för den andra och att gradera tidpunkters värde mot varandra, istället för att uppskatta var och en för de värden de har och respektera de svårigheter olika delar av dagen innebär, är bara dumt. Byter man nu ut ”dagen” mot ”livet” i texten och sedan frågar: ”vad vet gryningen om skymningen?” eller ”vad minns skymningen av dagen?” så bränner det till i mina associations-synapser.

Mormor, mohikanen och morgondagen

Generationsklyftan har visserligen flyttats under 1900-talet men respekten för de som burit livet längst och oförmågan att se saker med de yngres nya ögon är fortfarande en rejäl bromskloss för vår sociala utveckling. Men då och då kan människor ur helt olika generationer enas i synen på saker. Bloggaren Isabella ”Blondinbella” Löwengrip, född 1990 och Statsminister Fredrik Reinfeldt, född 1965, är rörande eniga om att det bästa vore om vi arbetade längre, helst tills vi blir 75 år (Reinfeldt) (DN), eller ”tills vi dör” (Löwengrip) (svt). Definitionen av arbete är för vissa att sitta, lyssna, prata, resa, läsa och luncha med intressanta personer. Alltså det de flesta av oss andra gör, eller skulle önska vi kunde, på vår fritid. (GP DN DN AB SvD)

Men för flertalet innebär ”arbete” att lyfta, tvätta och mata gamla och sjuka, städa, arbeta i gruvor, armera, gjuta, lära ut till överfulla skolklasser, arbeta i kylrum, borra, gräva, köra taxi på nätterna, dela ut post, diska eller vara skogsarbetare, kassörska, yrkesfiskare, vägarbetare, undersköterska m.m. Att inför dessa människor säga saker som: ”JOBBA TILL 75? Jag kommer att jobba tills jag dör. Jag förstår inte varför jag skulle sluta jobba vid 65” (Löwengrip) eller ”när jobbet blir för tungt så får man jobba med något annat” (Reinfeldt) är höjden av hånfullhet och ignorans inför hur mångas verklighet de facto ser ut.

Efter 50 år vid smältugnarna kan man väl omskola sig till systemerare

Pensionssystemet är inte konstruerat så det fungerar tillsammans med vår demografiska profil, vårt sena inträde på arbetsmarknaden, skattesänkningarna och det faktum att vi lever längre. Det står fullständigt klart att någon form av förändring behövs i dagens pensionssystem. Men att komma med dumheter som att ”jobba hela livet” och ”byta karriär i 65-års åldern” tyder på allt annat än insikt. Dels finns det idag inget i pensionssystemet som hindrar att den som själv vill arbetar längre. Det faktum att vi lever längre betyder inte att vi är attraktiva på arbetsmarknaden längre. Dessutom är det nuvarande pensionssystemet uppbyggt så att det inte ger någon besparing för pensionssystemet om vi arbetar längre (SvD). Jo, om vi arbetar tills vi dör.

Graden av gallimatias i påståenden som att ”den som är utsliten av sitt arbete vid 65 års ålder kan omskola sig och byta bransch” bevisas med all önskvärd tydlighet av att det redan i 50-års åldern är väldigt svårt att få ett nytt arbete om man blivit arbetslös. Jag är varken nationalekonom, politiker eller pensionsexpert, men skulle man kunna tänka sig att någon i regeringsställning hade lagt en del av de över 130 miljarder som skattesänkningarna eller lite av de 5,4 miljarder som sänkningen av restaurangmomsen kostat samhället på att förändra och stärka pensionsskyddet så vi inte behöver sluta våra yrkesliv omskolade till dödgrävare, åt oss själva.

Den tekniska utvecklingen går framåt i rasande fart och vi hittar ständigt nya sätt att underlätta vårt arbete och öka produktionstakten. Trots detta arbetar (de som har arbete alltså) lika många timmar per vecka som för 40 år sedan och nu skall vi dessutom bli tvungna att arbeta tills vi blir 75 år för att kunna få en acceptabel levnadsnivå. Är det någon annan än undertecknad som tycker detta är underligt? Varför måste vi trots det arbeta mer och mer och längre och längre? Vart tar förtjänsten vägen, på alla de varor och tjänster som vi med ökad arbetstakt och all teknisk utveckling kan och gör allt snabbare?

”Utanförskapet” i Sverige var stort när Alliansen tog över Sverige, när det gäller ungdomsarbetslösheten är den idag större här än i de flesta andra europeiska länderna, men regeringen vill att äldre skall arbeta längre. Men att inte först se över riksdagsmännens egna helt absurt förmånliga pensionsvillkor innan man tycker att den utslitna 63-åriga undersköterskan ska omskola sig och arbeta i 12 år till, för att få ut den uppskjutna lön som pensionen faktiskt är. Det är en politisk cynism ovärdig ett land som Sverige 2012. Givetvis skall den som vill, kan och orkar få arbeta så länge den vill, men att begära att en 65-åring skall byta bransch för att orka tio år till är ett steg tillbaka för mänskligheten ”Vad vet gryningen egentligen om hur det är i skymningen?”

”Vi har faktiskt jobbat nog i livet, så det här är för dig Fredrik”

Det här inlägget postades i Okategoriserade och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Din stund på jorden

  1. kalebass skriver:

    På pricken. Finns inte mycket att tillägga. Deprimerande att höra blondinbella, Jag är själv konstnär vid sidan av jobb inom storkök, hade jag kunnat livnära mig på måleriet så skulle jag inte bara kunnat, utan även velat hålla på med det till jag stupade! Arbetet inom storköket har däremot nästan knäckt mig, Man kan ju inte jämföra lättare jobb med tunga stressiga. Skola om sig efter 50..? Va fan tänker dom sig? Det är ju också lätt att säga när man själv kan gå vid 50, med en rejäl summa pengar…

  2. Krönikören skriver:

    Vackert skrivet i början, riktigt poetiskt.

    Ja, vad kan det bli av det där? Jag tänker på den 75-årige patologen som har figurerat i pressen nyligen, han som missade så många maligna prover. Hmmm. Därmed inte sagt att alla 75-åringar skulle ha gjort det, men men.

    Svar: De ligger väl bland skorna? 😉

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s