Genomsur koala i ösregnet

I mitt förra inlägg skyllde jag uppehållet i mitt skrivande på att det var för varmt, det är det svårt att göra idag. Inledningen av juni månad har varit den kallaste på 84 år, (DN SvD sr GP) med andra ord har vi inte varit med om en så kall juni sedan året när Amelia Earheart blev första kvinnan att flyga över Atlanten. 71 år senare var Earthearts landsmaninna Eileen Collins befälhavare på rymdfärjan STS-93 och om detta är ett bevis på teknikens utveckling eller på ökad jämlikhet mellan könen eller lite av båda kan absolut diskuteras, förmodligen tills vi slår nästa rekord i kyla under midsommarmånaden. Minst.

Den genomblöta koalan på bilden som inleder det här inlägget hamnade där dels för att den symboliserade de senaste dagarnas väder så bra och dels för att jag nyss fick lära mig att ordet ”koala” kommer från det nästan utdöda aboriginer-språket ”Dharug”, där det lilla pungdjuret kallas ”gula”  (uttalas ungefär ”koolah”) och betyder ”den som inte dricker” och att det anspelar på att koalan nästan aldrig dricker utan får i sig vätska genom att äta väldigt saftiga eucalyptusblad som dessutom kan ha både dagg- och regn-droppar. ”Regn” lär förresten heta ”Amarina” på ett av de olika aboriginer-språken. Det är väl ett vackert namn att ge sin lilla dotter?

”Amarina” dansar i regnet

Aboriginerna i Australien har, precis som både Nordamerikas och Sydamerikas indianer, afrikaner och förresten i stort sett alla folk som inte betraktats som ”vita”, behandlats fruktansvärt illa. I Tasmanien hade aboriginerna levt i över 40.000 år innan européerna kom dit, men sedan tog det knappt 70 år innan alla hade utrotats. På det australiska fastlandet ansågs aboriginerna vara ett djur som ”kunde tämjas och användas till arbete”, men på Tasmanien sågs dom, i princip, bara som ett villebråd som man kunde utöva jakt på. Det här handlar inte om medeltiden utan detta skedde samtidigt som undertecknads far- och morföräldrars föräldrar levde. Endast några få generationer sedan alltså. Hur mycket har mänskligheten utvecklats sedan dess? Evolutionärt i princip noll och kulturellt……ja man kan ju faktiskt undra.

Att våra europeiska släktingar för knappt hundra år sedan betedde sig så här bestialiskt mot medmänniskor beror på flera olika saker varav varken ofattbar ondska eller extrem elakhet är de dominerande. Människan var på intet vis ondare eller mer elak för hundra år sedan (vilket hela tiden bevisas om och om igen, ända in i vår tid). Anledningen till att vi européer har försökt (och ibland lyckats) utrota hela folk handlar om något som är lika otäckt som ondska och elakhet, nämligen likgiltighet. Vi människor är tyvärr fortfarande primitiva och vi har bara civilisationen, kulturen, medkänslan som en flortunn polityr utanpå våra enfaldiga drifter och drivkrafter. Det behövs ofta minimalt med störningar i våra planer för att vi, vare sig vi är fascister, kommunister, kristna, muslimer eller ”helt normala” skall förvandlas till bestialiska folkmördare. Det är skrämmande.

Choeung Ek, Kampuchea. Här slaktades c:a 17.000 människor 1975-1979

Skylten på bilden är från Kampuchea där Pol Pot-regimen mördade 2-3 miljoner av det egna landets invånare, ett folkmord som stoppades först när Vietnam invaderade landet. USA och västvärlden var passiva till det kambodjanska folkmordet och USA:s dåvarande utrikesminister och 1973 års mottagare av Nobels Fredspris (?) Henry Kissinger sade t.ex i ett samtal med Thailands utriksminister 1975 : ”You should also tell the Cambodians that we will be friends with them. They are murderous thugs, but we won’t let that stand in our way. We are prepared to improve relations with them” (Yale University, ”Cambodian Genocide Program”). Sedan dess har ”Världssamfundet” ingripit och avbrutit vissa folkmord, men i stort sett enbart när det har funnits strategiska eller ekonomiska vinster i att göra detta. Hur mycket är ett människoliv värt? Vad kostar det mig att visa empati? ”What’s in it for me”?

Det krävs alltså ofta andra drivkrafter än humanism och empati för att vi skall vilja, våga, orka göra något åt andra människors helveten. Skall det behöva vara så? Finns det ingenting annat som kan få oss människor att ingripa och hjälpa andra än att vi själva kan tjäna en slant på det? Det måste väl gå att hitta andra drivkrafter än något så simpelt som pengar, pengar och mera pengar. Gör det inte det så är det t.o.m. ett viktigare problem att ta itu med än såväl arbetslösheten som ”Förbifart Stockholm”. För att krass ekonomisk vinning inte skall vara den enda drivkraften krävs en fundamental vilja till förändring och det går bara med utbildning och kultur. Ingen av dessa prioriteras ju nämnvärt i Sverige idag. Det handlar bara om ”ekonomiska incitament” och större möjligheter till ekonomisk egenvinning inom snart alla områden. Vad kostar det att få dö med ett gott samvete?

Kranium av Platina och 8.601 diamanter, Damien Hirst, pris 550 miljoner

I senaste valet till Stockholms Stad (kommun) tyckte 96% av väljarna att Centern var sämre än andra partier. Trots detta får närmare 1 miljon Stockholmare dras med Per Ankersjö, center-mannen som kallar sig ”Stadsmiljöborgarråd” och värnar om Stockholmsmiljön genom att bygga massor av skyskrapor, bygga om Slussen till ett glassigt men för människor och miljö katastrofalt område och (som jag tidigare tagit upp) tycker att vi inte kan bevara grönområden bara för att det finns en massa djur och växter där utan bara om människor har någon nytta av det. Nu har samme man uttalat sig igen och säger bl.a. följande om människans drivkraft: ”Drivkraften för ökad rikedom anses av vänstersidan som girig och skadlig. Men om viljan att höja levnadsstandarden är girig, anser jag att girighet är bra. En sådan drivkraft kan med rätt politik användas till mycket gott” (DN)

”Girighet är bra och en drivkraft som kan användas till mycket gott”. Följdfråga: när och var har girighet lett till något gott, utom för den girige själv? Vad händer om företrädare, det gäller alla politiska schatteringar, försöker övertyga oss om att girighet är bra? Jo till att det snart cementeras i vårt medvetande och vi får långsamt erfara hur andra drivkrafter, som att göra gott, vara solidarisk, empatisk och ”mänsklig”, förtvinar mer och mer för varje generation och en dag kommer vi alla att bete oss som själlösa robotar på jakt efter mer pengar och vara fullständigt likgiltiga för hur det påverkar resten av mänskligheten och naturen. Jag avslutar med ett deprimerande videoklipp där två amerikanska tonårstjejer intervjuas efter att ha stulit pengar från en nioårig flickscout som sålde kakor för att samla in pengar. Det är helt vanliga tjejer, men dom har vuxit upp i ett samhälle där pengar är normen på människovärde.